Vattenbruk — fisk som ”husdjur”

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I NORGE

REDAN för flera tusen år sedan anlade kineserna och egyptierna sötvattensdammar i vilka de förvarade och kanske till och med matade levande fiskar. I våra dagar har fiskodling blivit en egen näring. Den kallas för vattenbruk eller akvakultur. I det norska uppslagsverket Hjemmets store leksikon definieras akvakultur som ”tillrättaläggande av uppväxtvillkor, utsättning och odling av vattenlevande djur och växter” i saltvatten eller sötvatten.

Hittills är det odlingen och utsättningen av fisk som är den vanligaste vattenbruksformen. I många länder, särskilt där sötvattenstemperaturen är förhållandevis hög, är det vanligt med sötvattensfiskodlingar i tråg och dammar. I andra länder har man försökt utnyttja havsområdena i större utsträckning. Det har man gjort bland annat i Norge. Med en av världens längsta kustlinjer, lämplig havstemperatur och förhållandevis rent vatten har Norge en naturlig fördel när det gäller att odla fisk i havsvatten. Norge har varit ett föregångsland särskilt i fråga om havsodling av lax och öring.

Från rom till fisk i konsumtionsstorlek

I en fiskodling börjar produktionen på hösten. Genom att ”stryka” honorna längs buken får man dem att avge rom, och rommen befruktas med mjölke från utvalda hanar. Den befruktade rommen övervintrar under noggrann övervakning i äggkläckningsanstalten, och äggen kläcks efter ett halvår. De första veckorna livnär sig ynglen av näringen i gulesäcken som de har under buken, och sedan börjar den första försiktiga utfodringen. I vilt tillstånd stannar laxynglen i älven där de kläcktes i två till fem år innan de vandrar ut i det näringsrikare havet för att söka föda. I en fiskodling utvecklas ynglen till smolt (utvandringsfärdig lax) inom loppet av ett och ett halvt år.

Fiskarna flyttas då från sötvatten till saltvatten. De sätts vanligen ut i anläggningar i havet, i flytande inhägnader, så kallade nätkassar. Efter ett till två år i havsanläggningen har fiskarna nått rätt storlek och tas upp för att slaktas. Det hela verkar mycket enkelt. Men att ha fisk som ”husdjur” innebär en mängd utmaningar.a

Biologiska gåtor och variabler

De första fiskodlarna började från ”noll” och var tvungna att skaffa sig ingående kännedom om de olika arternas fortplantning, matvanor och instinkter. Det tycktes finnas ett oändligt antal olösta biologiska gåtor, och mycket verkade kunna gå snett. Var det över huvud taget möjligt att tillfredsställa ynglens och fiskarnas ständigt skiftande krav på vattenkvalitet, temperatur, foder och ljus?

Många av de här problemen har för länge sedan lösts. Flera av dagens forskningsprogram kretsar kring hur de olika arternas tillväxt och vanor kan kontrolleras och påverkas med hjälp av till exempel motion, ljusmanipulering och rätt fodermängd och fodersammansättning.

Förorening och algblomning

En ren miljö är en förutsättning för att driva ett vattenbruk. Obalanserade ekosystem och ökad förorening skapar därför problem för näringen. När fiskar i vilt tillstånd känner av giftämnen i vattnet, försöker de hålla sig borta från faran. Det kan inte fiskarna i en fiskodling göra, eftersom de är instängda i nätkassar. Oljeutsläpp och utsläpp av giftiga kemikalier skulle därför kunna få katastrofala följder för en fiskodling.

År 1988 blev nog många chockade när det inträffade en omfattande algblomning längs Sveriges sydvästkust och utanför Sydnorges kust. Algen slog ut både fiskar och annat liv i stora områden i havet. Många fiskodlingar lades öde, dels på grund av själva algen och dels på grund av nödslakt. De flesta anläggningarna räddades emellertid undan att drabbas av den dödliga algen, eftersom fiskodlarna bogserade nätkassarna till säkra platser i fjordarna. Somliga kallade algkatastrofen för ”det maritima Tjernobyl”, och experter sade att den ökande föroreningen troligen var en bidragande orsak till algblomningen.

Anläggningarna i havet är utsatta för alla slags väderleksförhållanden och måste tåla isbildning, höga vågor och stormar. När en anläggning går sönder och fiskarna simmar i väg, förlorar fiskodlaren värdefull egendom. Fiskar som har gett sig av kan dessutom sprida sjukdomar till fiskar i vilt tillstånd, något som har varit ett allvarligt problem. De förrymda fiskarna kommer också att konkurrera med de andra om födan och lekplatserna, och många fruktar för att detta kan ha en negativ verkan på det lokala beståndet.

Man är därför helt ense om att havsanläggningarna måste bli säkrare så att inte fiskarna kan ge sig av. Också här har man kommit långt. I broschyren Akvakultur i Norge sägs det att man på senare tid har gjort ”en stor insats för att anläggningarna skall tåla påfrestningarna under de mest extrema väderleksförhållanden”.

Behandling av sjukdomar

Allt som skiljer sig från fiskens natur eller avviker från dess normala miljö orsakar stress, och det försvagar i sin tur immunsystemet. En kombination av olika faktorer, till exempel hög djurtäthet, intensiv utfodring, anhopning av organiskt material och koncentration av sjukdomsbärande fiskar, har orsakat långt allvarligare sjukdomar bland odlade fiskar än bland fiskar i vilt tillstånd. Det har bidragit till stora förluster för näringen.

Det är sant att många av fisksjukdomarna kan behandlas med antibiotika, men långvarigt bruk av antibiotika är ett hot mot miljön, först och främst därför att det skapar resistenta bakterier vilket kräver att man utvecklar nya mediciner. Medicinen kan också göra att fisken blir svagare och därmed lättare mottaglig för andra sjukdomar. Fiskodlarna har naturligtvis önskat komma ifrån den här onda cirkeln.b

Det gamla talesättet att det är bättre att förebygga än att bota passar därför också in på vattenbruksnäringen. Man har lagt ner stora ansträngningar på att få ökad kunskap om hur man kan stärka fiskarnas naturliga immunsystem. Forskningen kretsar bland annat kring foderförbättring, odlingsmiljö och arbetsrutiner, avel av resistenta fisksorter och utveckling av effektivare vacciner och vaccinationsmetoder. Arbetet har gett goda resultat, och det verkar som om vattenbruksnäringen har fått övertaget i kampen mot sjukdomarna.

En växande näring

Vattenbruk är en typisk regional näring som har stor betydelse för många kustsamhällen. Sedan vattenbruksnäringen etablerades har den haft en enorm tillväxt. År 1990 hade produktionen i hela världen ett sammanlagt värde på mer än 180 miljarder kronor. Norge står för mer än hälften av världsproduktionen av odlad atlantlax och exporterar lax till mer än 90 länder i hela världen.

Även om laxen hittills har varit den huvudsakliga produkten i fiskodlingarna finns det redan en begränsad mängd odlad torsk och hälleflundra på marknaden. Vattenbruksnäringen önskar bli en tillförlitlig leverantör av färsk kvalitetsfisk året om.

Sorgligt nog låter människor ofta girigheten styra dem, och det har ibland också förekommit inom vattenbruksnäringen. I vissa fall har hänsyn till miljön fått ge vika för önskan att göra snabba pengar. Odlare som tänker så får lära sig hur snabbt naturen kan slå tillbaka; de bör inse att det ligger i deras eget intresse att värna om miljön. Förr eller senare visar det sig alltid att det är förståndigt att förvalta jordens resurser i överensstämmelse med Skaparens ursprungliga uppsåt — i harmoni med naturen och dess komplicerade ekosystem.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 15]

Fiskarna sätts ut i flytande nätkassar i havet

Genom att stryka honorna längs buken får man dem att avge rom

När fiskarna har nått rätt storlek tas de upp och slaktas

[Bildkälla]

Foton: Vidar Vassvik/Eksportutvalget for fisk