FÖRSTFÖDD

Uttrycket används i Bibeln huvudsakligen om en fars äldste son (alltså inte moderns), hans ”mandoms första frukt”. (5Mo 21:17)

Eftersom israeliternas förstfödda söner skulle bli överhuvuden för de olika familjerna, representerade de hela folket. Jehova omtalade hela folket som sin ”förstfödde”, eftersom det var hans förstfödda folk genom förbundet med Abraham. (2Mo 4:22) Eftersom Jehova hade skonat de förstföddas liv, befallde han att ”allt förstfött av hankön, det som öppnar varje moderliv, bland Israels söner, bland människor och husdjur”, skulle helgas åt honom. (2Mo 13:2) Därmed blev de förstfödda sönerna helgade åt Gud.

Senare tog Jehova ut alla leviter av manligt kön – de 300 förstfödda leviterna tydligen inte medräknade (jfr 4Mo 3:21, 22, 27, 28, 33, 34 med 3:39) – i stället för de förstfödda bland israeliterna från en månads ålder och uppåt. En lösesumma på fem siklar (95 kr) skulle betalas till Aron och hans söner för var och en av de 273 som översteg leviternas antal. Jehova tog också ut leviternas husdjur i stället för de andra stammarnas förstfödda djur. (4Mo 3:40–48) Från och med då skulle en förstfödd son bäras fram inför Jehova i tältboningen eller templet när moderns reningsdagar var fullbordade, och han skulle friköpas med det fastställda värdet för pojkar som var mellan en månad och fem år, nämligen ”fem siklar silver efter den heliga platsens sikel”. (3Mo 12:1–3; 27:6; 4Mo 18:15, 16)