Likadant var det med Esau och Jakob. Guds förutvetande innebar inte att deras slutliga öde var fastställt, utan i stället att det var förutbestämt vilken av de folkgrupper som skulle härstamma från dessa båda bröder som skulle bli den dominerande. (1Mo 25:23–26) Att Jakob var förutbestämd att vara den dominerande pekade också fram emot att han skulle få förstfödslorätten, en rätt som medförde privilegiet att tillhöra den släktlinje i vilken Abrahams ”avkomma” skulle framträda. (1Mo 27:29; 28:13, 14)

När Paulus säger att Jehova älskade Jakob (Israel) och hatade Esau (Edom) citerar han från Malaki 1:2, 3, som skrevs långt efter Jakobs och Esaus tid. Bibeln säger därför inte nödvändigtvis att Jehova hade en sådan inställning till tvillingarna innan de föddes. Det är ett vetenskapligt konstaterat faktum att ett barns grundläggande sinnelag och temperament till en del bestäms av de arvsanlag det får från föräldrarna vid befruktningen. Det säger sig självt att Gud kan se sådana anlag. David säger att Jehova kunde se honom när han var ”ett embryo”. (Ps 139:14–16; se också Pre 11:5.) Det är omöjligt att säga i vilken grad denna gudomliga insikt påverkade det Jehova förutbestämde angående de båda pojkarna, men att han utvalde Jakob framför Esau innebar under alla omständigheter inte att Esau eller hans avkomlingar, edoméerna, därigenom var dömda till tillintetgörelse. Till och med enskilda individer bland kanaanéerna, som var förbannade av Gud, fick privilegiet att bli knutna till Guds förbundsfolk och blev välsignade. (1Mo 9:25–27; Jos 9:27; se KANAAN, KANAANÉER nr 2.)

Den ”sinnesändring” som Esau ivrigt sökte med tårar var bara ett fåfängt försök att få fadern, Isak, att ändra sitt beslut om att den förstföddes särskilda välsignelse därefter helt och hållet skulle tillhöra Jakob. Det var alltså inget tecken på att Esau inför Gud hade ångrat sin materialistiska inställning. (1Mo 27:32–34; Heb 12:16, 17)