Frågor från läsekretsen

Var Maria, som blev mor till Jesus, redan gravid, när hon besökte sin släkting Elisabet?

Ja, det var hon tydligen.

I Lukas, kapitel 1, läser vi först om att Elisabet, som var hustru till prästen Sakarja, var havande och skulle föda Johannes (döparen). När Elisabet var ”i sjätte månaden” besökte ängeln Gabriel Maria för att upplysa henne om att hon skulle bli havande och föda ”den Högstes Son”. (Lukas 1:26, 30—33) Men när blev Maria gravid?

Enligt Lukas’ skildring begav sig Maria därpå till Juda för att besöka sin gravida släkting Elisabet. När de två kvinnorna träffades, spratt barnet (Johannes) till i Elisabets liv. Elisabet talade om Marias ”livs frukt” och kallade Maria ”min Herres mor”. (Lukas 1:39—44) Den logiska slutsatsen är därför att Maria redan hade blivit med barn, när hon begav sig i väg för att träffa Elisabet.

I Lukas 1:56 läser vi: ”Så blev Maria kvar hos henne i omkring tre månader och vände sedan åter till sitt eget hem.” Denna vers anger inte något exakt datum. Det heter ”omkring tre månader”, vilket anger att Elisabet då var i nionde månaden.

Sedan Maria hade hjälpt Elisabet under senare delen av hennes graviditet, återvände hon hem till Nasaret. Det är möjligt att Maria insåg att det kunde komma många besökare och även en del släktingar, när Elisabet födde Johannes. Det kunde bli en obehaglig och generande situation för en ogift ung kvinna som själv var gravid. I vilken månad var Maria, när hon begav sig tillbaka till Nasaret? Eftersom hon hade varit hos Elisabet i ”omkring tre månader”, kunde hon ha varit i slutet av tredje eller i början av fjärde månaden, när hon återvände till Nasaret.

Var beredd att förlåta

Att förlåta andra deras försyndelser, hur många gånger de än har förekommit, är en kristen förpliktelse. (Lukas 17:3, 4; Efesierna 4:32; Kolosserna 3:13) Men Gud förlåter inte dem som inte förlåter andra. (Matteus 6:14, 15) Till och med då en allvarlig synd leder till att ”den onde mannen” utesluts ur den kristna församlingen, kan denne man med tiden få förlåtelse, om han visar att han verkligen har ångrat sig. Då kan alla i församlingen visa att de älskar honom. (1 Korinthierna 5:13; 2 Korinthierna 2:6—11) De kristna är emellertid inte ålagda att förlåta dem som avsiktligt och illvilligt utövar synd utan att ångra sig. De som syndar på det sättet blir Guds fiender. — Hebréerna 10:26—31; Psalm 139:21, 22.

Det är tillbörligt att be Gud förlåta andra deras försyndelser, och det kan även gälla en hel församling. Mose bad för Israels nation. Han bekände nationens synd och bad om förlåtelse, och han blev gynnsamt hörd av Jehova. (4 Moseboken 14:19, 20) Vid invigningen av templet bad Salomo att Jehova skulle förlåta sitt folk, israeliterna, när de syndade och sedan vände om från sin syndfulla väg. (1 Kungaboken 8:30, 33—40, 46—52) Esra handlade som representant för folket och bekände offentligt de återförda judarnas synder. Hans innerliga bön och förmaning ledde till att folket handlade så att det fick Jehovas förlåtelse. (Esra 9:13—10:4, 10—19, 44) Jakob uppmuntrade den som är andligt sjuk att kalla till sig församlingens äldre män och låta dem be över honom, och ”om han har begått synder, skall det förlåtas honom”. (Jakob 5:14—16) Men det finns ”en synd som drar med sig död” — synd mot helig ande — ett avsiktligt utövande av synd för vilket det inte finns någon förlåtelse. En kristen bör inte be för dem som syndar på det sättet. — 1 Johannes 5:16; Matteus 12:31; Hebréerna 10:26, 27.