I Himalaya uppges kvinnor ha satt i gång trädkramningsaktioner i ett desperat försök att hindra skogshuggarna från att fälla träden. I Malaysia har vissa infödingsstammar som bor i skogarna bildat kedja för att stoppa skogsarbetarna och deras tunga maskiner.

Kan miljövårdarna rädda situationen?

”Människan har både den kunskap och den teknik som krävs för att rädda världens tropiska skogar.” Så börjar boken Saving the Tropical Forests (Att rädda de tropiska skogarna). Detta har bevisats i världens nationalparker. I naturreservatet Guanacaste i Costa Rica har man återplanterat stora arealer skog. Miljontals träd har också planterats i sådana länder som Kenya, Indien, Haiti och Kina. Men att plantera träd är inte riktigt samma sak som att återställa skogarna.

”Återplantering av skog” betyder ibland inte något annat än plantering av en enda sorts träd som senare skall användas för kommersiella ändamål. Detta är knappast detsamma som att återställa en regnskogs komplicerade ekosystem. Vissa experter menar för övrigt att en regnskog aldrig kan återställas till sin ursprungliga komplexitet. Det är därför inte så underligt att många miljövårdare bestämt hävdar att skogsvård är bättre än skogsplantering.

Men att bevara skogen är inte så lätt som det låter. Om ett skogsområde är för litet, kan det inte överleva. Somliga miljövårdare anser att minst 10 till 20 procent av världens regnskogar skulle behöva avsättas till naturreservat, om de skall kunna bibehålla sin artrikedom. Men för närvarande är endast 3 procent av regnskogarna i Afrika fridlysta. I sydöstra Asien är siffran 2 procent, i Sydamerika endast 1 procent.

Och somliga av dessa områden är fridlysta endast på papperet. Nationalparker och naturreservat förfelar sitt syfte när de är dåligt planerade eller skötta eller när korrumperade myndighetspersoner låter miljöanslag hamna i egen ficka. Somliga tjänar till och med pengar på att i hemlighet bevilja vissa personer avverkningstillstånd. Personalbristen är också ett problem. I Amazonområdet hade en enda skogvaktare i uppgift att bevaka ett regnskogsområde av Frankrikes storlek.

Somliga miljövårdare yrkar också på att jordbrukarna måste få lära sig att bruka jorden utan att utarma den, för att slippa dra vidare och fälla mer skog. Somliga har försökt att odla många olika grödor på en och samma åker, vilket motverkar angrepp av skadeinsekter som livnär sig på en enda växtart. Fruktträd kan skydda jorden mot de tropiska regnen. Andra har återupplivat en urgammal teknik. De gräver kanaler runt sina små trädgårdar och använder slam och alger från kanalerna som gödning för trädgårdslanden. Som ytterligare näringskälla kan man odla fisk i kanalerna. Sådana metoder har redan fått stor framgång i olika experiment.

Men att utbilda människor kostar tid och pengar och kräver också skicklighet. Nationer i tropiska delar av världen har ofta alltför många akuta ekonomiska problem för att kunna göra den typen av långsiktiga investeringar. Men även om det tekniska kunnandet vore mer utbrett, skulle detta inte lösa problemet. Som Michael H. Robinson skriver i boken Saving the Tropical Forests: ”Regnskogarna skövlas inte på grund av okunnighet eller dumhet, utan främst på grund av fattigdom och girighet.”

Roten till problemet

Fattigdom och girighet. Den nuvarande skogsskövlingskrisen tycks sträcka sina rötter djupt ner i det mänskliga samhällssystemet, långt djupare än regnskogens träd sträcker sina rötter ner i den tunna tropiska myllan. Kan människan själv komma åt roten till problemet?

Vid ett toppmöte med 24 deltagande nationer som hölls i Haag i Nederländerna förra året lade man fram ett förslag om bildandet av ett nytt FN-organ som skulle kallas ”Globe” (”Jordklotet”). Enligt londontidningen Financial Times skulle detta organ ha ”oöverträffade maktbefogenheter i fråga om att stifta och genomdriva miljöskyddslagar”. Även om nationerna skulle behöva avstå från en del av sin så omhuldade suveränitet för att detta organ skulle få någon verklig makt, hävdar somliga att en sådan organisation oundvikligen kommer att bildas i framtiden. Endast en enhetlig, global organisation kan ta itu med globala problem.

Det säger sig självt. Men vilken mänsklig regering eller organisation kan utplåna girighet och fattigdom? Vilken regering har någonsin kunnat göra detta? Mänskliga organisationer är alltför ofta uppbyggda på girighet, och fattigdomen blir därför bestående. Om vi skall vänta på att de skall lösa problemet med skogsskövlingen, då har skogarna ingen framtid — och inte människan heller.