”NI [SKALL] BLI PRÖVADE”

Josef satte sin plan i verket för att avslöja brödernas verkliga inställning. Med hjälp av en tolk började han barskt anklaga dem för att vara utländska spioner. Som försvar berättade de om sin familj och nämnde den viktiga detaljen att de hade en yngre bror hemma. Josef fick anstränga sig för att behålla fattningen. Hans bror levde alltså. Genast visste han vad nästa steg skulle bli. ”Så här skall ni bli prövade”, sa han och förklarade att han behövde träffa den yngste brodern. Så småningom gick han med på att låta dem återvända och hämta sin bror på villkoret att en av dem hölls kvar i förvar. (1 Moseboken 42:9–20)

Bröderna pratade igenom saken och klandrade sig själva för det fruktansvärda de gjort 20 år tidigare – helt omedvetna om att Josef förstod vad de sa. ”Detta är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hur förtvivlad han var, han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka.” När Josef hörde dem bröt tårarna fram, och han var tvungen att gå undan. (1 Moseboken 42:21–24, Bibel 2000) Men han visste att verklig sinnesändring inbegriper mycket mer än att bara sörja konsekvenserna av ett dåligt handlingssätt. Därför fortsatte han att pröva dem.

Han behöll Simeon som fånge och skickade hem de övriga. Utan att de visste det hade Josef gömt pengar i deras packsäckar. Väl hemma lyckades bröderna efter många om och men övertala Jakob att låta Benjamin resa med dem till Egypten. När de återvänt dit berättade de genast för Josefs förvaltare att de funnit pengar i sina packsäckar och erbjöd sig att betala tillbaka hela summan. Det var en fin gest, men Josef behövde se mer av deras verkliga karaktär. Han ordnade med en festmåltid och kunde med nöd och näppe dölja hur rörd han var över att se Benjamin. Sedan fyllde han återigen deras säckar till brädden och sände dem hemåt, men denna gång låg en silverbägare gömd i Benjamins packning. (1 Moseboken 42:26–44:2)

Bröderna gick rakt i Josefs fälla! Man jagade ifatt dem och anhöll dem, misstänka för stöld. När bägaren återfanns i Benjamins säck fördes alla tillbaka till Josef. Nu hade han chansen att få reda på vad bröderna gick för. Juda talade för dem alla när han på sina bara knän bad om barmhärtighet och sa att han och hans tio bröder kunde bli slavar i Egypten. Josef svarade att Benjamin skulle stanna som slav och att de andra skulle ge sig av. (1 Moseboken 44:2–17)

Hela situationen fick Juda att släppa lös känslorna och säga om sin lillebror: ”Bara han är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.” De orden måste ha berört Josef. Han var den äldre sonen till Jakobs älskade fru Rakel, som hade dött när hon födde Benjamin. Hans far mindes henne med värme, och det gjorde säkert Josef också. Hans ende helbror Benjamin måste haft en speciell plats i hans hjärta. (1 Moseboken 35:18–20; 44:20)

Juda fortsatte bönfalla Josef att inte ta Benjamin som slav. Han gick så långt att han erbjöd sig att bli slav i Benjamins ställe. Sedan avslutade han med en gripande vädjan: ”Hur skulle jag kunna fara tillbaka till min far utan att ha pojken med mig? Förskona mig från att se den smärta det skulle vålla min far.” (1 Moseboken 44:18–34, Bibel 2000) Nu var det uppenbart att Josef hade en förändrad man framför sig. Juda visade inte bara en ångerfull inställning, utan också en imponerande empati, osjälviskhet och medmänsklighet.

Josef klarade inte mer. År av uppdämda känslor vällde nu fram. Han skickade ut sina tjänare och började gråta så högt att det hördes ända till faraos palats. Till slut avslöjade han sanningen: ”Jag är Josef, er bror.” Han kramade om sina chockade bröder och sa att han förlät dem för allt de hade gjort mot honom. (1 Moseboken 45:1–15) Han efterliknade på så sätt Jehova, som villigt förlåter. (Psalm 86:5) Gör vi också det?

När Jakob dog vid 147 års ålder blev Josefs bröder rädda att han skulle hämnas på dem. Men Josef svarade med en kärleksfull försäkran. Han hade sedan länge förstått att det var Jehova som låg bakom släktens flytt till Egypten, och därför ville han inte att bröderna skulle må dåligt över det som hänt. Sedan ställde han den här tankeväckande frågan: ”Är jag i Guds ställe?” (1 Moseboken 15:13; 45:7, 8; 50:15–21) Josef såg Jehova som den fullkomlige domaren. Så vem var Josef att straffa dem som Jehova hade förlåtit? (Hebréerna 10:30)

Har du ibland svårt att förlåta? Det kan vara en riktig utmaning, särskilt när någon medvetet har gjort oss illa. Men om vi helhjärtat förlåter dem som verkligen ångrar sig kommer det att hjälpa till att läka många sår – även våra egna. Då efterliknar vi Josefs tro och följer Jehovas exempel i att visa barmhärtighet.