Forntidens jättelika reptiler upptäcks

NÄR man står på randen till den djupa floddalen vid Red Deer River, strax söder om staden Drumheller i Alberta i Canada, står man på gränsen mellan två skilda världar. I ögonhöjd ser man åt alla håll Albertapräriens ändlösa vetefält breda ut sig. Men om besökare låter blicken vandra över klippkanten och ner i den torra och ofruktbara dalen, kan de för sin inre syn se en annan värld, fjärran från sin egen — dinosauriernas värld.

I denna branta floddal med dess mångfärgade skikt av sedimentära bergarter har hundratals dinosaurieskelett grävts fram. Somliga bland ortsbefolkningen kallar denna ofruktbara dal för ”ödelandet”. Men besökare i alla åldrar grips av förvåning när de betraktar de fossila lämningarna av några av de mest häpnadsväckande djur som någonsin levt på jorden.

Fynd som har gjorts

Dinosaurier var okända för människan ända fram till 1824. Det året fann man i England skelett av flera olika slags fossila reptiler. Den brittiske paleontologen Richard Owen gav dessa djur namnet ”Dinosauria”, av de två grekiska orden deinos och sauros, som betyder ”förskräcklig ödla” eller ”skräcködla”. Namnet används än i denna dag, trots att dinosaurierna egentligen inte var ödlor, även om de var reptiler.

Sedan år 1824 har man funnit dinosauriefossil på alla kontinenter. De fossila lämningarna — som påträffats i sedimentära bergarter, dvs. sådana som avlagrats i vatten — visar att det måste ha funnits en ofantlig mängd dinosaurier av många olika slag under den epok i jordens historia som kallas Dinosauriernas era. Somliga hade sitt hemvist på land, medan andra levde i träskmarker. Somliga kanske rentav levde i vatten, ungefär som våra dagars flodhästar.

Stora mängder dinosauriefossil — inte bara skelettdelar, utan också sådana lämningar som fotavtryck — har påträffats i de stora slättområdena i Nordamerikas inland. På prärieplatån i de centrala delarna av Alberta har man funnit många dinosauriefossil, däribland närmare 500 fullständiga skelett. På 1920-talet fann flera forskningsexpeditioner dinosaurieben i Gobiöknen i Centralasien. På 1940-talet upptäckte en sovjetisk expedition i Mongoliet ett dinosaurieskelett som var omkring tolv meter långt.

År 1986 upptäckte ett argentinskt forskarlag fossil av en växtätande dinosaurie i Antarktis. Dessförinnan hade Antarktis varit det enda större landområde där man inte hade påträffat dinosauriefossil. Strax innan hade en amerikansk forskare funnit dinosaurieben i norra Alaska. Under de senaste hundra åren har dinosauriefossil påträffats på så många platser att det nu står helt klart att dinosaurierna var allmänt spridda långt tillbaka i forntiden.

När levde de?

Dinosaurierna spelade en dominerande roll i livet på jorden under sin era. Men sedan försvann de. De sedimentlager som innehåller mänskliga fossil ligger undantagslöst ovanför de lager som innehåller dinosauriefossil. Forskare drar därför i allmänhet slutsatsen att människan dök upp på den jordiska scenen senare.

Beträffande detta säger James Scott i sin bok Palaeontology: ”Även de äldsta arterna av Homo sapiens (människan) levde långt efter det att dinosaurierna försvunnit. ... Om man bortser från förändringar i jordskorpan (genom veckning), ligger de lager som innehåller mänskliga fossil undantagslöst ovanför dem som innehåller ben av de stora dinosauriereptilerna, och härav följer att de senare hänför sig till en tidigare tidsperiod än de mänskliga lämningarna.”

I kanjonen vid Red Deer River finns det ett lager av sedimentära bergarter som innehåller dinosaurieben. Strax ovanför detta lager finns ett rödbrunt skikt som följer bergväggens kontur. Ovanför det rödbruna skiktet finns ett brunaktigt sedimentlager som innehåller fossil av subtropiska ormbunkar, vilket tyder på ett varmt klimat. Ovanför detta skikt ligger flera lager kol. Längre upp på sluttningen finns lager av stenblandad jord. Det finns inga dinosaurieben i dessa högre liggande lager.

Boken A Vanished World: The Dinosaurs of Western Canada (En försvunnen värld: Västra Canadas dinosaurier) förklarar: ”Alla de 11 större dinosauriearterna ... upphörde att existera ungefär samtidigt i det västra inlandet.” Detta, jämte det faktum att människoben inte har påträffats tillsammans med dinosaurieben, är orsaken till att de flesta forskare menar att dinosauriernas era nådde sitt slut innan människan dök upp på scenen.

Det bör emellertid påpekas att vissa forskare hävdar att fossil av dinosaurier och människor inte påträffas tillsammans, därför att dinosaurierna inte levde i de områden där människan hade sina boplatser. Sådana motstridiga uppfattningar visar att fossilens hemligheter inte så lätt låter sig uppenbaras och att ingen på jorden i våra dagar känner till alla svar.

Några karakteristiska drag

Forskare har kommit fram till att det en gång fanns ett stort grunt hav öster om Klippiga bergen på den nordamerikanska kontinenten. Detta hav var hundratals kilometer brett och sträckte sig från det nuvarande Ishavet i norr till Mexico i söder. Utmed den flacka kusten utbredde sig grönskande träskskogar. Fossilen vittnar om att många typer av dinosaurier trivdes i denna miljö. Stora hjordar av Edmontosaurus, en anknäbbsdinosaurie av omkring nio meters längd, gick tydligen och betade ungefär som kor i dessa träskmarker. Välbevarade, tretåiga fotavtryck och fossiliserat maginnehåll har fått paleontologerna att dra denna slutsats.

Andra fossila vittnesbörd ger vid handen att vissa dinosaurier var sociala till sin natur. De levde troligtvis tillsammans i hjordar, kanske i grupper om hundratals djur eller mer. Man har funnit flera på varandra följande lager av bon och ägg på samma plats, vilket tyder på att somliga dinosaurier återvände till samma boplatser år efter år. Skelettdelar av dinosaurieungar i närheten av boplatserna är, enligt Scientific American, en ”tydlig fingervisning om ett socialt beteende inom kullen och antyder också möjligheten att föräldrarna tog vård om ungarna efter kläckningen”.

Det fossila vittnesbördet visar således att det fanns ett stort antal dinosaurier av många olika slag. Men hur såg de egentligen ut? Var alla dinosaurier ohyggliga, gigantiska monster — ”skräcködlor”? Och varför tycks de ha försvunnit så plötsligt?

[Bildkälla på sidan 3]

Smithsonian Institution, Washington: Foto nr 43494

Dinosauriernas olika former och storlekar

AV ALLA nu utdöda livsformer är dinosaurierna de kanske mest fantasieggande. De har ofta avbildats som stora och skräckinjagande. När namnet först myntades från grekiska ord som betyder ”förskräcklig ödla”, trodde man att alla dinosaurier var ofantligt stora, eftersom de fossil som man då kände till var mycket stora.

Vissa typer av dinosaurier var gigantiska och såg verkligen skräckinjagande ut — somliga av dem vägde troligen mer än tio gånger så mycket som en stor afrikansk elefant. Under årens lopp har emellertid paleontologer grävt fram skelett av många mindre dinosaurier. Somliga är ungefär av en åsnas storlek, och andra är inte mycket större än en trast! Låt oss se lite närmare på några av dessa fascinerande urtidsdjur.

Flygande reptiler

En intressant typ av forntida reptiler var pterosaurier (”flygödlor”), en grupp som inbegriper Pterodactylus (”vingfinger”). Men dessa djur var egentligen inte dinosaurier, och inte heller var de fåglar. De var flygande reptiler och utgör en särskild familj bland kräldjuren, liksom också dinosaurier och krokodiler. Somliga av pterosaurierna hade ett vingspann på åtta meter. Att döma av ett skelett som påträffades i Texas år 1975 kan somliga ha haft ett vingspann på över 15 meter. De var förmodligen de största djur som någonsin flugit.

Pterosauriernas tänder, skalle, blygdben och bakfötter var visserligen kräldjurslika, men för övrigt påminde de inte alls om de marklevande dinosaurierna. Och även om de såg ut som fåglar med styva, aerodynamiskt formade vingar, var de helt annorlunda beskaffade. I likhet med fåglar hade pterosaurierna ihåliga, luftfyllda skelettben och ett fåtal rörliga leder i vingar och fötter. Men medan fåglarnas vingar byggs upp av fjädrar, utgjordes pterosauriernas av en membran. Och medan det hos pterosaurierna är det förlängda fjärde fingret som bär upp vingmembranen, bärs fågelvingen främst upp av det andra fingret.

Ornithischia

Ornithischia (”fågelhöftade”) var en av de två större undergrupperna av dinosaurier, som klassificerats med utgångspunkt från höftbenets utseende. De som tillhörde denna kategori hade ett höftben som liknade fåglarnas, fast givetvis mycket större. Somliga ornitischier var relativt små, medan andra var jättelika. Iguanodon kunde bli 9 meter lång. En annan typ var hadrosaurierna eller anknäbbsdinosaurierna. Skelettfynd visar att de hade en bred näbb och ett stort antal tänder i både över- och underkäken. Hadrosaurierna hade tydligen upprätt gång, och gick eller sprang på två ben. Somliga av dem blev ända upp till 10 meter långa.

Stegosaurierna var en grupp ornithischier som hade stora benplattor utmed hela ryggen. De gick på alla fyra och var omkring 6 meter långa och 2,5 meter höga vid höfterna. På senare tid har man framkastat tanken att benplattorna på ryggen inte bara tjänade som ett skydd, utan också ledde bort överskottsvärme från kroppen. Bakbenen var kraftiga och liknade elefanters ben medan frambenen var betydligt mindre, och detta gjorde att det lilla huvudet befann sig nära marken. Svansspetsen var försedd med långa taggar.

Ytterligare en typ av ornithischier — som var spridd över hela jorden — var ceratopsiderna eller horndinosaurierna. De var mellan 1,8 och 8 meter långa. Dessa stridsvagnsliknande bjässar påminde i viss mån om den afrikanska noshörningen men hade ett utskott från skallbenet som bildade en karakteristisk nacksköld. En trehornad typ, Triceratops, var vanligt förekommande i dinosauriernas värld. De två pannhornen kunde bli närmare en meter långa. Ett stort antal fossil av Triceratops har påträffats vid Red Deer River i Alberta.

Saurischia — dinosaurievärldens jättar

En annan huvudgrupp bland dinosaurierna är Saurischia (”ödlehöftade”), vars höftben påminner om ödlornas, fastän också i detta fall mycket större. De passar in på den vanliga föreställningen om dinosaurier: stora och skräckinjagande. Till denna grupp hörde Apatosaurus (tidigare kallad Brontosaurus), en växtätande dinosaurie som gick på alla fyra. Den kunde bli över 20 meter lång och väga cirka 30 ton. Dinosaurier av denna typ har grävts fram i Nordamerika och Europa.

Den lika gigantiska Diplodocus var mer ormlik till utseendet, även om den var försedd med ben, och hade lång hals och svans. Den var den längsta av alla dinosaurier man känner till och kunde bli ända upp till 27 meter lång, även om den vägde något mindre än Apatosaurus. Näsborrarna hos Diplodocus var placerade längst uppe i pannan, vilket gjorde att den kunde hålla huvudet nästan helt och hållet under vatten. Exemplar av Diplodocus har påträffats i Nordamerika.

En annan typ är Brachiosaurus. Ett skelett som påträffades i Tanzania var hela 21 meter långt. Man beräknar att somliga av dessa djur vägde över 85 ton. Höjden var cirka 12 meter, och kroppen sluttade bakåt mot stjärten, ungefär som giraffens.

År 1985 fann man ett fossiliserat ryggradsdjur av exempellös storlek i New Mexico i USA. Intendenten vid New Mexico Museum of Natural History gav den namnet Seismosaurus. Djuret beräknas ha varit omkring 30 meter långt och vägt uppemot hundra ton!

Den skräckinjagande Tyrannosaurus rex (”tyrannödlekung”) var omkring 3 meter hög vid höfterna. När den stod upp, kunde den nå cirka 6 meters höjd. Den var omkring 12 meter lång. Huvudet var uppemot 1,2 meter långt, och den stora munnen var försedd med ett stort antal konformade tänder av cirka 15 centimeters längd. Bakbenen påminde om elefantens, medan frambenen var mycket små. Det hela avslutades med en jättelik ödlestjärt. Man anser numera allmänt att tyrannosaurierna inte gick upprätt, utan höll kroppen i vågrätt ställning och balanserade kroppsvikten med hjälp av sin långa svans.

En scenförändring

Att dinosaurierna var rikligt förekommande över hela jorden i ett urtidslandskap som för länge sedan försvunnit framgår tydligt av det fossila vittnesbördet. Men dessa häpnadsväckande varelser upphörde att existera, tillsammans med otaliga andra djur- och växtarter. Beträffande tidpunkten för dessa skeenden säger paleontologen D. A. Russell: ”Tillgängliga metoder för tidsbestämning av händelser som inträffade för så länge sedan är tyvärr relativt inexakta.”

Vad hände egentligen med dinosaurierna? Vilken slutsats kan vi dra av deras plötsliga uppdykande och till synes plötsliga försvinnande? Drar det som hände dinosaurierna några av de grundläggande principerna i den darwinistiska evolutionsteorin i tvivelsmål? Dessa frågor kommer att behandlas i nästa artikel.

[Diagram på sidorna 8, 9]

(För formaterad text, se publikationen)

9 meter

6 meter

3 meter

Vad hände med dinosaurierna?

”PALEONTOLOGIN är läran om fossil, och fossil är lämningar av livsformer från svunna tidsåldrar.” Men som en paleontolog sade är den ”en synnerligen spekulativ och dogmatisk vetenskap”. Detta kommer tydligt till synes när det gäller dinosaurier. Princetonforskaren G. L. Jepson räknar upp en rad spekulativa förklaringar till deras försvinnande och säger:

”Författare med varierande kompetens har gjort gällande att dinosaurierna försvann därför att klimatet försämrades ... eller därför att tillgången på föda gjorde det. ... Andra skribenter har skyllt på sjukdomar, parasiter, ... förändringar i lufttrycket eller luftens sammansättning, giftiga gaser, vulkanisk aska, syreöverskott från växterna, meteoriter, kometer, brist på genetiskt material på grund av att små däggdjur åt upp äggen, ... kosmisk strålning, förskjutning av jordaxeln, översvämningar, kontinentaldrift, ... uttorkning av träskmarker och sjöar, solfläckar.” — The Riddle of the Dinosaur (Dinosauriens gåta).

Sådana spekulationer visar att forskare inte med säkerhet har lyckats besvara frågan: Vad hände med dinosaurierna?

Katastrofteorier

En annan teori lades helt nyligen fram av forskarna Luis och Walter Alvarez, far och son. Walter Alvarez upptäckte utanför staden Gubbio i mellersta Italien ett egendomligt tunt lager av röd lera insprängt i berget mellan två kalkstenslager. Det undre av de båda kalkstenslagren innehöll en mängd fossil. Det övre lagret var däremot nästan helt i avsaknad av fossil, vilket föranledde geologer att dra slutsatsen att alla dessa livsformer plötsligt försvunnit och att det tunna, röda lerlagret hade något med försvinnandet att göra.

Analyser avslöjade att lerskiktet innehöll mycket höga halter av iridium (en metall), 30 gånger högre än den koncentration som man vanligtvis finner i jordens bergarter. De båda forskarna visste att så höga koncentrationer av detta sällsynta ämne endast kunde ha kommit från jordens inre eller från en källa utanför jorden. De drog därför slutsatsen att iridiumskiktet avsatts av en jättelik meteorit som träffat jorden och förorsakat den plötsliga massdöden bland dinosaurierna.

Efter upptäckten av det iridiumrika lerskiktet i Gubbio har liknande avlagringar påträffats i andra delar av världen. Styrker dessa upptäckter meteoritteorin? Somliga forskare är fortfarande skeptiska. Men som författaren till boken The Riddle of the Dinosaur tillstår, bidrog Alvarez’ hypotes till att ”blåsa nytt liv i studiet av [arternas] utdöende och utveckling”. Paleontologen Stephen Jay Gould erkänner också att den skulle kunna minska ”betydelsen av konkurrensen mellan arterna”.

En vetenskaplig skribent kommenterar dessa nya teorier och den till synes plötsliga utrotningen av dinosaurierna och medger: ”De skulle kunna skaka den evolutionära biologins grundvalar och dra i tvivelsmål den gängse uppfattningen om det naturliga urvalet.”

Forskaren David Jablonski vid University of Arizona hävdar att många växter och djur utplånades på ett abrupt och egendomligt sätt. Han säger vidare: ”Massutplåningar är inte bara en ackumulerad effekt av ett gradvist utdöende. Något ovanligt inträffade.” Så förhåller det sig också med dinosaurierna. Deras relativt plötsliga framträdande och försvinnande står i strid med den allmänt accepterade uppfattningen om en gradvis evolution.

Tidsbestämning av dinosauriefossil

Dinosaurieben påträffas alltid i jordlager som ligger lägre än de skikt som innehåller människoben, vilket har fått många att dra slutsatsen att de hör hemma i en äldre tidsperiod. Geologerna kallar denna tid för den mesozoiska eran eller mesozoikum, och delar in den i perioderna krita, jura och trias. De tidsramar som används för dessa perioder omfattar tiotals miljoner år. Men har dessa tidrymder kunnat fastställas med någon större säkerhet?

En metod som används för att mäta åldern på fossila lämningar kallas radiokoldatering. Denna dateringsmetod grundar sig på sönderfallstakten för radioaktivt kol från och med organismens död. ”När en organism dör, upptar den inte längre ny koldioxid från sin omgivning, och koncentrationen av isotopen minskar i takt med det radioaktiva sönderfallet”, förklarar Science and Technology Illustrated.

Denna metod är emellertid förbunden med flera allvarliga problem. För det första: När ett fossils ålder anses vara cirka 50.000 år har koncentrationen av radioaktivt material blivit så låg att den kan upptäckas endast med stor svårighet. För det andra: Även hos mer sentida fossil har denna koncentration blivit så låg att det är oerhört svårt att göra några exakta mätningar. För det tredje: Forskare kan mäta hur mycket radioaktivt kol som bildas i våra dagar, men de har ingen möjlighet att avgöra hur stora koncentrationerna var i en avlägsen forntid.

Så vare sig forskarna använder radiokolmetoden för att datera fossil eller tillgriper andra dateringsmetoder, där man till exempel utnyttjar radioaktivt kalium, uran eller torium, för att åldersbestämma bergarter, har de ingen möjlighet att fastställa den ursprungliga koncentrationen av dessa ämnen så här långt efteråt. Melvin A. Cook, professor i metallurgi, förklarar således: ”Man kan bara gissa sig till dessa koncentrationer [av radioaktivt material], och de åldersresultat som man därigenom erhåller kan inte bli säkrare än denna gissning.” Dessa åldersbestämningar blir ännu mer tvivelaktiga när vi betänker att den världsomfattande översvämningen på Noas tid, för över 4.300 år sedan, åstadkom drastiska förändringar i atmosfären och på jorden.

Geologerna Charles Officer och Charles Drake vid Dartmouth College framför synpunkter som får metoderna för datering med hjälp av radioaktivitet att förefalla ännu mera tvivelaktiga. De förklarar: ”Vi anser att iridium och andra närbesläktade grundämnen inte avsattes plötsligt ... , utan att det i stället pågick ett intensivt och varierande tillflöde av dessa ämnen under en relativt kort geologisk tidsperiod av storleksordningen 10.000 till 100.000 år.” De menar att kontinentalförskjutningen åstadkom stora omvälvningar i jordskorpan och förorsakade vulkanutbrott som stängde ute solljuset och smutsade ner atmosfären. Sådana omstörtande händelser skulle verkligen kunna förändra koncentrationen av radioaktivt material och på så sätt förvränga de tidsbestämningar som görs med hjälp av våra dagars radiokolklockor.

Dinosaurierna och bibelns skapelseberättelse

Metoderna för datering med hjälp av radioaktivitet är visserligen en modern företeelse, men de är grundade på spekulationer och antaganden. I motsats härtill anger den bibliska skildringen i Första Mosebokens första kapitel endast den generella ordning i vilken allting skapades. Den ger utrymme för möjligheten att miljarder år kan ha förflutit sedan jordens tillblivelse och anslår tusentals år, i sex skapelseperioder eller ”dagar”, åt beredandet av jorden för mänskligt liv.

Somliga dinosaurier (och pterosaurier) kan mycket väl ha skapats under den femte tidsperioden, då Gud enligt bibeln danade ”flygande skapelser” och ”de stora havsvidundren”. Andra typer av dinosaurier kan ha skapats under den sjätte tidsperioden. Med sin glupande aptit skulle alla dessa dinosaurier av skilda slag ha passat bra in i det ekologiska mönstret, med tanke på den yppiga vegetation som uppenbarligen existerade på den tiden. — 1 Moseboken 1:20—24, NW.

När dinosaurierna hade tjänat sitt syfte, lät Gud dem försvinna. Men bibeln nämner inte när eller på vilket sätt han gjorde detta. Vi kan vara övertygade om att dinosaurierna skapades av Jehova för ett bestämt syfte, även om vi för närvarande inte helt och fullt förstår vad detta syfte var. De var inte något misstag, ingen produkt av en utveckling. Att de plötsligt dyker upp i det fossila vittnesbördet utan att uppvisa någon släktskap med tidigare fossil och att de också försvann utan att lämna efter sig några fossila länkar motbevisar uppfattningen att dessa djur gradvis utvecklats under miljontals år. Det fossila vittnesbördet stöder således inte evolutionsteorin. Det harmonierar i stället med bibelns syn på Guds skapande verksamhet.

[Infälld text på sidan 10]

De fossila lämningarna av dinosaurier stöder inte evolutionsteorin utan bibelns skapelseberättelse