Så fort Kalle Salavaara repade sig utnyttjade han sin frihet såväl som sitt militärpass för att leverera ”den fasta födan” till församlingarna. När han gav sig av med stencilerna för församlingarna i sydvästra Finland, blev han av Väinö Pallari, som arbetade på Betel, varnad för polisen i Matku. De hade flera gånger tagit honom till polisstationen för förhör och tycktes veta precis när kuriren skulle komma. Kalle berättar:

”När jag kom till Matku med tåget från Urjala, kom en handfast polisman genast fram till mig och bad med myndig röst att få se mina identitetspapper. Jag visade honom mitt militärpass. Det förvånade honom. Med helt förändrad röst frågade han sedan efter mitt arbetsintyg. Av just den orsaken hade jag formellt skrivit in mig vid Helsingfors’ universitet. Därför kunde jag räcka polismannen ett intyg undertecknat av universitetets rektor, på vilket en arbetstilldelning var angiven, även om det inte stod vad slags arbete jag utförde. Polismannens motstånd var brutet. När jag började släpa mina resväskor till den väntande bussen, erbjöd han sig artigt att bära dem. Jag kunde inte motstå frestelsen att ge honom den stora, tunga väskan som innehöll de förbjudna stencilerna. På något sätt verkade det så tryggt att låta polismannen bära den.”

Många gånger kom bröderna och systrarna till järnvägsstationerna sent på natten med pulka eller hästsläde eller till fots för att få några förbjudna artiklar. Vissa gånger var temperaturen nere i minus 30 grader. ”Ingen klagade”, berättar broder Salavaara. ”Jag såg bara glada, uppskattande mottagare, vilket fick mig att tänka på de upplivande orden i bergspredikan: ’Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov.’ För dem var det som manna från himlen.”

Neutraliteten provsatt

Krigstillståndet medförde att vittnenas neutralitet prövades till det yttersta. Så var det för Kosti Huhtakivi, Vieno Linte och Yrjö Laine. Deras på bibeln övade samveten tillät dem inte att tjäna i krigsmakten. Därför blev de satta i fängelse. Men frågan var om deras tro skulle hålla inför det eldprov som de till följd av detta skulle komma att utsättas för.

Broder Huhtakivi berättar: ”Vi blev beordrade att samlas i Humppilaskolan och tilldelades nattlogi under gevärsställningen. En dag gav undersergeanten oss order om att gå ut på gården och bort till flaggstången. Först polerade han sin bajonett och skröt över hur vass den var, och så befallde han: ’Följ med här!’ Vi fördes genom en sidoutgång bort från skolan, som hade fungerat som vår förläggning. Vi gick ett litet stycke bort till ett skogsbryn, till en ås, där vi blev beordrade att stanna. Nu fick vi syn på en grupp soldater som marscherade mot oss bärande på sina gevär.”

De beväpnade soldaterna ställde upp sig framför bröderna, ropade upp brödernas namn och meddelade att de hade dömts till döden och skulle arkebuseras. Dödsdomen skulle verkställas omedelbart.

Broder Linte kan inte hålla tårarna tillbaka, när han fortsätter att berätta om deras upplevelse: ”Ordern gavs: ’Sätt i gång!’, varefter ’sanitären’ band för ögonen på oss. Sedan följde kommandot: ’Ladda!’, och vi kunde höra det klickande ljudet från gevären. Därefter kom ordern: ’Sikta!’ ’Skönt att vi har uppståndelsehoppet’, var den tanke som flög genom sinnet på mig. Plötsligt hörde vi ett rop: ’Sergeant! Telefonmeddelande.’ Det följdes av kommandot: ’Halt!’, varefter telefonmeddelandet lästes högt: ’Domen uppskjuten tills vidare’, undertecknat av översten. Våra ögonbindlar togs bort, och vi eskorterades tillbaka till vårt logi.”

Dramat var skickligt iscensatt. Samma djävulska strategi användes på andra bröder. Erkki Kankaanpää, avdelningskontorets nuvarande samordnare, fick också uppleva detta. Han förklarar: ”Till att börja med fick vi veta att vi skulle få en dödsdom. Vi behandlades så strängt att vi inte kunde tro annat än att domen skulle verkställas. Senare kom vi underfund med att det var skrämseltaktik. En fingerad rättegång, och ett par timmar senare fördes vi åter inför domaren och fick tre och ett halvt års fängelse.”

På sommaren 1943 hölls ett stort möte, kallat ”Pentti Reikkos familjefest”, på en studentklubb i Helsingfors’ centrum. Inbjudningar gavs endast åt dem som rekommenderades av två pålitliga vittnen. Vi hade över 500 närvarande.

Broder Reikko berättar om vad som hände efter det att en officiell skrivelse hade skickats till myndigheterna från detta möte:

”Någon tid senare fick jag en order från polisen om att inställa mig för förhör. Förhörsledaren hade vårt brev i handen, och han krävde att få veta var möten som detta hölls. ’Hur är det möjligt för er att hålla ett sådant möte i centrum av Helsingfors utan att vi vet om det, när vi till och med känner till nästan allt vad två människor säger till varandra på gatan?’ frågade han. Mötet hade i själva verket hållits bara ett par kvarter från polisstationen.