Jag fann rättvisa – inte i politiken utan i sann kristendom
Berättat av Xavier Noll
ORÄTTVISOR! Det var någonting jag blev utsatt för tidigt i livet, och jag led av det. Som ung frågade jag mig själv: ”Är orättvisor någonting som man helt enkelt måste stå ut med? Finns det någon regering på jorden som är i stånd att få dem att upphöra? Var kan man finna rättvisa?” Jag fann den slutligen, men inte där jag hade väntat mig.
Ett sökande redan från barndomen
Jag föddes i Wittelsheim, en liten stad i Elsass (Alsace), ett landskap i nordöstra Frankrike. I likhet med många andra män i det området arbetade min far i en gruva där man bröt pottaska. På 1930-talet flammade arbetarna i industrivärlden av revoltanda. Jag kommer ihåg att jag som barn deltog i arbetardemonstrationer. Vi brukade marschera på gatorna med höjda nävar och sjunga revolutionära sånger, till exempel socialistsången ”Internationalen”. Arbetarna krävde rättvisa och bättre levnadsvillkor.
När gruvarbetarna gick i strejk och ockuperade gruvan, brukade jag gå med mat till min far. Jag kommer ännu ihåg hur rädd jag var, när jag var tvungen att gå igenom spärrkedjan av beväpnade nationalgardister för att kunna avlämna min fars gamelle (matdosa) till honom genom staketet vid gruvan. Jag var imponerad av de banderoller som bar glödande slagord och de röda flaggor som vajade för vinden. På några av dem fanns hammaren och skäran.
Kvinnor brukade samlas framför gruvgrindarna och ropa slagord för att uppmuntra sina män att hålla kampen mot ”exploatörerna” vid liv. Andra kvinnor levde i ständig fruktan för sina mäns säkerhet. Trots sina antikapitalistiska känslor brukade en del män smyga sig ut till gruvan i skydd av mörkret i avsikt att tjäna tillräckligt för att kunna föda sin familj. Ibland gjorde min far det också. Han brukade då ha en pistol i sin väska, för den händelse att han stötte samman med strejkvakter som var på spaning efter strejkbrytare.
Hitler invaderar Frankrike
Jag var 17 år när kriget bröt ut. Några månader senare invaderade nazisterna Frankrike. Eftersom de hävdade att Elsass inte enbart var ockuperat territorium, utan en del av Tyska riket, skulle alla unga män som jag enrolleras i Hitlers armé. Därför flydde jag på min cykel, med en resväska fastspänd på ryggen, framför de framryckande inkräktarna. Jag lyckades ibland få tolka efter någon av de lastbilar som var på väg söderut. Strömmar av flyktingar var en lätt måltavla för tyska flygplan, och därför brukade jag kasta mig i ett dike, när jag hörde dem komma.
Jag nådde södra delen av centrala Frankrike, som tyskarna ännu inte hade ockuperat. Men även där blev jag utsatt för orättvisor. Jag arbetade hårt med att sopa gatorna, bära kistor på begravningsplatser eller kånka på stora 45-kilos bördor på ryggen i en cementfabrik. Ibland arbetade jag 12 timmar om dagen för en spottstyver. Det mesta av den nödhjälp vi flyktingar skulle ha fått stals av de tjänstemän som var utsedda att fördela den.
Mot slutet av år 1940 bestämde jag mig för att ta del i kampen för att befria mitt land. Jag åkte till Algeriet i Nordafrika och lät värva mig i det som fanns kvar av den franska armén där. Militärlivet tillfredsställde lika lite min törst efter rättvisa som det civila livet hade gjort, men jag ville ändå ha del i att befria Europa. Amerikanerna landsteg i Nordafrika mot slutet av år 1942. En dag år 1943 förlorade jag emellertid tre fingrar, när tändhatten till en granat exploderade, medan jag höll på med den. Därför kunde jag inte följa med de trupper som skulle återerövra Europa.
Min avsky för affärsvärlden, politiken och religionen
Så snart jag hade återgått till det civila livet i Algeriet, blev jag förbittrad över att se det upprörande sätt på vilket den ena människan utnyttjar den andra inom arbetslivet. En av mina kamrater dog efter att ha inandats en dödlig gas under hälsovådliga arbetsförhållanden. Strax efteråt var jag nära att dö under samma omständigheter. Det här affärsföretaget tog absolut ingen hänsyn till sina arbetares hälsa och inte ens till deras liv. Jag var tvungen att börja en rättstvist för att få kompensation. Jag kände avsky utan like.
Fastän jag var bara 24 år, hamnade jag på ett ålderdomshem, där jag stannade tills kriget var slut. När jag var där, träffade jag några franska militanta kommunister, som hade blivit förvisade till Algeriet i början av kriget. Vi fick god kontakt med varandra, och de hade inga problem att övertala mig att förena mig med dem i deras kamp mot orättvisor.
Så snart kriget var över, återvände jag till min hemstad i Elsass, uppfylld av mina nya ideal. Men händelserna tog inte en sådan vändning som jag hade hoppats. Jag blev mycket oroad, när jag upptäckte att några av medlemmarna i kommunistpartiet inte hade varit goda patrioter under kriget. En dag sade en partifunktionär till mig: ”Du förstår, Xavier, vi skulle aldrig komma någon vart, om vi endast accepterade dem som står för den hårdföra linjen.” Jag framhöll att jag hade en annan uppfattning, och jag uttryckte min besvikelse.
Jag lade också märke till att de som skrek högst om ideal och rättvisa lät större delen av sin lön gå åt till drinkar nere på gruvans servering, och följden blev att deras familjer hamnade i fattigdom. Trots det röstade jag på kommunistpartiet, eftersom jag ansåg att kommunisterna gjorde mest för att uppnå rättvisa för arbetarklassen.
Jag hade gjort tjänst vid mässan i kyrkan i mina yngre dagar, och därför kom den katolske prästen hem till mig för att försöka övertala mig att bli en militant aktivist för kyrkan. Men jag hade förlorat tron på prästerskapet. Jag var övertygad om att det stod på den härskande klassens sida. Därtill visste jag att många katolska präster hade samarbetat med tyskarna i Frankrike under ockupationen. Jag erinrade mig från min tid i armén att de katolska kaplanerna predikade patriotism. Men jag visste också att katolska kaplaner i den tyska armén gjorde samma sak. Enligt min uppfattning var detta en uppgift för politiker och militära ledare och inte för kyrkans präster.
Dessutom hade mina bittra erfarenheter allvarligt skakat min tro på Gud. Min syster blev dödad av en granat på sin 20-årsdag. Vid det tillfället sade jag till mig själv: ”Om Gud finns, varför tillåter han då alla dessa orättvisor?” Men när jag upplevde det fridfulla lugnet i vår vackra natur, kände jag mig ändå djupt rörd. Jag brukade säga till mig själv: ”Allt det här kan inte bara ha kommit till av en slump.” I sådana stunder brukade jag be.
Ett budskap om hopp
En söndagsförmiddag år 1947 kom en man och en kvinna i 30-årsåldern till vår dörr. De talade med min far, som sade till dem: ”Det är bättre att ni talar med min son. Han läser allt han kan komma över.” Det var sant. Jag brukade läsa allt, från kommunisttidningen L’Humanité till den katolska dagstidningen La Croix. De här besökarna berättade för mig om en värld utan krig och med rättvisa för alla, då vår jord skulle bli ett paradis. Alla skulle då ha sitt eget hus, och sjukdom och död skulle tillhöra det förgångna. Med bibelns hjälp lade de fram bevis för allt de sade, och jag kunde se att de verkligen var övertygade.
Jag var 25 år, och det här var första gången som jag över huvud taget tog i en bibel. De skriftställen de läste väckte min nyfikenhet. Det verkade vara för bra för att vara sant, och jag ville få klarhet i saken i mitt eget sinne. Mina besökare lovade att skaffa mig en bibel och lämnade mig en bok som hette Befrielse tillsammans med en broschyr med rubriken ”Glädjens, I nationer”.
Så snart de hade gått, började jag läsa broschyren. De upplysningar som framfördes av general de Gaulles brorsdotter om den ostrafflighet som Jehovas vittnen hade visat i koncentrationslägret för kvinnor i Ravensbrück var en verklig tankeställare. ”Om det finns några sanna kristna”, sade jag till mig själv, ”måste det vara de.” Jag läste ut boken Befrielse innan jag gick till sängs den natten. Äntligen hade jag funnit svaret på en av de frågor som hade plågat mig så länge: ”Varför tillåter rättvisans Gud orättvisor?”
Jag tar ståndpunkt för den sanna rättvisan
Följande dag kom Jehovas vittnen, som de hade lovat, tillbaka med en bibel. Till följd av en cykelolycka var min axel gipsad, och jag kunde inte gå till arbetet, så därför hade jag tid till förfogande. Jag läste igenom hela bibeln på bara sju dagar och upptäckte då dess fina principer i fråga om rättvisa och rättfärdighet. Medan jag läste, blev jag mer och mer övertygad om att den här boken var från Gud. Jag började förstå att kampen för att skapa sann rättvisa måste vara andlig och inte politisk. — Efesierna 6:12.
Jag var övertygad om att alla mina politiska vänner skulle bli utom sig av glädje över att få höra det budskap om ett hopp som jag nu hade upptäckt. Vilken besvikelse när de visade allt annat än entusiasm! Själv kunde jag bara inte avhålla mig från att berätta fritt och öppet om de goda nyheterna för alla och envar. Jag tyckte särskilt mycket om att citera vissa texter, till exempel Jakob 5:1—4, där de rika fördöms för att de utnyttjar arbetarna.
Jag var brevbärare på den tiden. För att undvika att irritera min far, som höll fast vid sina egna uppfattningar, brukade jag lämna huset iklädd min brevbärarmössa, och jag såg till att ha den på mig då jag kom hem. En dag sade min far till en kamrat: ”Min son har arbetat över en hel del på senaste tiden.” Sanningen var att jag lämnade min mössa hemma hos en kamrat, när jag gick ut i predikoarbetet, och tog på mig den igen efteråt.
Mindre än tre månader efter min första kontakt med Jehovas vittnen gav jag mig ensam i väg för att vara med vid ett konvent i Basel i Schweiz. Mitt under doptalet nämnde jag för den kvinna som satt intill mig och som var ett vittne (hon hade varit vänlig och gett mig husrum under sammankomsten) att jag skulle vilja bli döpt men att jag inte hade några badbyxor. Hon lämnade omedelbart sin plats och kom tillbaka med badbyxor och handduk långt före talets slut.
Jag utvidgar min tjänst
Jag ägnade redan omkring 60 timmar i månaden åt att besöka människor i deras hem. Men när ett brev som uppmuntrade till tjänst som pionjär (predikoarbete på heltid) lästes upp i Rikets sal, sade jag till mig själv: ”Det där gäller mig!”
Mot slutet av år 1949 skickades jag till den berömda hamnstaden Marseille vid Medelhavet för att vara pionjär där. Livet var behagligt i Marseille på den tiden efter kriget. Det var det slags stad där spårvagnsförarna brukade stanna för att inte avbryta ett spel som hette pétanque (ett kägelspel) som spelades på gatan. De andra pionjärbröderna och jag fann ingen plats där vi kunde bo, förutom ett pensionat som också användes av prostituerade. Det var inte någon idealisk plats för kristna förkunnare, men jag måste säga att när det gällde oss, sade eller gjorde dessa glädjeflickor ingenting otillständigt, och de lyssnade uppmärksamt till vårt budskap.
Vi hade mycket lite pengar och förlitade oss helt och fullt på att Jehova skulle sörja för våra materiella behov. På kvällarna, när vi kom tillbaka hem, brukade vi berätta våra erfarenheter för varandra. En dag tog en jugoslavisk kvinna som jag träffade medan jag gick från dörr till dörr till min stora förvåning ett stort kors från sitt sängbord och kysste det med stor glöd för att visa hur mycket hon älskade Gud. Hon tackade ja till ett bibelstudium, och snart öppnades hennes ögon, så att hon insåg hur fåfängt det var att tillbe avgudabilder.
I november 1952 anlände syster Sara Rodriguez, en pionjär från Paris, till Marseille för att hjälpa oss i predikoarbetet. Alla vi pionjärbröder blev glada över att kunna ta henne med oss, när vi besökte kvinnor som visade intresse för bibelns sanning. Slutligen så att säga ”kidnappade” jag henne, för hon blev min hustru.
År 1954, tre månader efter vårt giftermål, inbjöd Sällskapet oss att åka till Martinique i Franska Västindien. Vi var de första vittnena från kontinenten som predikade på den här ön, sedan missionärerna hade utvisats i början av 1950-talet. Efter 17 dagar till sjöss kom vi slutligen fram med många frågor i vårt sinne. Hur skulle man ta emot oss? Var skulle vi bo? Vilket slags mat skulle vi äta? Hur lång tid skulle det ta oss att finna en lämplig Rikets sal för våra möten?
Ett nytt distrikt och ett nytt liv
Invånarna på Martinique visade sig vara mycket gästvänliga. När vi gick från dörr till dörr, brukade människor ofta ge oss något att äta. Det var faktiskt inte ovanligt att bli inbjuden till en måltid. Vi fick lämna mycket biblisk litteratur, och fastän de flesta öbor inte ägde något eget exemplar av bibeln, skattade de den mycket högt.
Vårt första hem var en hydda med plåttak. Under den regniga årstiden väcktes vi med ett ryck av de plötsliga skyfallen under natten, när regnet smattrade mot taket. Vattenledningsvatten gick det bara att få två eller tre gånger om dagen. Vi hade inget badrum. Vi duschade genom att stå i ett tomt oljefat på vår lilla bakgård och turas om att hälla vatten över varandra. Det var ganska primitivt, men mycket välkommet efter en lång dag ute i solen!
Sara blev tvungen att anpassa sin matlagning till de lokala sederna och lära sig att tillaga brödfrukt. Som barn hade jag alltid föreställt mig att brödfruktträdet var ett träd på vars grenar det hängde limpor. I själva verket är frukten från det här trädet mera lik en grönsak. Den kan tillagas på samma sätt som potatis. På den tiden brukade vi äta den tillsammans med sköldpaddsägg. Det smakade utsökt gott, men i dag är sådana ägg en lyxvara. Brödfrukten är också god att äta tillsammans med kött eller fisk.
Vi övervann de materiella problemen, och överflödande andliga välsignelser gav riklig kompensation för vilka som helst svårigheter. En dag när jag kom hem, talade jag om för Sara att jag hade funnit en Rikets sal som kunde rymma ett hundra personer. ”Vad skulle den kosta?” frågade hon. ”Ägaren sade åt mig att ge ett bud”, svarade jag. Allt vi då kunde erbjuda var den futtiga summan 10 francs i månaden. Som genom ett under godtog mannen den summan.
Vi hyste höga förhoppningar om att många skulle besöka mötena, för människor sade alltid: ”Om ni hade en samlingslokal, skulle vi komma till era möten.” Men under många och långa månader hade vi en genomsnittlig närvaro på endast tio personer. Vår uthållighet bar dock frukt, och i dag finns det 24 församlingar på Blomsterön, som Martinique kallas, och sammanlagt omkring 2.000 vittnen.
Rikliga välsignelser
Mot slutet av år 1958 åkte jag till Franska Guayana för att besöka en ung student som hade skrivit till oss. Efter en tio dagar lång sjöresa i en liten farkost som kallades Nina började jag predika i Saint Laurent, en hamnstad vid Maronifloden. Där träffade jag flera före detta straffångar, som hade stannat kvar efter det att landet upphört att vara straffkoloni åt Frankrike år 1945. Sedan åkte jag till Cayenne, där jag besökte den unge man som jag hade kommit för att träffa. Han och flera andra personer som prenumererade på våra tidskrifter under min vistelse i Franska Guayana är nu aktiva tjänare åt Jehova.
Min hustru och jag har flera gånger blivit inbjudna till Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i USA för att gå igenom olika kurser, som tagit drygt ett år. Där har jag verkligen sett hur bibelns principer i fråga om rättvisa och jämlikhet tillämpas bland Guds folk. De som har ansvarsställningar äter vid samma bord som ungdomar som arbetar på tryckeriet, och de får alla samma låga penningersättning för personliga utgifter. Ja, rättvisa och jämlikhet — min barndoms dröm — är en levande verklighet där.
Jag är nu 65 år och har 40 år i heltidstjänsten bakom mig. Min hustru och jag har ägnat många av dessa år åt att genomkorsa Martinique på motorcykel, och vi har predikat de goda nyheterna om Jehovas nya tingens ordning, som är grundad på rättvisa. Vi arbetar nu på avdelningskontoret i en kontorsbyggnad som vetter mot den storslagna bukten utanför Fort-de-France. Alla dessa år i Guds organisation har gett oss en viktig lärdom. Det är endast bland Guds folk som man kan finna sann rättvisa utan några barriärer som har med ras, folkslag eller religion att göra. Tillsammans med dem som vi har sett komma in i sanningen under årens lopp hyser vi hoppet att snart få leva på en ny jord där rättfärdighet skall bo. — 2 Petrus 3:13.