• Något mer bestående än konst
    Vakna! – 2007 | April

    • Där skulle jag bo ihop med Anja Keto, som var 17 år yngre än jag. Trots att jag inte kände Anja tackade jag glatt ja till uppdraget och flyttade ihop med henne. Hon och jag var de enda vittnena i trakten, så vi arbetade nästan alltid tillsammans i förkunnartjänsten. Vi blev snart oskiljaktiga vänner.

      Flytten till Jalasjärvi innebar att jag återvände till liknande enkla förhållanden som dem jag hade vuxit upp under och som jag hade lämnat när jag kom in i huvudstadens konstnärskretsar 20 år tidigare. Vintrarna var särskilt svåra, och ibland var vi tvungna att pulsa fram i snö som nådde oss upp till höfterna. Vi bodde i en liten stuga som var allt annat än lyxig. Vi hämtade vatten från en källa i närheten, och ibland hände det att det vatten vi förvarade inomhus frös under natten. Men vi hade allt vi behövde. (1 Timoteus 6:8) Det var en lycklig och händelserik tid.

      Upptagen med givande verksamhet

      Till en början tycktes vi inte ha så stor framgång, eftersom ortsborna var avogt inställda till oss. För att hjälpa dem att förstå vad vi höll på med ordnade vi visningar av filmer som Jehovas vittnen framställt, till exempel ”Den nya världens samhälle i verksamhet” och ”Den lycka som präglar nya världens samhälle”. Det här gjorde att de blev bekanta med oss och Jehovas vittnens organisation och fick hjälp att se hur människor över hela jorden påverkas positivt av vår verksamhet. Det var många som kom på de här visningarna.

      Vid ett tillfälle visade Eero Muurainen, en resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen, filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” i en samlingslokal. Lokalen var så fullsatt att jag knappt kunde hitta någonstans att ta vägen. Jag fick stå på ett ben och luta ryggen mot väggen, för det fanns inte plats för mig att sätta ner den andra foten på golvet. När filmen var slut kom många fram till oss och bad oss besöka dem.

      Vi använde också en stor bandspelare för att spela upp bibliska föredrag på bondgårdar. Vid ett tillfälle hade vi lovat att spela upp ett sådant föredrag klockan sju på kvällen i en familjs hus, och vi hade bjudit in hela byn. Tidigt på morgonen den dagen cyklade vi i väg för att predika i en by som låg ungefär 2,5 mil bort, och vi trodde att vi skulle hinna med det innan det blev kväll. Men när vi lämnade byn hade regnet förvandlat vägen till en enda lervälling.

      Till slut var våra cyklar så leriga att hjulen inte gick runt, vilket innebar att vi fick bära cyklarna hem. Därför kunde vi inte komma i väg till vårt inplanerade möte förrän sent på kvällen. Vi släpade med oss vår tunga bandspelare och kom fram klockan tio. Vi var helt säkra på att alla hade gått hem. Men till vår förvåning var huset fullt av bybor som fortfarande väntade på oss! Efter föredraget blev det en livlig diskussion. När vi tidigt på morgonen slutligen kom hem var vi dödströtta men mycket glada!

      Det var så stora avstånd mellan byarna att vittnena i området hjälpte oss att skaffa en bil – en gammal rysktillverkad bil. Den gjorde det mycket lättare för oss i predikoarbetet. Senare blev bilen välkänd, för när biskopen i stiftet var på besök sade han till församlingsborna att inte bjuda in oss när vi kom. Han nämnde två kvinnor med en blå bil. Varningarna fick omedelbar effekt. Människor ville veta vilka dessa två kvinnor var och vad det var som gjorde dem så farliga! Deras nyfikenhet ledde till många fina bibliska samtal. Jesajas ord är verkligen sanna: ”Inget som helst vapen som formas mot dig skall ha framgång.” (Jesaja 54:17)

      Vårt arbete bar med tiden frukt. Vi började hålla möten varje vecka med en liten grupp intresserade. Så småningom växte gruppen, och 1962 bildades en församling på 18 förkunnare, mestadels kvinnor. Två år senare blev Anja och jag förflyttade till Ylistaro kommun i samma del av landet.

      En inspirerande omgivning

      Vi tyckte om den vackra och lugna landsbygd vi kom till, men vi tyckte ännu mer om människorna. De flesta var gästfria och vänliga. Visserligen var många djupt religiösa och patriotiska, och ibland blev de arga och avvisade oss. Men det fanns också de som hade stor respekt för Bibeln. Många gånger när vi tog fram Bibeln slutade kvinnorna med det de höll på med för att lyssna, och männen tog av sig sina hattar – hattar som annars tycktes sitta som fastklistrade på deras huvuden. Ibland när vi studerade Bibeln med någon kunde hela hushållet, och till och med grannar, komma och vara med vid studiet.

      De uppriktiga och öppna människor som jag träffade i tjänsten gav mig inspiration till att skulptera. När jag fick tid över brukade jag ta lite lera och börja arbeta med den. Jag har alltid varit fascinerad av charmiga och humoristiska personligheter, och därför föreställde nästan alla mina figurer människor. Många av dem föreställde arbetande kvinnor. I en tidskriftsartikel stod det om dem: ”De uttrycker värme och fridfullhet och även humor och avspänd balans. ... Den som skapat de här figurerna har en varm kärlek till människor och en stor konstnärlig begåvning.” Men jag var noga med att inte lägga alltför mycket tid på konsten. Jag höll fast vid mitt beslut att tjäna Jehova på heltid.

      År 1973 fick jag ett erbjudande om ett arbete som jag inte kunde tänka mig att tacka nej till. Jag blev tillfrågad om jag ville göra en stor relief i lera till den nya lobbyn i Jehovas vittnens avdelningskontor i Vanda. Motivet till det här arbetet skulle vara hämtat från Psalm 96:11–13. Jag var så glad över att få använda mina förmågor till att ära Jehova!

      Eftersom jag under min tid som pionjär hade skapat konstverk mest för nöjes skull, blev jag förvånad när jag i slutet av 1970-talet fick en konstnärs pension. Naturligtvis var jag glad över de extra pengarna, men jag tänkte för mig själv: ”Är det här allt jag skulle ha fått för mina ansträngningar om jag hade ägnat mitt liv åt konsten? Lite extra pengar för att göra mina år som pensionär lite tryggare?” Det var väldigt lite jämfört med belöningen evigt liv! (1 Timoteus 6:12)

      Tillbaka till staden

      År 1974 skedde en stor förändring i våra liv och i vår tjänst. Vi blev förordnade att tjäna i Åbo, en ganska stor stad. Vid den tiden byggdes det många nya bostäder där, och inflyttningen gjorde att det behövdes fler förkunnare. Vi var först inte så glada över vårt nya stadsdistrikt. Det verkade vara svårare att predika för stadsbor, eftersom många av dem var likgiltiga. Men vi anpassade oss med tiden till vårt nya distrikt, och vi träffade många som satte värde på Bibelns sanning.

      Under årens lopp har Anja och jag haft förmånen att hjälpa mer än 40 personer att överlämna sitt liv åt Jehova. De här andliga barnen är verkligen till stor glädje för oss! (3 Johannes, vers 4) På senare år har min hälsa försämrats, men jag har då än mer känt av Jehovas stöd, församlingens kärlek och den ”styrkande hjälp” som min kära pionjärkamrat, Anja, är. (Kolosserna 4:11; Psalm 55:22) När Anja och jag träffades för närmare 50 år sedan kunde nog ingen av oss tänka sig att vi skulle vara pionjärer tillsammans hela livet.