Jehova, en Gud ”redo att förlåta”

”Du, o Jehova, är god och redo att förlåta.” — PSALM 86:5.

1. Vilken tung börda hade kung David, och hur fick han tröst i sitt bedrövade hjärta?

KUNG DAVID i det forntida Israel visste vilken tung börda ett dåligt samvete kunde vara. Han skrev: ”Mina egna missgärningar har gått över mitt huvud; som en tung börda är de för tunga för mig. Jag har blivit känslolös och helt krossad; jag har rutit på grund av mitt hjärtas stönande.” (Psalm 38:4, 8) Men Davids bedrövade hjärta fick tröst. Han visste att även om Jehova hatar synd, så hatar han inte syndaren — om denne är sant ångerfull och överger sin syndiga kurs. (Psalm 32:5; 103:3) I full förtröstan på Jehovas villighet att visa ångerfulla personer barmhärtighet sade David: ”Du, o Jehova, är god och redo att förlåta.” — Psalm 86:5.

2, 3. a) Vilken börda kan vi komma att få bära, om vi syndar, och varför är detta nyttigt? b) Vilken fara ligger det i att bli ”uppslukad” av skuldkänslor? c) Vilken försäkran ger Bibeln oss om Jehovas villighet att förlåta?

² Vi kan också, om vi har syndat, bära på den förkrossande börda som ett plågat samvete utgör. Samvetskval är normalt, rentav nyttigt, eftersom det kan få oss att göra något konstruktivt för att rätta till våra misstag. Men somliga kristna har blivit helt överväldigade av skuldkänslor. Deras eget hjärta dömer dem kanske så hårt att de vägrar att tro att Gud till fullo kommer att förlåta dem hur ångerfulla de än är. ”Det är en hemsk känsla, när man tror att Jehova inte älskar en mer.” Så sade en syster när hon tänkte tillbaka på ett felsteg hon hade begått. Också efter det att hon hade ångrat sig och fått hjälp och råd av de äldste i församlingen fortsatte hon att känna sig ovärdig Guds förlåtelse. Hon säger: ”Det går inte en dag utan att jag ber Jehova om hans förlåtelse.” Om vi blir ”uppslukade” av skuldkänslor, kan Satan försöka få oss att ge upp och att känna oss ovärdiga att få tjäna Jehova. — 2 Korinthierna 2:5–7, 11.

³ Men det är inte alls så Jehova betraktar saken! Jehovas ord försäkrar oss om att han är villig, ja, redo att förlåta, om vi visar sann och uppriktig ånger och sinnesändring. (Ordspråken 28:13) Det du behöver, om du någon gång har tyckt att du omöjligen kan få Guds förlåtelse, är kanske en ökad förståelse av varför och hur han förlåter.

Varför är Jehova ”redo att förlåta”?

4. Vad kommer Jehova ihåg om vår natur, och hur påverkar detta hans sätt att behandla oss?

⁴ Vi läser: ”Så långt bort som soluppgången är från solnedgången, så långt bort har han avlägsnat våra överträdelser från oss. Som en far visar barmhärtighet mot sina söner, så har Jehova visat barmhärtighet mot dem som fruktar honom.” Varför är Jehova villig att visa barmhärtighet? Följande vers svarar: ”Ty han själv känner mycket väl till hur vi är formade, han kommer ihåg att vi är stoft.” (Psalm 103:12–14) Ja, Jehova glömmer inte att vi är skapelser av stoft som till följd av vår ofullkomlighet har fel och brister. Uttrycket att han känner till ”hur vi är formade” påminner oss om att Bibeln liknar Jehova vid en krukmakare och oss vid kärl som han formar.a (Jeremia 18:2–6) En krukmakare hanterar sina lerkärl varligt men bestämt och är hela tiden medveten om deras beskaffenhet. På samma sätt anpassar den store krukmakaren, Jehova, sitt handlande med oss efter vår svaga, syndiga natur. — Jämför 2 Korinthierna 4:7.

5. Hur beskriver Romarbrevet syndens mäktiga grepp om vårt fallna kött?

⁵ Jehova är medveten om vilken kraft synden har. Bibeln beskriver synden som en mäktig kraft som har människan i ett dödligt grepp. Hur starkt är syndens grepp egentligen? Under inspiration från Gud beskriver aposteln Paulus detta på ett åskådligt sätt i Romarbrevet. Han använder sådana uttryck som att vi är ”under synd” precis som soldater är under en befälhavare (Romarna 3:9); synden har likt en kung ”härskat” över mänskligheten (Romarna 5:21); den har sin ”boning” eller ”bor” inom oss (Romarna 7:17, 20), och dess ”lag” är ständigt verksam inom oss, ja, den försöker faktiskt styra vår kurs. (Romarna 7:23, 25) Att motstå syndens mäktiga grepp om vårt fallna kött är verkligen en svår kamp! — Romarna 7:21, 24.

6. Hur betraktar Jehova dem som med ett ångerfullt hjärta söker hans barmhärtighet?

⁶ Vår barmhärtige Gud vet således att vi inte, hur mycket vi i vårt hjärta än kunde önska det, kan vara fullkomligt lydiga mot honom. (1 Kungaboken 8:46) Kärleksfullt försäkrar han oss om att om vi med ett ångerfullt hjärta söker hans faderliga barmhärtighet, så kommer han att förlåta oss. Psalmisten David skrev: ”Slaktoffren åt Gud är en nedbruten ande; ett nedbrutet och krossat hjärta, o Gud, kommer du inte att förakta.” (Psalm 51:17) Jehova kommer aldrig att förkasta eller avvisa ett hjärta som är nedbrutet och krossat av skuldkänslor. Hur vackert beskriver inte detta Jehovas villighet att förlåta!

7. Varför kan vi inte dra för stora växlar på Guds barmhärtighet?

⁷ Men innebär detta att vi kan ta Guds barmhärtighet för given och använda vår syndiga natur som en ursäkt för synd? Absolut inte! Jehova vägleds inte bara av känslor. Hans barmhärtighet har sina gränser. Han kommer absolut inte att förlåta dem som hårdhjärtat och uppsåtligt bedriver synd utan att ångra sig. (Hebréerna 10:26–31) Men när Jehova ser att en persons hjärta är ”nedbrutet och krossat”, är han ”redo att förlåta”. (Ordspråken 17:3) Låt oss begrunda några av de talande uttryck som används i Bibeln för att beskriva hur fullständigt Gud förlåter.

Hur fullständigt förlåter Jehova?

8. Vad gör Jehova i själva verket när han förlåter våra synder, och vilken verkan bör detta ha på oss?

⁸ Den ångerfulle kung David skrev: ”Min synd bekände jag slutligen för dig, och min missgärning övertäckte jag inte. Jag sade: ’Jag kommer att bekänna mina överträdelser för Jehova.’ Och du själv förlät mina synders missgärning.” (Psalm 32:5) Uttrycket ”förlät” är en översättning av ett hebreiskt ord vars grundbetydelse är ”lyfta upp” eller ”bära”. I det här fallet betecknar det att ”ta bort skuld, synd och överträdelse”. Man skulle således kunna säga att Jehova lyfte upp Davids synder och bar bort dem. (Jämför 3 Moseboken 16:20–22.) Detta lindrade utan tvivel de skuldkänslor som David hade burit på. (Jämför Psalm 32:3.) Vi kan också helt och full lita på att Gud förlåter deras synder som söker hans förlåtelse på grundval av sin tro på Jesu Kristi lösenoffer. (Matteus 20:28; jämför Jesaja 53:12.) Den person, vars synder Jehova på så sätt lyfter upp och bär bort, behöver således inte fortsätta att bära den tunga bördan av skuldkänslor över tidigare begångna synder.

9. Vad är innebörden i Jesu ord: ”Förlåt oss våra skulder”?

⁹ Jesus använde förhållandet mellan fordringsägare och gäldenärer för att belysa hur Jehova förlåter. Han uppmanade oss exempelvis att be: ”Förlåt oss våra skulder.” (Matteus 6:12) Jesus liknade således ”synder” vid ”skulder”. (Lukas 11:4) När vi syndar, kommer vi att stå i skuld till Jehova. Det grekiska verb som översätts med ”förlåta” kan betyda ”efterskänka en skuld genom att inte kräva den”. När Jehova förlåter, efterskänker han i viss bemärkelse den skuld som annars skulle ha debiterats vårt konto. Ångerfulla syndare kan därför hämta tröst. Jehova kommer aldrig att kräva betalt för en skuld som han har efterskänkt! — Psalm 32:1, 2; jämför Matteus 18:23–35.

10, 11. a) Vilken bild förmedlar uttrycket ”få ... utplånade” i Apostlagärningarna 3:19? b) Hur beskrivs det fullständiga sätt varpå Jehova förlåter?

¹⁰ I Apostlagärningarna 3:19 använder Bibeln ett annat målande uttryck för att beskriva det sätt varpå Gud förlåter: ”Ändra därför sinne och vänd om, för att få era synder utplånade.” Det grekiska verb som här översätts med ”få ... utplånade” kan, när det används i bildlig bemärkelse, betyda ”avtorka”, ”stryka ut”, ”utplåna” eller ”förinta”. Enligt vissa kännare av grekiskan förmedlar det bilden av att sudda ut något som skrivits för hand. Hur gick detta till? Det bläck som vanligtvis användes i forna tider var en blandning som bestod av bland annat kol, växtgummi och vatten. Det som var skrivet med ett sådant bläck kunde strax efter skrivandet strykas bort med hjälp av en våt svamp.

¹¹ Detta ger en vacker beskrivning av hur fullständigt Jehova förlåter. När han förlåter våra synder, är det som om han tar en svamp och torkar bort våra synder. Vi behöver inte frukta att han kommer att anklaga oss för dessa synder i framtiden, eftersom Bibeln uppenbarar något annat verkligt anmärkningsvärt om Jehovas barmhärtighet — när han förlåter, glömmer han också!

”Deras synd skall jag inte mer komma ihåg”

12. När Bibeln säger att Jehova förlåter våra synder, innebär då det att han inte längre kan erinra sig dem? Förklara.

¹² Genom profeten Jeremia gav Jehova följande löfte angående dem som var i det nya förbundet: ”Jag kommer att förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg.” (Jeremia 31:34) Betyder detta att Jehova inte längre kan erinra sig de synder som han förlåter? Det kan knappast vara fallet. Bibeln berättar för oss om många personer vars synder Jehova har förlåtit, däribland Davids. (2 Samuelsboken 11:1–17; 12:1–13) Jehova är tydligen fortfarande medveten om de felsteg som dessa personer begick, något som vi också bör vara, eftersom berättelsen om deras synder och om deras sinnesändring och Guds förlåtelse har bevarats till nytta för oss. (Romarna 15:4) Vad menar då Bibeln när den säger att Jehova inte ”kommer ihåg” deras synder som han förlåter?

13. a) Vad är inbegripet i innebörden av det hebreiska verb som återges med ”jag skall komma ihåg”? b) Vilken försäkran ger Jehova när han säger: ”Deras synd skall jag inte längre komma ihåg”?

¹³ Det hebreiska verb som återges med ”jag skall komma ihåg” innebär mer än att bara erinra sig det förgångna. Enligt Theological Wordbook of the Old Testament innebär det ”också att vidta lämpliga åtgärder”. I den bemärkelsen inbegriper detta att ”komma ihåg” synd att vidta åtgärder mot syndaren. När profeten Hosea sade angående de egensinniga israeliterna: ”Han [Jehova] skall komma ihåg deras missgärning”, menade profeten att Jehova skulle vidta åtgärder mot dem för att de inte ändrade sinne. Därför heter det i fortsättningen av versen: ”Han kommer att ägna uppmärksamhet åt deras synder.” (Hosea 9:9) När Jehova säger ”deras synd skall jag inte mer komma ihåg”, är det däremot en försäkran om att när han väl har förlåtit en ångerfull syndare, kommer han inte i framtiden att ingripa mot honom för dessa synders skull. (Hesekiel 18:21, 22) Han glömmer således i den bemärkelsen att han inte om och om igen drar upp våra synder för att på nytt anklaga oss eller straffa oss. Jehova ger oss därigenom ett enastående exempel att efterlikna i fråga om hur vi skall behandla varandra. När det uppstår meningsskiljaktigheter, är det därför bäst att inte dra upp tidigare oförrätter som man redan har kommit överens om att förlåta.

Hur är det då med följderna?

14. Varför innebär förlåtelse inte att en ångerfull syndare blir förskonad från alla konsekvenser av sitt orätta handlingssätt?

¹⁴ Innebär Jehovas villighet att förlåta en ångerfull syndare att denne inte behöver ta några konsekvenser av sitt orätta handlingssätt? Långt därifrån. Vi kan inte synda ostraffat. Paulus skrev: ”Vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” (Galaterna 6:7) Vi kan få ta vissa konsekvenser av vårt handlingssätt eller våra problem, men när Jehova har förlåtit oss, får han inte olycka att drabba oss. När det uppstår problem, bör en kristen inte tänka: ”Jehova kanske straffar mig för mina tidigare synder.” (Jämför Jakob 1:13.) Men Jehova skonar oss inte heller från alla verkningar av vårt orätta handlingssätt. Sådant som skilsmässa, oönskade havandeskap, sexuellt överförda sjukdomar och att man förlorar andras förtroende eller respekt kan bli de tråkiga konsekvenserna av synden, och Jehova kommer inte att skydda oss mot dem. Kom ihåg att även om Jehova förlät David dennes synder i samband med Batseba och Uria, så skyddade han inte David mot de hemska konsekvenser som blev följden. — 2 Samuelsboken 12:9–14.

15, 16. Hur var den lag som finns nedtecknad i 3 Moseboken 6:1–7 till nytta både för offret och för den som hade handlat orätt?

¹⁵ Våra synder kan också få andra följder. Tänk på ett exempel i den mosaiska lagen. I 3 Moseboken, kapitel 6, beskrivs en situation då en israelit begår en allvarlig synd genom att röva något eller tillskansa sig något från en medisraelit genom utpressning eller svikligt förfarande och sedan förnekar detta och kanske till och med är fräck nog att svära falskt. Ord står mot ord. Men längre fram får den som gjort sig skyldig till detta samvetskval och bekänner sin synd. För att då få Guds förlåtelse måste han göra ytterligare tre saker, nämligen återlämna det han har tagit, betala offret ett bötesbelopp på 20 procent och offra en bagge som skuldoffer. Därefter heter det i lagen: ”Prästen skall åstadkomma försoning för honom inför Jehova, och så skall det bli honom förlåtet.” — 3 Moseboken 6:1–7; jämför Matteus 5:23, 24.

¹⁶ Det var barmhärtigt av Gud att ge en sådan lag. Den var till nytta för offret, som fick tillbaka sin egendom och utan tvivel kände en stor lättnad, när den som berövat honom hans egendom till slut erkände sin synd. Samtidigt var lagen till nytta för den vars samvete till sist fick honom att erkänna sin skuld och rätta till det orätta han hade gjort. Men om han vägrade att göra detta, skulle Gud faktiskt inte förlåta honom.

17. Vad förväntar Jehova av oss, när vi har vållat andra skada genom våra synder?

¹⁷ Vi står inte längre under den mosaiska lagen, men den ger oss ändå en värdefull inblick i hur Jehova tänker i sådana frågor som att förlåta. (Kolosserna 2:13, 14) Om vi har syndat genom att bedra någon eller på annat sätt vålla honom skada, behagar det Jehova att vi gör det vi kan för att göra ”rättelse av det orätta”. (2 Korinthierna 7:11) Detta innebär att vi erkänner vår synd och vår skuld och även ber offret om ursäkt. Därefter kan vi vädja till Jehova på grundval av Jesu offer och få erfara den lättnad som ett rent samvete och förvissningen om att Gud har förlåtit oss skänker. — Hebréerna 10:21, 22.

18. Vilken tuktan kan vara förenad med Jehovas förlåtelse?

¹⁸ I likhet med en kärleksfull förälder kan Jehova ge förlåtelse tillsammans med en viss tuktan. (Ordspråken 3:11, 12) En ångerfull kristen kanske inte längre kan ha privilegiet att tjäna som äldste, biträdande tjänare eller pionjär. Det kan kännas svårt för honom att under en viss tid förlora sådana privilegier som varit dyrbara för honom. Men en sådan tuktan innebär inte att han har förlorat Jehovas ynnest eller att Jehova inte har förlåtit. Vi måste också komma ihåg att tuktan från Jehova är ett bevis på att han älskar oss. Att vi tar emot och tillämpar den är till vårt bästa och kan leda till evigt liv. — Hebréerna 12:5–11.

19, 20. a) Varför bör du inte känna det som om du är utom räckhåll för Jehovas barmhärtighet, om du har begått synder? b) Vad skall behandlas i följande artikel?

¹⁹ Hur vederkvickande är det inte att veta att vi tjänar en Gud som är ”redo att förlåta”! Jehova ser mer än våra synder och misstag. (Psalm 130:3, 4) Han vet vad som finns i vårt hjärta. Om du känner dig förkrossad i ditt hjärta på grund av tidigare begångna orätta handlingar, dra då inte slutsatsen att du är utom räckhåll för Jehovas barmhärtighet. Om du är sant ångerfull, har vidtagit åtgärder för att rätta till det orätta och uppriktigt har bett Jehova om förlåtelse på grundval av Jesu utgjutna blod, kan du, oavsett vilka synder du har begått, vara övertygad om att orden i 1 Johannes 1:9 också är tillämpliga på dig: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”

²⁰ Bibeln uppmuntrar oss att efterlikna Jehovas sätt att förlåta i vårt umgänge med varandra. Men i vilken utsträckning kan vi förväntas förlåta och glömma, om andra syndar mot oss? Det skall vi behandla i följande artikel.

Fortsätt att villigt förlåta varandra

”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra.” — KOLOSSERNA 3:13.

1. a) Varför kan Petrus ha tyckt att det var ett generöst förslag han kom med, när han sade att man skulle förlåta andra ”ända till sju gånger”? b) Vad menade Jesus när han sade att vi skulle förlåta ”ända till sjuttiosju gånger”?

”HERRE, hur många gånger skall min broder synda mot mig och jag förlåta honom? Ända till sju gånger?” (Matteus 18:21) Petrus kanske tyckte att det var ett mycket generöst förslag han kom med. Enligt den dåtida rabbinska traditionen skulle man inte förlåta någon mer än tre gånger för samma förseelse.a Föreställ dig därför Petrus’ förvåning, när Jesus svarade: ”Jag säger dig: Inte ända till sju gånger, utan ända till sjuttiosju gånger”! (Matteus 18:22) Att han upprepade sju var detsamma som att säga ett obegränsat antal gånger. Det finns, enligt Jesu synsätt, praktiskt taget inte någon gräns för hur många gånger en kristen skall förlåta andra.

2, 3. a) Nämn några situationer, då det kan verka svårt att förlåta andra. b) Varför kan vi vara övertygade om att det är till vårt eget bästa att vi förlåter andra?

² Men det är inte alltid så lätt att tillämpa Jesu råd. Vem av oss har inte känt ett sting i hjärtat, när någon har tillfogat oss en oförrätt? Någon som du litade på kanske har svikit ditt förtroende. (Ordspråken 11:13) En nära väns tanklösa yttrande kanske har träffat dig som ”svärdsstötar”. (Ordspråken 12:18) Om någon du älskat eller litat på har varit ovettig mot dig, kan detta ha skapat djupa sår. Vår naturliga reaktion, när något sådant händer, är kanske att känna ilska. Vi kanske inte längre vill tala med den personen och vill om möjligt helst undvika honom helt och hållet. Det kan tyckas som om man skulle låta den person som sårat en komma för lätt undan, om man förlät honom. Men genom att hysa agg kommer vi bara att skada oss själva.

³ Jesus lärde oss därför att förlåta ”ända till sjuttiosju gånger”. Han skulle förvisso aldrig ha lärt ut något som skulle bli till skada för oss. Allt det han lärde kom från Jehova, om vilken det sägs: ”Jag, Jehova, är din Gud, den som lär dig att göra det som är till nytta för dig.” (Jesaja 48:17; Johannes 7:16, 17) Det måste följaktligen vara till vårt eget bästa att förlåta andra. Men det kanske skulle vara bra om vi först, innan vi behandlar varför vi bör förlåta och hur vi kan göra det, klargör vad förlåtelse är och vad det inte är. Den utsträckning i vilken vi kan förlåta någon som har felat mot oss kan hänga samman med vår uppfattning om förlåtelse.

4. Vad innebär det inte att förlåta andra, och hur definieras förlåtelse?

⁴ Att vi förlåter andra deras försyndelser mot oss innebär inte att vi tolererar eller bagatelliserar det de har gjort, och det innebär inte heller att vi låter oss utnyttjas av dem. Det är ju ändå så att Jehova inte på något sätt bagatelliserar våra synder när han förlåter oss, och han kommer inte heller att låta syndiga människor trampa på eller visa förakt för hans barmhärtighet. (Hebréerna 10:29) Enligt Insight on the Scriptures definieras förlåtelse som ”handlingen att förlåta någon som har gjort sig skyldig till något, vilket innebär att upphöra att hysa agg mot denne för det han har gjort och att uppge varje krav på vedergällning”. (Band 1, sidan 861)b Bibeln ger oss goda skäl att förlåta andra.

Varför förlåta andra?

5. Vilket viktigt skäl till att förlåta andra anges i Efesierna 5:1?

⁵ Ett viktigt skäl till att förlåta andra nämns i Efesierna 5:1: ”Bli därför Guds efterliknare, som älskade barn.” I vilket avseende skall vi bli ”Guds efterliknare”? Ordet ”därför” kopplar ihop uttrycket med föregående vers, som lyder: ”Bli omtänksamma mot varandra, ömt medlidsamma, och förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” (Efesierna 4:32) Ja, när det gäller att förlåta bör vi bli Guds efterliknare. Precis som en liten pojke försöker efterlikna sin far, bör vi önska bli lika vår förlåtande himmelske Fader, Jehova, som innerligt älskar oss. Hur måste det inte glädja Jehovas hjärta att blicka ner från himlarna och se sina jordiska barn försöka efterlikna honom genom att förlåta varandra! — Lukas 6:35, 36; jämför Matteus 5:44–48.

6. Vilken stor skillnad finns det mellan Jehovas sätt att förlåta och vårt?

⁶ Vi kan givetvis aldrig förlåta i fullkomlig bemärkelse som Jehova kan. Men detta ger oss ännu större orsak att förlåta varandra. Tänk på följande: Det är stor skillnad mellan Jehovas sätt att förlåta och vårt. (Jesaja 55:7–9) När vi förlåter dem som har syndat mot oss, gör vi det ofta i medvetandet om att vi förr eller senare kan behöva bli förlåtna av dem. När det gäller oss människor är det alltid syndare som förlåter andra syndare, men när det gäller Jehova är förlåtelsen alltid enkelriktad. Han förlåter oss, men vi kommer aldrig att behöva förlåta honom. Om Jehova, han som inte syndar, så kärleksfullt och fullständigt kan förlåta oss syndiga människor, bör då inte vi försöka förlåta varandra? — Matteus 6:12.

7. Hur skulle vårt förhållande till Jehova kunna påverkas negativt, om vi vägrade att förlåta andra då det finns orsak att visa barmhärtighet?

⁷ Och vad som är ännu viktigare: Om vi skulle vägra att förlåta andra då det finns orsak att visa barmhärtighet, då kan detta komma att påverka vårt förhållande till Gud negativt. Jehova ber oss inte bara att förlåta varandra, utan han förväntar också att vi gör det. För att vi skall kunna få Jehovas förlåtelse måste vi också, som Bibeln visar, förlåta andra. (Matteus 6:14; Markus 11:25; Efesierna 4:32; 1 Johannes 4:11) Om vi är ovilliga att förlåta andra när det finns goda skäl att göra det, kan vi då verkligen förvänta att Jehova skall förlåta oss? — Matteus 18:21–35.

8. Varför är det till vårt eget bästa att vara förlåtande?

⁸ Jehova lär sitt folk ”den goda väg som de bör vandra på”. (1 Kungaboken 8:36) Vi kan vara övertygade om att det är till vårt eget bästa som han lär oss att förlåta varandra. Det är med goda skäl som Bibeln uppmanar oss att ”lämna rum för vreden”. (Romarna 12:19) Harm och förbittring är en tung börda att bära på. Om vi hyser agg, upptar det helt våra tankar, berövar oss friden och kväver vår glädje. Långvarig vrede kan, precis som svartsjuka, komma att inverka menligt på vår fysiska hälsa. (Ordspråken 14:30) Och den person som har gett upphov till våra upprörda känslor kanske är helt omedveten om det hela. Vår kärleksfulle Skapare vet att det inte bara är till nytta för andra att vi oförbehållsamt förlåter dem, utan att det också är till nytta för oss själva. Att följa det bibliska rådet att förlåta är verkligen ”den goda väg” som vi bör ”vandra på”.

”Fortsätt att ha fördrag med varandra”

9, 10. a) Vilka situationer kräver inte nödvändigtvis en formell ursäkt? b) Vad låter uttrycket ”fortsätt att ha fördrag med varandra” oss förstå?

⁹ Fysiska skador kan variera från små skråmor till djupa sår, och alla sår kräver inte lika stor uppmärksamhet. Det är på liknande sätt med sårade känslor — vissa sår är djupare än andra. Behöver vi verkligen göra affär av varje mindre oförrätt vi får utstå i våra relationer till andra? Mindre irritationsmoment, förolämpningar eller gliringar är en del av livet och kräver inte nödvändigtvis en formell ursäkt. Om vi blir kända för att vara sådana som undviker andra varje gång de gjort oss lite besvikna och kräver att de ber oss om ursäkt innan vi behandlar dem hövligt igen, kan de komma att känna sig tvingade att vara mycket försiktiga i vår närhet eller att hålla sig på behörigt avstånd från oss!

¹⁰ Hur mycket bättre är det inte att ”ha namn om” sig att ”vara resonlig”. (Filipperna 4:5, Phillips) Som ofullkomliga människor som tjänar skuldra vid skuldra måste vi räkna med att våra bröder ibland kommer att irritera oss och vi dem. I Kolosserna 3:13 får vi rådet: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra.” Det uttrycket låter oss förstå att vi skall vara tålmodiga mot andra, tolerera sådant hos dem som vi kan ogilla eller sådana egenskaper hos dem som vi kan tycka är irriterande. Ett sådant tålamod och en sådan självbehärskning kan hjälpa oss att utan att störa friden i församlingen hantera de mindre oförrätter vi kan få utstå i vårt umgänge med andra. — 1 Korinthierna 16:14.

När såren är djupare

11. Vad kan hjälpa oss att förlåta andra, när de syndar mot oss?

¹¹ Men hur är det då om andra syndar mot oss och vållar oss ett märkbart sår? Om synden inte är alltför allvarlig, kanske vi inte tycker att det är så svårt att tillämpa det bibliska rådet: ”Förlåt varandra villigt.” (Efesierna 4:32) En sådan villighet att förlåta är i linje med Petrus’ inspirerade ord: ”Framför allt, ha intensiv kärlek till varandra, eftersom kärleken övertäcker en mängd synder.” (1 Petrus 4:8) Genom att vi hela tiden är medvetna om att vi också är syndare kan vi lättare överse med andras synder. När vi på så sätt förlåter, hyser vi inte agg, utan slår bort all harm och förbittring, och då kanske vårt förhållande till den som gjort oss illa inte kommer att lida någon bestående skada, utan vi bidrar i stället till att bevara den dyrbara friden i församlingen. (Romarna 14:19) Så småningom kan minnet av det han har gjort komma att förblekna.

12. a) Vilket initiativ kan vi behöva ta för att förlåta någon som har sårat oss djupt? b) Hur visar orden i Efesierna 4:26 att vi bör söka få saken ur världen snabbt?

¹² Men hur är det då om någon syndar allvarligare mot oss och sårar oss djupt? En vän som du har haft förtroende för kanske har spridit ut något om dig som du i djupaste förtroende har anförtrott honom. Du känner dig djupt sårad, generad och utlämnad. Du har försökt slå bort det hela, men du har svårt att få det ur tankarna. I ett sådant fall kan du behöva ta vissa initiativ för att reda upp saken, till exempel genom att tala med personen i fråga. Det är förståndigt att göra detta innan saken får möjlighet att orsaka bitterhet. Paulus uppmanade oss: ”Vredgas, men synda ändå inte [dvs. genom att hysa vrede eller handla i vredesmod]; låt inte solen gå ner medan ni är i ett uppretat tillstånd.” (Efesierna 4:26) Paulus’ ord får en djupare innebörd, när man tänker på att det bland judarna var så att solnedgången markerade slutet på en dag och början av en ny. Rådet är därför: Sök att snabbt få saken ur världen! — Matteus 5:23, 24.

13. Vad bör vara vårt mål, när vi talar med någon som har felat mot oss, och vilka förslag kan hjälpa oss att nå det?

¹³ Hur bör du då tala med personen i fråga? ”Sök friden och jaga efter den”, heter det i 1 Petrus 3:11. Ditt mål bör således vara att stifta frid med din broder och inte att ge uttryck åt vrede, och därför är det bäst att undvika hårda ord och gester, eftersom dessa kan framkalla en liknande reaktion hos honom. (Ordspråken 15:18; 29:11) Undvik också sådana överdrivna uttalanden som: ”Du är alltid ... !” eller: ”Du är aldrig ... !” Sådana överdrifter kanske bara får honom att inta försvarsställning. Visa i stället genom ditt tonfall och ditt ansiktsuttryck att du vill reda upp den sak som så djupt har sårat dig. Förklara uttryckligt hur du känner det i samband med det som har hänt. Ge den andre möjlighet att förklara sina handlingar. Lyssna till vad han har att säga. (Jakob 1:19) Vad gott kommer det att medföra? Ordspråken 19:11 förklarar: ”En människas insikt bromsar sannerligen hennes vrede, och det är skönhet från hennes sida att gå förbi överträdelse.” Att man förstår den andres känslor och orsaken till hans handlingar kan avlägsna negativa tankar och känslor riktade mot honom. Om vi tar itu med situationen i syfte att försonas och bevarar den inställningen, är det mycket troligt att eventuella missförstånd kan redas upp, lämpliga ursäkter framföras och förlåtelse ges.

14. I vilken bemärkelse bör vi glömma, när vi förlåter andra?

¹⁴ Innebär detta att vi förlåter andra att vi måste glömma det som hänt? Tänk på Jehovas eget exempel i detta avseende, som vi behandlade i föregående artikel. Bibeln säger att Jehova glömmer våra synder, men det innebär inte att han inte längre kan erinra sig dem. (Jesaja 43:25) Han glömmer i stället i den bemärkelsen att han, när han har förlåtit våra synder, inte kommer att anklaga oss för dessa någon gång i framtiden. (Hesekiel 33:14–16) Att vi förlåter medmänniskor innebär inte heller nödvändigtvis att vi inte kan erinra oss vad de har gjort. Men vi kan glömma i den bemärkelsen att vi inte hyser agg mot personen i fråga och inte tar upp saken på nytt vid ett senare tillfälle. När saken på så sätt är utagerad, skulle det inte vara på sin plats att skvallra om den, och inte heller skulle det vara kärleksfullt att fullständigt undvika personen i fråga och behandla honom som om han vore utesluten. (Ordspråken 17:9) Det är sant att det kan ta en viss tid innan vårt förhållande till honom läks, och vi kanske inte kan vara lika förtroliga som tidigare. Men vi älskar honom fortfarande som vår kristne broder och gör vårt bästa för att bevara fridsamma relationer. — Jämför Lukas 17:3.

När det verkar omöjligt att förlåta

15, 16. a) Måste de kristna förlåta en syndare som inte visar ånger? b) Hur kan vi tillämpa Bibelns råd i Psalm 37:8?

¹⁵ Men hur är det då om någon syndar mot oss på ett sätt som ger de djupaste sår och han inte erkänner sin synd, ångrar sig eller ber om ursäkt? (Ordspråken 28:13) Bibeln visar tydligt att Jehova inte förlåter obotfärdiga, förhärdade syndare. (Hebréerna 6:4–6; 10:26, 27) Hur är det då med oss? I Insight on the Scriptures heter det: ”Det krävs inte av de kristna att de skall förlåta dem som utan att ångra sig syndar illvilligt och uppsåtligt. Sådana personer blir Guds fiender.” (Band 1, sidan 862) En kristen som har blivit utsatt för en extremt orättvis, avskyvärd eller skändlig behandling behöver inte känna sig tvingad att förlåta den person som utan att ångra sig har utsatt honom för detta. — Psalm 139:21, 22.

¹⁶ Någon som har blivit grymt behandlad känner sig förståeligt nog sårad och arg. Men kom ihåg att det kan vara mycket skadligt att fortsätta med att vara arg och att hysa agg. Att vi väntar på ett medgivande eller en ursäkt som aldrig kommer skulle bara göra oss mer och mer upprörda. Om vi skulle låta våra tankar helt kretsa kring det orätta som har begåtts mot oss och på så sätt kanske hålla vreden kokande inom oss, skulle det kunna få förödande konsekvenser för vår andliga, känslomässiga och fysiska hälsa. Då skulle vi i själva verket låta den som har sårat oss få fortsätta med att göra detta. Bibeln ger det visa rådet: ”Avstå från vrede och överge raseri.” (Psalm 37:8) Vissa kristna har därför med tiden kommit fram till att de förlåter i den bemärkelsen att de upphör att hysa agg. Inte så att de ursäktar det som de har utsatts för, men de vägrar att bli förtärda av vrede. Genom att lämna saken helt och hållet i den rättvise Gudens händer har de känt en stor lättnad och kunnat leva vidare. — Psalm 37:28.

17. Vad försäkrar Jehova i sitt trösterika löfte i Uppenbarelseboken 21:4?

¹⁷ Om ett sår är mycket djupt, kanske vi inte helt lyckas med att utplåna det ur vårt sinne, åtminstone inte i denna tingens ordning. Men Jehova lovar att det skall komma en ny värld i vilken ”han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” (Uppenbarelseboken 21:4) Vad vi vid den tiden än kan komma ihåg, så kommer det inte att vålla oss en sådan djup smärta som den som nu kan tynga ner vårt hjärta. — Jesaja 65:17, 18.

18. a) Varför finns det behov av att vara förlåtande i vårt umgänge med våra bröder och systrar? b) I vilken bemärkelse kan vi förlåta och glömma, när andra syndar mot oss? c) Hur kan detta vara till nytta för oss själva?

¹⁸ Till dess måste vi som ofullkomliga och syndiga människor leva och arbeta tillsammans som bröder och systrar. Alla gör vi misstag. Vi gör varandra emellanåt besvikna och rentav sårar varandra. Jesus var väl medveten om att vi skulle behöva förlåta varandra ”inte ända till sju gånger, utan ända till sjuttiosju gånger”! (Matteus 18:22) Det är sant att vi inte kan förlåta lika fullständigt som Jehova kan. Men i de flesta fall, då våra bröder syndar mot oss, kan vi förlåta i den bemärkelsen att vi övervinner harm och förbittring, och vi kan glömma i den bemärkelsen att vi inte i all framtid anklagar dem för det de har gjort. När vi på så sätt förlåter och glömmer, bidrar vi till att bevara, inte bara friden i församlingen, utan också friden i vårt eget sinne och hjärta. Vi kommer framför allt att ha den frid som endast vår kärleksfulle Gud, Jehova, kan ge. — Filipperna 4:7.