När turistsäsongen startade var jag och min pionjärkamrat, Simon Apolinarski, tvungna att söka annan bostad, men vi var inställda på att inte ge upp vårt förordnande. Vi fick bo i ett gammalt stall, där vi sov på halmmadrasser. Dagarna tillbringade vi ute i tjänsten. Vi vittnade för mannen som ägde stallet, och han var en av många som tog emot sanningen. Inte långt därefter hade den lokala dagspressen en artikel som varnade invånarna i Dunkerque för ”Jehovas vittnens anstormning i området”. Ändå var Simon och jag och en handfull förkunnare de enda vittnena där! När vi mötte motstånd uppmuntrades vi av att meditera över vårt kristna hopp och över hur Jehova hade tagit hand om oss. Det fanns omkring 30 verksamma förkunnare i Dunkerque när jag fick ett nytt förordnande 1952.

[Bild på sidan 5]

Simon och jag.