Vinterregnen får öknen att blomma — och fyller också på växternas vattenreservoarer

VISSA ökenväxters frön tycks kunna mäta regnmängden. De vägrar att gro förrän det har fallit tretton millimeter regn eller mer. De kan ha blivit genomblöta innan dess, men de gror inte. De tycks också veta från vilket håll vattnet kommer. Om det kommer tillräckligt mycket uppifrån börjar de gro, men om det sugs upp underifrån vägrar de bestämt att göra detta. Det är inte så att de är kräsna av sig; i stället är de mycket visa. Dessa visa frön tillhör de blommande ettåriga växter som på vårarna kan täcka öknen med en matta i lysande färger.

Hur går de då till väga för att mäta regnmängden? Ibland finns det vissa salter i ökenjorden, och fröna vägrar att gro i deras närvaro. Dessa salter är vattenlösliga. Lätta skurar kan genomfukta fröna men lakar inte ur salterna. Det krävs talrika och kraftiga regnskurar för att lösa upp salterna och föra dem djupare ner i jorden, bort från fröna. Regnet måste också strömma ner i jorden uppifrån; vatten som sugs upp underifrån kan kanske lösa upp salterna, men det kan inte föra bort dem.

Ibland har problemet inte med jorden att göra, utan med själva fröna. Skalet på vissa ökenväxters frön innehåller vattenlösliga kemiska ämnen som hindrar fröna från att gro. Ett lätt regn kan genomfukta fröna, men det krävs flera kraftiga regnskurar för att avlägsna alla de besvärliga kemikalierna. Vissa groddhindrande substanser i fröskalen avlägsnas inte ens av kraftiga regn; det krävs ett ingripande av vissa bakterier. Men dessa bakterier utför sin uppgift bara om fröet utsätts för väta under en längre tid. Återigen krävs det således stora regnmängder.

Varför är då dessa ökenblommors frön så pedantiska när det gäller detta med regnmängden? Om de skulle gro och börja växa vid första lätta regnskur, skulle deras rötter inte finna något vatten längre ner. Den heta ökensolen skulle förbränna växterna innan de hann blomma och gå i frö. Men om fröna tvingas vänta till dess fuktigheten har gått ner på djupet, kommer rötterna att finna vatten även om ytjorden blir torr.

Det är således för att växten skall överleva som fröna hindras från att gro till dess kraftiga regnskurar har lakat ur salterna i jorden. De groddhindrande substanserna i fröskalen gör samma tjänst. Det finns också andra substanser i fröets skal som hindrar det från att gro, men dessa avlägsnas av bakterier som inte tar itu med sin uppgift förrän fröna är genomdränkta av regn. Genom dessa olika metoder tvingas fröna vänta på upprepade regnskurar innan de börjar gro.

När de ymniga vinterregnen inte infinner sig, då blomstrar inte heller öknen som en lilja. Men när de kommer, då blir också våren i öknen som en explosion av praktfulla färger som framkallar många hänförda utrop från de skaror av besökare som kommer långväga ifrån för att titta på skådespelet. Och borde inte dessa beundrande folkskaror känna tacksamhet mot Skaparen, som byggt in sådan vishet i dessa små frön och som sänder de vinterregn som får öknen att blomma?

I allt detta finns det en lärdom för oss. När dessa ettåriga ökenväxter skjuter upp, kan det finnas tusentals plantor per kvadratmeter. De utrotar inte varandra — här gäller inga evolutionistiska idéer om ”de bäst rustades överlevnad”! De anpassar sig. Varje planta blir lite mindre, kräver lite mindre, delar på det vatten och utrymme som finns. Inom ett mycket begränsat område fann man 3.000 plantor, tillhörande 10 olika arter. Var och en hade minst en blomma och frambringade minst ett frö. Om nu människor är så mycket intelligentare än blommor, varför kan då inte de olika raserna leva tillsammans och dela på jordens resurser?

Växter med egna vattenreservoarer

Så har vi också de suckulenta kaktéerna som överlever de långa torrperioderna i öknen genom att lägga upp lager av vatten de få gånger det regnar. Somliga använder sig av underjordiska behållare, medan andra förvarar det i sina tjocka stammar. För att dessa gröna stammar skall kunna uppta koldioxid och verkställa fotosyntesen, måste deras klyvöppningar eller andningshål hållas öppna. Men detta skulle kunna bli ödesdigert, eftersom det dyrbara vattnet då skulle avdunsta i form av vattenånga. Denna förlust reduceras till ett minimum genom att öppningarna hålls stängda under dagens hetta och är öppna endast under de svala nätterna. Hos ökenlandskapets kaktusarter är också klyvöppningarna placerade i små fördjupningar i stammens yta, vilket ytterligare begränsar vattenförlusten.

De sparsamma regnmängder som faller i öknen tränger sällan så långt ner under ytan, och kaktéernas rötter är därför vanligtvis grunda och breder ut sig över ett stort område för att kunna suga upp så mycket vatten som möjligt. När deras inbyggda vattenreservoarer fylls, blir stammarna tjocka och uppsvällda, och när sedan vattnet förbrukas under torrperioderna, krymper de ihop. Hos många sådana växter har bladen formen av taggar, vilka också verkar avskräckande på inkräktare som kommer för att äta eller dricka.

Ökenlandskapets mest imponerande kaktus är jättesaguaron. Den kan bli ända upp till 200 år gammal, nå en höjd av 15 meter och en vikt av 10 ton och består till fyra femtedelar av vatten. Trots sin storlek har stammen förhållandevis liten avdunstningsyta; den är nämligen veckad som ett dragspel — vilket gör att den kan utvidga sig eller krympa ihop alltefter tillgången på vatten. Tack vare den veckade ytan har den inga stora, släta ytor som kan utsättas för direkt solljus, utan skuggar i själva verket sig själv.

Slutligen skänker dessa ökenkaktusar varje år sin omgivning en storslagen gåva i form av ett överflöd av blommor i lysande färger. Liksom vallmons och andra ettåriga vårblommors strålande färgprakt lockas fram av de häftiga vinterregnen, bidrar således dessa vattenmagasinerande perenner till att öknen år efter år blomstrar som en lilja.

[Bilder på sidorna 16, 17]

Gyllene vallmoblommor, blå lupiner och jättesaguaroer i Arizona

Kotunga

Igelkottkaktus

Tunnkaktus

[Bilder på sidan 18]

Kaktusgärdsmyg på blommande saguaro

Vackra blommor, som vanligtvis sitter i toppen, pryder denna saguaro