De ”levande döda”

För nittio år sedan beskrev den amerikanske författaren och humoristen Mark Twain det fascinerande Amazonas som ”ett förtrollat land, slösande rikt på tropiska under, ett romantiskt land, där alla fåglar och blommor och djur var som museiföremål och där alligatorer och krokodiler och apor tycktes känna sig lika hemmastadda som på zoo”. I dag har Mark Twains skämtsamma kommentarer fått en allvarlig anstrykning. Museer och zoologiska trädgårdar kan snart komma att bli det enda hemvistet för allt fler tropiska under i Amazonas. Varför?

Den främsta orsaken är uppenbarligen att människan skövlar regnskogen och förstör den naturliga miljön för områdets flora och fauna. Men förutom denna massförstörelse finns det andra — mindre påtagliga — orsaker som gör att många växt- och djurarter håller på att förvandlas till ”levande döda”. Experter tror med andra ord att ingenting kan hindra dessa arter från att dö ut.

En sådan orsak är isolering. Statliga myndigheter som är intresserade av naturvård kan förbjuda motorsågarnas framfart i ett visst skogsområde för att skydda de arter som lever där. Uppkomsten av isolerade öar av regnskog innebär emellertid att de arter som lever där riskerar att dö. Den tyska rapporten Schutz der tropischen Wälder tar upp ett exempel som visar varför isolerade regnskogsområden inte kan uppehålla livet på de arter som lever där under någon längre tid.

Tropiska arter av träd består ofta av han- och honexemplar. Vid fortplantningen får de hjälp av fladdermöss, som för med sig pollen från hanblommor till honblommor. Den här pollineringsmetoden fungerar naturligtvis bara om träden växer inom fladdermössens aktionsradie. Om avståndet mellan honträdet och hanträdet blir för stort — vilket ofta händer när öar av regnskog blir omgivna av ett hav av förbränd jord — kan fladdermössen inte klara pollineringen. Träden förvandlas då till ”’levande döda’, eftersom deras fortplantning på sikt blir omöjlig”, konstaterar rapporten.

Sambandet mellan träd och fladdermöss är bara ett av de samspel som utgör Amazonas’ ekosystem. Enkelt uttryckt skulle regnskogen kunna liknas vid ett jättelikt hus, som ger mat och husrum åt en mängd olika, men med varandra förbundna, individer. För att det inte skall bli för trångt lever invånarna i regnskogen på olika våningar — en del nära marken, andra högt uppe i trädkronorna. Alla har ett arbete att utföra, och de arbetar dygnet runt — somliga på dagen, andra på natten. Om alla arter får utföra sitt arbete i fred, fungerar detta komplicerade växt- och djursamhälle som ett urverk.

Amazonas’ ekosystem (”eko” kommer från det grekiska ordet ọi·kos, som betyder ”hus”) är emellertid ömtåligt. Även om människans intrång är begränsat till några få arter, får det återverkningar i hela ”huset”, på alla våningar. Miljövårdaren Norman Myers beräknar att utrotning av en enda växtart med tiden kan leda till att så många som trettio djurarter utplånas. Och eftersom de flesta tropiska träd i sin tur är beroende av djur för sin fröspridning, leder utrotningen av djurarter också till att de träd som de betjänar utrotas. (Se rutan ”Samspelet mellan träd och fiskar”.) Att rubba det ömtåliga ekosystemet är, precis som isolering, ett sätt att förvandla fler och fler arter till ”levande döda”.

Små skador, små förluster?

Somliga försöker rättfärdiga kalhuggning av mindre arealer genom att säga att skogen kommer att repa sig och få ett nytt lager grönska på de skövlade områdena, på ungefär samma sätt som vi människor får ett nytt lager hud när vi skurit oss i fingret. Stämmer det? Inte riktigt.

Det är naturligtvis sant att skogen växer igen, om människan lämnar ett kalhygge i fred tillräckligt länge. Men det är också ett faktum att den nya vegetationen liknar den gamla ungefär lika mycket som en dålig fotokopia liknar originalet. Den brasilianska botanisten Ima Vieira undersökte en cirka hundra år gammal föryngringsyta i Amazonas och fann att av de 268 trädarter som växte i den gamla skogen finns bara 65 kvar i den nya. Det förhåller sig på samma sätt med djurlivet, förklarar Vieira. Så även om kalhuggningen inte förvandlar gröna skogar till röda öknar, som somliga påstår, håller den dock på att förvandla Amazonas’ regnskog till en blek kopia av originalet.

En annan fara är att även begränsad avskogning ofta utplånar många växter och djur som förekommer i det speciella området och ingen annanstans. I Ecuador, till exempel, undersökte ett forskarlag ett 1,7 kvadratkilometer stort område i en skog och fann 1.025 olika växtarter. Över 250 av dessa arter förekommer ingen annanstans på jorden. Den brasilianske ekologen Rogério Gribel tar upp ett annat exempel, sauim-de-coleira (tvåfärgad tamarin) — en charmfull liten apa som ser ut som om den har en vit T-shirt på sig. ”De få exemplar som finns kvar lever i ett litet skogsområde nära Manaus i det centrala Amazonas, men när denna lilla lokal förstörs, kommer arten att utrotas för alltid”, säger dr Gribel. Små skador men stora förluster.

”Mattan” rullas undan

Regelrätt skövling är emellertid det största hotet mot Amazonas’ regnskog. Vägbyggare, skogshuggare, gruvarbetare och många andra rullar undan den gröna mattan och raserar i ett ögonblick hela ekosystem.

Även om meningarna går isär om den exakta omfattningen av skogsskövlingen i Brasilien — försiktiga beräkningar uppskattar den till 36.000 kvadratkilometer per år — kan den totala arealen regnskog som redan förstörts nu vara uppe i över 10 procent av hela arealen, vilket motsvarar ett område större än Tyskland. Brasiliens största nyhetstidskrift, Veja, skrev för en tid sedan att omkring 40.000 skogsbränder anlagda av svedjebönder rasade i landet år 1995 — fem gånger fler än året före. Människan bränner ner regnskogen i sådan omfattning att vissa delar av Amazonas liknar ”ett brinnande inferno”, förklarade Veja.

Vad spelar det för roll om några arter utrotas?

”Men behöver vi verkligen alla dessa miljontals arter?” kanske någon invänder. Alla arter behövs, hävdar miljövårdaren Edward O. Wilson vid Harvard University. ”Eftersom vi är beroende av fungerande ekosystem för att rena vårt vatten, berika vår jord och frambringa själva luften som vi andas, är den biologiska mångfalden helt visst inte något som vi tanklöst kan låta gå förlorat”, säger Wilson. Boken People, Plants, and Patents förklarar: ”En rik genetisk mångfald kommer att vara nyckeln till människans överlevnad. Om mångfalden försvinner, kommer vi snart att gå samma väg.”

Ja, konsekvenserna av att vissa arter utrotas sträcker sig mycket längre än till nedhuggna träd, hotade djur och ofredade infödingar. (Se rutan ”Den mänskliga faktorn”.) Skogsskövlingen kan mycket väl påverka dig. Låt oss ta några exempel: En jordbrukare i Moçambique som skördar kassava, en mamma i Uzbekistan som tar ett p-piller, en sårad pojke i Sarajevo som får morfin och en kund i New York som prövar en exotisk parfym — alla använder de produkter som ursprungligen kommer från den tropiska regnskogen, enligt ett informationsblad som ges ut av Panos Institute i London. Orörda regnskogar är följaktligen till nytta för människor världen över — även för dig.

Den mänskliga faktorn

Förstöringen av regnskogen och dess ekosystem skadar inte bara växter och djur, utan också människor. I Amazonas finns i dag omkring 300.000 indianer som fortfarande lever i harmoni med naturen — en kvarleva av de 5.000.000 indianer som en gång bodde i området. Dessa indianer får allt oftare sin tillvaro störd av skogshuggare, guldgrävare och andra, som ofta betraktar dem som ett ”hinder för utvecklingen”.

En annan grupp är de så kallade caboclos, ett härdigt folk som är en blandning mellan vita och indianer och vars förfäder slog sig ner i Amazonas för omkring 100 år sedan. De bor i små hus, som är byggda på pålar utmed floderna. De kanske aldrig har hört talas om ordet ”ekologi”, men de lever av det som skogen ger utan att förstöra den. Nu hotas emellertid deras existens av en våg av nykomlingar som invaderar deras domäner.

Framtiden är också osäker för de omkring 2.000.000 nötplockare, gummitappare, fiskare och andra, som lever i harmoni med skogens och flodens naturliga kretslopp. Många anser att de ansträngningar som görs för att bevara regnskogen inte bara bör inriktas på att skydda mahognyträd och manater, utan också bör omfatta de människor som bor där.