Är du förlåtande?

BILL och hans 16-åriga dotter Lisa hade svårt att komma överens. Även mindre kontroverser dem emellan urartade ofta till högljudda gräl. Till sist blev situationen så spänd att Lisa blev tillsagd att flytta hemifrån.a

Efter någon tid insåg Lisa att hon hade handlat fel och sökte sin fars förlåtelse. Men i stället för att överse med Lisas tidigare felsteg avvisade hennes förbittrade far hennes försök att stifta fred. Tänka sig! Han ville inte visa barmhärtighet mot sin egen dotter!

För många hundra år sedan dömdes en oförvitlig man till döden för ett brott som han inte hade begått. Vittnen trädde upp och vittnade falskt mot honom, och politiska befattningshavare blundade för det som skedde och vägrade att skipa rättvisa. Denne oskyldige man var Jesus Kristus. Strax innan han dog, sade han i bön till Gud: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” — Lukas 23:34.

Jesus förlät villigt, av hela sitt hjärta, och hans efterföljare uppmanades att efterlikna honom i det avseendet. (Efesierna 4:32) Men många människor är som Bill och vägrar hjärtlöst att förlåta andra. Hur är det med dig? Är du villig att förlåta andra när de försyndar sig mot dig? Och hur är det med allvarliga synder? Måste man förlåta dem också?

Att vara förlåtande — en utmaning

Att förlåta andra är inte alltid lätt. I dessa kritiska tider har mänskliga relationer kommit att bli alltmer problematiska och stressfyllda, i synnerhet inom familjen. Den kristne aposteln Paulus framhöll för länge sedan att sådana förhållanden skulle vara rådande i ”de sista dagarna”. Han sade: ”Människorna skall vara egenkära, penningkära, inbilska, övermodiga, ... utan kärlek till det goda, förrädare, egensinniga, uppblåsta av högmod.” — 2 Timoteus 3:1—4.

Vi konfronteras därför ständigt med yttre krafter som prövar vår förmåga att förlåta andra. Dessutom måste vi också kämpa mot krafter i vårt inre. Paulus sade beklagande: ”Det goda, som jag gärna vill, gör jag inte, utan det onda, som jag inte vill, det utövar jag. Om nu det som jag inte vill är det som jag gör, så är det inte längre jag som frambringar det, utan synden som bor i mig.” (Romarna 7:19, 20) Till följd av detta är många av oss inte så förlåtande som vi skulle önska att vi var. Nedärvd ofullkomlighet och synd utövar ett starkt inflytande på oss alla och gör oss ibland okänsliga för våra medmänniskors svagheter.

En kvinna som uppmuntrades att förlåta en annan person en mindre försyndelse svarade: ”Ingen är värd den ansträngning som krävs för att förlåta.” Ytligt sett kan en sådan kommentar verka kall och hjärtlös, rentav cynisk. Men om vi ser lite djupare, finner vi att den avslöjar den frustration som många känner inför en värld som de betraktar som självisk, kärlekslös och fientlig. En man sade: ”Människor utnyttjar en om man förlåter dem. De bara trampar på en.”

Det är därför inte så underligt att det är svårt att uppodla en förlåtande inställning i dessa sista dagar. Men Bibeln uppmanar oss ändå att välvilligt förlåta andra människor. (Jämför 2 Korinthierna 2:7.) Varför bör vi vara förlåtande?

[Fotnoter]

Varför vara förlåtande?

DEN judiske forskaren och författaren Joseph Jacobs sade en gång att förlåtelse är ”den ädlaste och svåraste av alla moraliska lärdomar”. Ja, många har mycket svårt att säga ”jag förlåter dig”.

Förlåtelse kan på sätt och vis liknas vid pengar — den kan frikostigt och barmhärtigt delas ut till andra eller knussligt behållas för egen räkning. Det förstnämnda är det gudaktiga sättet. Vi bör uppodla spendersamma vanor när det gäller att ge förlåtelse. Varför det? Därför att Gud uppmanar oss att göra det och därför att en oförsonlig och hämndlysten inställning bara gör saken värre.

Man hör ofta människor säga: ”Jag blir inte arg — jag ger igen.” Detta är tyvärr en vägledande princip i många människors liv i våra dagar. En kvinna vägrade till exempel att tala med sin svägerska i över sju år därför att, som kvinnan uttrycker det, ”hon var otroligt elak mot mig, och jag har aldrig kunnat förlåta henne”. Men att tiga ihjäl en person för att tvinga fram en ursäkt eller för att straffa personen i fråga tillfredsställer sällan en människas hämndbegär, utan kan i stället göra att kontroversen drar ut på tiden och misshälligheterna blommar ut i öppen fientlighet. Om denna onda cirkel inte bryts, kan hämndgirighetens förödande gift fördärva människors relationer till varandra och rentav deras hälsa.

Faran med en oförsonlig inställning

När en person är oförsonlig skapar detta stress, och stressen kan i sin tur leda till allvarliga sjukdomar. Doktor William S. Sadler skriver: ”Ingen kan i högre grad än en läkare inse hur förbluffande stor del av människors sjukdomar och lidanden som direkt kan härledas till oro, fruktan, motsättningar, ... skadliga tankar och ett omoraliskt leverne.” Hur skadliga är då sådana kaotiska känslor? En medicinsk publikation svarar: ”Statistiken ... visade att två tredjedelar av alla patienter som gick till doktorn hade symptom som förorsakats eller förvärrats av känslomässig stress.”

Ja, sådana känslor som bitterhet, förtrytelse och illvilja är långt ifrån ofarliga. De är som rost som långsamt fräter sönder karossen på en bil. På utsidan kan bilen se vacker ut, men under lacken pågår en nedbrytande process.

Något som är ännu viktigare är att vår vägran att förlåta andra när det finns skäl att visa barmhärtighet också kan skada oss i andligt avseende. I Jehova Guds ögon kan vi då bli som den slav som Jesus talade om i en av sina liknelser. Slaven fick sig efterskänkt en enorm summa pengar som han var skyldig sin herre. Men när hans medslav bönföll honom om att efterskänka en relativt liten summa, var han i sin tur hård och oförsonlig. Jesus förklarade att om vi på liknande sätt är ovilliga att förlåta andra, kommer Jehova att vägra att förlåta oss våra synder. (Matteus 18:21—35) Om vi inte är förlåtande, kan vi följaktligen förlora vårt rena samvete inför Gud och till och med vårt hopp för framtiden! (Jämför 2 Timoteus 1:3.) Vad kan vi då göra?

Lär dig att vara förlåtande

Sann förlåtelse kommer från hjärtat. Den innebär att man överser med en överträdares felsteg och ger upp alla tankar på hämnd. Man överlåter således åt Jehova att skipa den slutliga rättvisan och utkräva eventuell vedergällning. — Romarna 12:19.

Det måste emellertid framhållas att eftersom ”hjärtat är mera förrädiskt än något annat och är desperat”, är det inte alltid inriktat på förlåtelse, även när det borde vara det. (Jeremia 17:9) Jesus själv sade: ”Ut ur hjärtat kommer till exempel onda överväganden, mordgärningar, äktenskapsbrott, otuktshandlingar, stölder, falska vittnesbörd, hädelser.” — Matteus 15:19.

Till all lycka kan vårt hjärta övas att göra det som är rätt. Vi kan emellertid inte klara av detta på egen hand — vi måste få hjälp från en högre källa. (Jeremia 10:23) En av Bibelns inspirerade psalmister insåg detta och bad om Guds vägledning. Han sade i bön till Jehova: ”Lär mig dina förordningar. Låt mig förstå dina egna befallningars väg.” — Psalm 119:26, 27.

Enligt en annan psalm kom kung David i det forntida Israel att förstå Jehovas ”befallningars väg”. Han hade egen erfarenhet av den och drog lärdom av den. Han kunde därför säga: ”Jehova är barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke. Som en far visar barmhärtighet mot sina söner, så har Jehova visat barmhärtighet mot dem som fruktar honom.” — Psalm 103:8, 13.

Vi behöver lära oss, alldeles som David gjorde. Vi bör under bön begrunda Guds fullkomliga exempel på förlåtelse, och även hans Sons. På det sättet kan vi lära oss att förlåta av hjärtat.

Men någon kanske undrar: Hur är det med allvarliga synder? Måste man förlåta alla synder?

Sträva efter balans

En person som har blivit djupt förorättad kan känna sig oerhört sårad, i synnerhet om han eller hon är ett oskyldigt offer för allvarlig synd. Somliga kan till och med undra: Hur skall jag kunna förlåta någon som har svikit mig så fruktansvärt och gjort mig så illa? När det gäller en allvarlig synd som skulle kunna leda till uteslutning, kan den drabbade behöva tillämpa rådet i Matteus 18:15—17.

Hur situationen än är, beror mycket på hur överträdaren reagerar efter försyndelsen. Har det förekommit något tecken på uppriktig ånger? Har han eller hon ändrat sig och kanske till och med försökt gottgöra sin synd? I Jehovas ögon är sådan ånger nyckeln till förlåtelse, även när det gäller verkligt upprörande synder. Jehova förlät till exempel Manasse, en av de mest ondskefulla kungarna i Israels historia. Varför det? Gud gjorde det därför att Manasse till sist ödmjukade sig och ångrade sin onda livskurs. — 2 Krönikeboken 33:12, 13.

Enligt Bibeln inbegriper sann ånger en uppriktig attitydförändring, en djupt känd bedrövelse över de felsteg som begåtts. När så är lämpligt och möjligt bör ånger åtföljas av en ansträngning att gottgöra den drabbade. (Lukas 19:7—10; 2 Korinthierna 7:11) En person som inte visar sådan ånger får inte Jehovas förlåtelse.a Gud förväntar inte heller att kristna skall förlåta personer som en gång var andligen upplysta men som nu med berått mod och utan att ångra sig bedriver synd. (Hebréerna 10:26—31) I extrema fall kan det rentav vara otillbörligt att förlåta. — Psalm 139:21, 22; Hesekiel 18:30—32.

Men vare sig förlåtelse kan ges vid allvarlig synd eller inte, kan den drabbade vilja begrunda en annan fråga: Måste jag leva i ett känslomässigt kaos och känna mig så här arg och oerhört kränkt ända tills problemet är helt löst? Låt oss ta ett exempel från Bibeln. Kung David kände sig oerhört kränkt när hans härförare, Joab, mördade Abner och Amasa, ”två män, som var rättfärdigare och bättre än han [Joab]”. (1 Kungaboken 2:32) David gav uttryck åt sin indignation muntligen och säkerligen också i bön till Jehova. Men med tiden avtog förmodligen Davids känslor i intensitet. Han lät sig inte behärskas av indignation resten av livet. David fortsatte till och med att samarbeta med Joab, men han förlät inte rätt och slätt denne obotfärdige mördare. David såg till att rättvisa skipades till sist. — 2 Samuelsboken 3:28—39; 1 Kungaboken 2:5, 6.

Det kan krävas både tid och ansträngning innan de som fått lida på grund av andras allvarliga synder kommer över sin första vrede. Läkningsprocessen kan gå betydligt lättare om överträdaren erkänner sitt felsteg och ångrar sig. Ett oskyldigt offer för synd bör emellertid finna tröst och uppmuntran i sin kunskap om Jehovas rättvisa och vishet och i den kristna församlingen, oavsett hur den som begått överträdelsen reagerar.

Vi bör också inse att när vi verkligen förlåter en person som har syndat, så innebär inte det att vi överser med hans synd. För den kristne betyder förlåtelse att tillitsfullt lägga saken i Jehovas händer. Han är hela universums rättfärdige domare, och han kommer att skipa rättvisa i sin rätta tid. Detta kommer att inbegripa ett dömande av svekfulla ”otuktsmän och äktenskapsbrytare”. — Hebréerna 13:4.

Fördelar med att vara förlåtande

Psalmisten David sjöng: ”Ty du, o Jehova, är god och redo att förlåta; och överflödande är den kärleksfulla omtanken mot alla som anropar dig.” (Psalm 86:5) Är du, i likhet med Jehova, ”redo att förlåta”? Fördelarna med att vara förlåtande är många.

För det första främjar det goda relationer till andra. Bibeln uppmanar de kristna: ”Bli omtänksamma mot varandra, ömt medlidsamma, och förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” — Efesierna 4:32.

För det andra bidrar en förlåtande inställning till frid — inte bara frid med andra människor, utan också inre frid. — Romarna 14:19; Kolosserna 3:13—15.

För det tredje kan detta att vi förlåter andra hjälpa oss att komma ihåg att vi själva är i behov av förlåtelse. Ja, ”alla har ju syndat och är i saknad av Guds härlighet”. — Romarna 3:23.

Slutligen är vår villighet att förlåta andra ett villkor för att Gud skall förlåta oss våra synder. Jesus sade: ”Om ni förlåter människor deras försyndelser, skall er himmelske Fader också förlåta er.” — Matteus 6:14.

Tänk så mycket som måste ha upptagit Jesu tankar den eftermiddag han dog! Han bekymrade sig över sina lärjungar, över predikoverket och i all synnerhet över sin ostrafflighet mot Jehova. Men vad var det han talade om, till och med när hans lidande var som störst, där han hängde på tortyrpålen? Några av de sista ord han yttrade var: ”Fader, förlåt dem.” (Lukas 23:34) Vi kan efterlikna Jesu fullkomliga exempel genom att förlåta varandra av hjärtat.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 5]

Förstod du innebörden i Jesu liknelse om slaven som inte ville förlåta?

[Bilder på sidan 7]

En förlåtande inställning främjar goda relationer och skänker lycka