Rapporten från Earthscan lyder: ”Katastroferna framkallas i allt högre grad av människor. En del katastrofer (översvämningar, torka, svält) förorsakas oftare av miljöförstöring och misshushållning med resurserna än av för mycket eller för litet nederbörd. ... Katastrofer är ett resultat av sociala och politiska skeenden som kan förhindras och ofta blir förhindrade. I tredje världen, där de fattiga tvingas överutnyttja jorden och bo på farligt markunderlag, tar katastrofer en allt större tribut.”

Låt oss nu granska hur människors verk har förorsakat sådant som man kallar Guds verk. En natt i maj 1942, under andra världskriget, forsade omkring 330 miljoner ton vatten in i dalgångar i den västra delen av Tyskland. Ett verk av Gud? Nej. Detta hade åstadkommits av att engelska krigsflygplan hade bombat Möhne- och Ederdammarna. Det har uppgetts att 1.294 människor drunknade vid översvämningarna, och de flesta var civilpersoner.

Endast fem år tidigare hade det inträffat en katastrof som en del bedömare tror åstadkom större förödelse än fällningen av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki! I en kommentar till en rapport från SIPRI (Stockholms internationella fredsforskningsinstitut) sades det i tidskriften New Scientist: ”Det var sprängningen av Huayuankowfördämningen i Gula floden, som hejdade de japanska truppernas frammarsch genom Kina år 1938, men den dränkte också flera hundra tusen av Kinas egen befolkning.” Ytterligare flera miljoner blev hemlösa.

Dessutom finns det exploatörer som hugger ner träd och struntar i de ekologiska följderna. ”Globalt sett”, säger professor Hanks, chef för Institute of Natural Resources i Pietermaritzburg i Sydafrika, ”har tre hektar skog försvunnit under den tid det tagit dig att läsa denna mening. ... Det handlar om någonting mycket mera, när det gäller denna förlust av träd, än en förlust av råmaterial för energi och byggande. Kalhuggning förstör de sedan länge befintliga kretsloppen av vatten, vilket leder till igenslamning av åar och floder, åderlåtning av grundvattnet, mera omfattande översvämningar och ett förvärrande av vattenbristen under torra perioder.”

Ett exempel på detta kan man finna i Himalaya. ”Skogarna på de lägre bergen”, sägs det i boken Our Hungry Earth—The World Food Crisis, ”håller snabbt på att försvinna. Till följd av detta förvärras översvämningarna i Sydasien. År 1973 förstörde en översvämning i Pakistan stora mängder upplagrad säd. Och år 1974 fördärvade översvämningar i Bangladesh och Indien skördar i nästan lika stor utsträckning som torkan.”

Guds straff?

Det är alltså inte att undra på att den ovannämnda rapporten från Earthscan drog den slutsatsen att människan — inte Gud — bär ansvaret för de katastrofala verkningarna i samband med översvämningar och torka. Det är sant att människan inte styr vädret, även om det finns somliga som tror att människans manipulerande med miljön genom kärnvapenprov och liknande har förändrat väderleksmönstret. I rapporten från Earthscan konstateras det emellertid:

”Människor förändrar miljön, så att den blir mera katastrofkänslig, och de företar sig sådant som gör dem själva mera sårbara för sådana händelser. De växande befolkningarna i tredje världen tvingas överodla, kalhugga och allmänt sett överutnyttja marken, vilket lättare leder till både översvämningar och torka.”

”Men är det inte möjligt”, kanske någon frågar, ”att Gud på något sätt använder dessa katastrofer till att straffa människan för hennes vanskötsel av jorden? Visar inte bibeln att Gud använde sådana katastrofer i forna tider?” Men kom ihåg att den flod som Gud sände på Noas tid föregicks av varningar långt i förväg. Gud såg till att den rättfärdige Noa och hans familj räddades från döden. (1 Moseboken 6:13, 14, 17) Detta kan sannerligen inte sägas om de senaste årens katastrofer, för ibland har till och med trogna Guds tjänare drabbats av lidande och död till följd av dem.