Laharer — Pinatubos efterverkningar

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I FILIPPINERNA

HUS översvämmades. Butiker och kontor förstördes. Fordon sveptes i väg. Byggnader övertäcktes. Tusentals människor tvingades fly. Andra fastnade som i en fälla och kunde inte fly. Vad orsakade allt detta? En jordbävning? En lavin? Nej. Det är det fortgående scenario som åstadkoms av laharer. Vad är det för något? Laharer är slamflöden bestående av vatten och vulkaniskt material, som bland annat utgörs av aska, pimpsten och bitar av stelnad lava från pågående eller tidigare eruptioner.

Det är troligt att du för tio år sedan aldrig hade hört talas om vulkanen Pinatubo i Filippinerna. Men efter ett kraftigt utbrott den 15 juni 1991 blev ”Pinatubo” ett välkänt namn i många delar av världen. Efter att ha varit slumrande i nästan 500 år slungade Pinatubo ut sitt vulkaniska innehåll i en av det här århundradets mest gigantiska svampformade molnformationer. Aska, sand och stenar spyddes ut från vulkanen och regnade ner över landet i en omfattning som människor sällan har skådat.a

Vulkanen slungade ut enorma mängder material mer än 20 kilometer upp i jordens atmosfär. Även om en del av detta kom tillbaka ner till marken, stannade stora mängder stoft kvar i luften — och inte bara stoft, utan också stora kvantiteter svaveldioxid — omkring 20 miljoner ton!

Du är säkert medveten om några av de globala verkningarna: enastående vackra solnedgångar under en tid, en ovanligt spektakulär total solförmörkelse i Mexico och närliggande områden år 1991, förändrade väderleksmönster, till exempel att temperaturen sjönk i vissa delar av norra halvklotet, och att ozonskiktet kring jorden tunnades ut ännu mer. Du kan också ha hört talas om den tilltagande svälten och ökningen av sjukdomar som drabbade människor som tvingades flytta på grund av eruptionen.

De långvariga efterverkningarna

En av de allvarligaste efterverkningarna av Pinatubos utbrott, och kanske en som stora delar av världen inte har lagt märke till, är det fenomen som kallas lahar. Som nämndes i det inledande stycket i den här artikeln har laharer lett till omätligt lidande för tiotusentals människor. På grund av laharerna är följderna av Pinatubos utbrott långt ifrån glömda. Man känner av dem än i denna dag. Du kanske inte personligen har drabbats, men i trakten kring Pinatubo fortsätter butiker, kontor, arbeten, bostäder, liv och till och med hela städer att förstöras eller utplånas. Det är Pinatubos laharer som är skuld till detta.

Även om många laharer uppträder som floder med ovanliga mängder slam och fasta beståndsdelar, börjar laharen likna flytande betong då den innehåller mer än 60 procent fast material. Detta kan vara oerhört förödande. I en broschyr, A Technical Primer on Pinatubo Lahars, förklaras det: ”Dessa slammassor är så tjockflytande (de har mer än två gånger vattnets densitet) att stora stenblock, stenfyllda ståltrådskorgar, fordon, betonghus och till och med broar lyfts upp och driver i väg.”

Hur uppkommer laharer? Som du säkert minns slungade Pinatubo ut oerhörda kvantiteter vulkaniskt material vid eruptionen. En del av det fördes upp i atmosfären, men stora mängder blev kvar på berget och i den närmaste omgivningen som avlagringar av vulkaniskt material. Hur mycket? Enligt en rapport från Filippinska institutet för vulkanologi och seismologi handlar det om drygt 6 miljarder kubikmeter. Den amerikanske vulkanologen C. G. Newhall säger att det kom ut tillräckligt mycket vulkaniskt material för att ”göra en fyrfilig motorväg åtminstone 10 gånger fram och tillbaka tvärs över USA”. Av detta var drygt 3 miljarder kubikmeter i eroderbar form — det väntade helt enkelt på regn som skulle skölja ner det till lägre områden och bilda laharer. I Filippinerna kan tropiska stormar och tyfoner medföra extra bekymmer. Stora regnmängder kan falla på kort tid, vilket ger upphov till omfattande laharer.

Det är exakt vad som har hänt under flera års tid. Gång på gång har stormar genomdränkt vulkaniskt material och satt det i rörelse. Laharer har förvandlat bördig åkermark till obrukbar ödemark och städer till en samling hustak som sticker upp ovanför marken. I en del fall har det hänt över en natt. Tusentals bostäder har förstörts, och människor har ryckts upp från sina födelseplatser och tvingats börja ett nytt liv i ett annat område. Fram till början av 1995 hade laharer förflyttat 63 procent av det vulkaniska materialet ner till lågslätterna, men 37 procent är fortfarande kvar på berget och väntar på att vålla framtida förstörelse. Stora delar av de 63 procent som redan har kommit ner utgör fortfarande ett hot. Vatten från kraftiga regn gräver ut kanaler i material som tidigare lämnats kvar uppströms. Det här gör att laharen börjar röra på sig igen och utsätter liv och egendom längre ner för fara. I juli 1995 skrev tidningen Manila Bulletin: ”Nittioen byar ... har utraderats från kartan i de centrala delarna av ön Luzon, begravda under tonvis av vulkaniskt material.”

Ännu en katastrof

På lördagskvällen den 30 september 1995 drabbades Luzon av den svåra tropiska stormen Mameng (internationellt känd som Sybil). Stora regnmängder föll i trakten kring Pinatubo. Detta innebar katastrof. Laharer var på drift igen. Allt som kom i deras väg uppslukades. I ett område kollapsade en skyddsbarriär och öppnade tidigare orörda områden för laharer som hade ett djup på ända till sex meter. Bostäder som var lägre än två våningar täcktes över helt och hållet. Människor klättrade upp på hustaken för att rädda livet. Där laharen var särskilt tjockflytande förde den med sig stenblock, fordon och till och med hela hus.

Översvämningar är en annan följd av laharer, eftersom de ändrar avrinningsförhållandena och riktningen på floder. Tusentals bostäder översvämmades av vatten, däribland många som ägdes av familjer som är Jehovas vittnen, och även ett stort antal Rikets salar.

Andra hade ännu sorgligare erfarenheter. En människa sjunker i en flytande lahar eller i det slam som den nyligen lämnat efter sig, vilket gör det mycket svårt att komma undan. Det kan dröja flera timmar eller dagar innan materialet blir tillräckligt hårt för att man skall kunna gå på det. Hur lyckades människor sätta sig i säkerhet? En del vistades på hustak eller i träd ovanför laharen tills det var möjligt att gå på den. Andra hängde fast vid eller gick på telefonledningar, eftersom laharen hade nått ända dit upp. Några kröp på det halvhårda slammet som laharen lämnat efter sig. En del klarade sig inte. Till de värst drabbade områdena sände myndigheterna helikoptrar för att hämta upp människor från hustaken. — Du kan läsa ytterligare detaljer i följande artikel: ”Vi räddades från en lahar!”

Kärlek driver andra att hjälpa till

Jehovas vittnen var lyckliga över att få veta att inga av deras kristna bröder eller systrar hade förlorat livet, trots att många bostäder och en del Rikets salar hade gått förlorade eller blivit svårt skadade. Men det var uppenbart att de som hade drabbats av laharer eller översvämningar var i stort behov av hjälp. En del vittnen som flydde fick bara med sig de kläder de hade på sig, och de var genomblöta av slam från laharen. Hur reagerade medkristna på det uppkomna behovet?

Äldstebröder i grannförsamlingarna gjorde ansträngningar för att ta reda på om deras kristna bröder var i säkerhet eller om de behövde hjälp att evakueras. Detta gjordes med största svårighet, eftersom avlagringarna från laharen fortfarande var mjuka i många områden. Guillermo Tungol, en äldste i Bacolorförsamlingen, sade: ”Vi begav oss i väg för att hjälpa till. Vi gick på telefonledningarna för att komma till bröderna.” Wilson Uy, en heltidsförkunnare i samma församling, tillade: ”Vi kunde nästan inte ta oss dit, eftersom vi var tvungna att vada genom snabbt strömmande vatten som nådde upp till bröstet.” Men genom att vara försiktiga lyckades de komma fram och kunde ta reda på hur församlingsmedlemmarna hade det och hjälpa till där det var möjligt.

På måndagsmorgonen den 2 oktober var bröderna vid avdelningskontoret väl medvetna om situationen. Skulle de 345 frivilliga arbetarna vid avdelningskontoret kunna hjälpa till? Ja! Reaktionen kom omedelbart. Klockan tio på förmiddagen hade enbart de här medarbetarna bidragit med nästan ett ton kläder till sina nödställda kristna bröder. Tillsammans med mat och pengar sändes detta i väg med en lastbil som levererade varorna samma dag.

Inom några dagar hade församlingarna i Manillaområdet fått kännedom om situationen. Snart sändes ytterligare mer än fem ton kläder tillsammans med andra nödvändiga varor. Ett vittne från Japan var på besök i Filippinerna då katastrofen inträffade. Hon hade nyligen kommit från Hongkong, där hon hade köpt en del kläder till sig själv. När hon fick reda på den svåra belägenhet hennes medkristna nära Pinatubo befann sig i, gav hon dem alla kläder hon hade köpt och återvände till Japan utan dem. Det är verkligen uppmuntrande att se sanna kristna visa kärlek till behövande — inte genom att bara önska att det går bra för dem, utan genom att ”ge dem de ting som är nödvändiga för kroppen”. — Jakob 2:16.

Det faktum att Jehovas vittnen inte lät sådana händelser dämpa deras nit för andliga ting är också berömvärt. Man fortsatte att hålla kristna möten — vid ett tillfälle även då vattnet i Rikets sal nådde till anklarna. Dessa kristna fortsatte att predika från hus till hus, eftersom de insåg vikten av att andra fick del av Bibelns budskap. En del fick vada genom vatten för att komma till det område där de skulle predika — ett område som inte var lika översvämmat. De bar med sig kläder och bytte när de kom till en torrare plats. Även om dessa kristna själva fick utstå lidande, lät de inte detta hindra dem från att visa omtanke om andra.

Ja, Pinatubos efterverkningar är mer omfattande än vad många trodde att de skulle vara. Det är någonting som vi kommer att få höra mer om under kommande år. Man har gjort ansträngningar för att hejda laharerna, men ibland ligger detta utanför människans förmåga. Det är verkligen uppmuntrande att se att när sådana situationer uppstår, då utnyttjar sanna kristna dem som en möjlighet att visa sin kärlek till Gud och medmänniskor!

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 21]

Hur pinatubo påverkade världen

NÄR ett vulkanutbrott av Pinatubos omfattning avtar eller upphör, då är det också slut med verkningarna av utbrottet. Är det så? Inte alls! Lägg märke till några av de kvardröjande globala verkningarna.

◼ Du kan ha lagt märke till de enastående vackra solnedgångar som förekom under en tid efter utbrottet.

◼ Forskare i Mexico blev överraskade av den ovanligt spektakulära totala solförmörkelsen den 11 juli 1991. Orsaken? Pinatubos utbrott. Dess stoftpartiklar spred koronaljuset mer än vanligt.

◼ Vädret påverkades också. Omkring tre månader efter utbrottet rapporterades det att Tokyo fick omkring 10 procent mindre direkt solljus än normalt. Vulkanisk aska utestängde en del av solljuset. I tidskriften Science News angavs det att medeltemperaturen sänktes med cirka en grad Celsius i vissa delar av norra halvklotet.

◼ En annan verkan var den ökade uttunningen av ozonskiktet kring jorden. Svavelsyra som fanns i atmosfären på grund av utbrottet i kombination med av människor producerade klorföreningar ledde till en uttunning av ozonet. Ozonskiktet erbjuder i normala fall en atmosfärisk sköld som hjälper till att skydda människor mot att få cancer. Kort efter utbrottet sjönk ozonhalten till nära noll i Antarktis, och vid ekvatorn sjönk den med 20 procent.

◼ Hunger och sjukdom var ytterligare negativa verkningar. Människor som tvingats i väg av vulkanen måste tillfälligt bo i evakueringsläger, där sjukdomar grasserade. Särskilt svårt drabbade var aeta, en folkstam som måste lämna sitt land på grund av utbrottet och tvingades leva i en miljö som de inte var vana vid.

[Bild]

Evakuerade från översvämmade eller lahardrabbade områden

[Bild på sidan 18]

Hus som förts undan av en lahar

[Bild på sidan 18]

Tvåvåningshus som är täckta upp till taken

[Bild på sidan 18]

Stora områden bördig åkermark förvandlades till obrukbar ödemark på grund av laharer

[Bilder på sidan 19]

Övre bilden: En bankbyggnad i Bacolor i Pampanga, till hälften täckt av en lahar i mars 1995

Nedre bilden: Samma bankbyggnad täckt av en senare lahar, i september 1995