JAG VÄXER UPP I FINLAND

Jag föddes 1955 och var yngst av tre bröder. Jag växte upp i närheten av Finlands sydkust, i det som nu är Vanda.

Mamma blev ett Jehovas vittne några år innan jag föddes. Pappa tyckte inte om sanningen, så mamma fick inte studera med oss barn eller ta med oss till mötena. Men hon passade på att lära oss grundläggande sanningar från Bibeln när pappa inte var i närheten.

Jag tog ställning för Jehova redan som barn. När jag var sju vägrade jag till exempel äta verilättyjä (finska blodplättar) i skolan, vilket gjorde min lärare väldigt arg. Med ena handen tryckte hon ihop mina kinder för att tvinga isär mina läppar, och med den andra handen försökte hon trycka in en bit i min mun. Men jag lyckades slå gaffeln ur hennes hand.

När jag var 12 dog pappa. Efter det kunde jag börja vara med på mötena. Bröderna i församlingen visade att de brydde sig om mig, och deras omtanke motiverade mig att göra andliga framsteg. Jag började läsa Bibeln varje dag och läste noga igenom all litteratur vi fick. Jag skulle säga att det var det här som gjorde att jag kunde döpa mig den 8 augusti 1969, vid 14 års ålder.

Så fort jag hade gått ut skolan började jag som reguljär pionjär. Och efter bara några veckor flyttade jag till Pielavesi, som ligger mitt i Finland, för att det var större behov av förkunnare där.

Det var där jag träffade min kära fru, Sirkka. Jag fastnade för hennes milda personlighet och att hon älskade Jehova så mycket. Hon ville inte stå i centrum eller ha massa saker. Vi var båda inställda på att göra allt vi kunde i tjänsten för Jehova, oavsett var. Vi gifte oss den 23 mars 1974. Men i stället för att åka på smekmånad gick flyttlasset till Karttula, där det var ännu större behov.

JEHOVA TAR HAND OM OSS

Redan från början av vårt äktenskap visade Jehova att han ger oss det vi behöver om vi sätter hans rike främst i livet. (Matt. 6:33) När vi flyttade till Karttula hade vi till exempel ingen bil, utan vi cyklade jämt. Men på vintern var det väldigt kallt, och för att ta oss runt på de vidsträckta distrikten behövde vi en bil. Men vi hade inte råd att köpa bil.

Så en dag kom en av mina bröder lite oväntat på besök. Han sa att vi kunde få hans bil. Försäkringen var betald, så vi behövde bara betala för bensinen. Nu hade vi bilen vi behövde!

Jehova visade oss att han alltid håller det han lovat; han ger oss det vi behöver. Vår uppgift var att sätta tjänsten främst.

GILEADSKOLAN

När vi gick Pionjärskolan 1978 uppmuntrade en av lärarna, Raimo Kuokkanen,a oss att söka till Gileadskolan. Så vi började läsa engelska för att kunna ansöka. Men innan vi hann lämna in en ansökan blev vi inbjudna att tjäna vid avdelningskontoret i Finland. Det här var 1980, och då kunde inte beteliter ansöka till Gilead. Men vi var inställda på att tjäna Jehova där han tyckte det var bäst, inte där vi tyckte det var bäst. Så vi tackade ja till inbjudan. Men vi fortsatte läsa engelska, ifall det skulle dyka upp en möjlighet att ansöka till Gilead längre fram.

Några år senare bestämde den styrande kretsen att även beteliter skulle kunna ansöka till Gilead. Så vi fyllde snabbt i en ansökan. Men det var inte för att vi inte trivdes på Betel – tvärtom! Vi ville bara visa att vi gärna tjänade där det fanns ett stort behov. Vi kom in på skolan och gick ut den 79:e klassen i september 1985. Efteråt blev vi skickade till Colombia.