SOM ung grabb hade Antoine Skalecki en liten häst som sin trogna följeslagare. Tillsammans traskade de, 500 meter under jord, genom skumt upplysta tunnlar. Det var ett tungt arbete att forsla kol. Antoines pappa hade blivit allvarligt skadad i ett gruvras, och familjen hade inget annat val än att skicka Antoine ner i gruvan. Under slit och släp arbetade han nio timmar varje dag. Vid ett tillfälle var även Antoine nära att stryka med i ett gruvras.

På 1920- och 1930-talet föddes många barn av polska föräldrar i Frankrike, och Antoine var en av dem. Varför kom så många polska immigranter till Frankrike? När Polen efter första världskriget återigen blev självständigt, var överbefolkning ett stort problem. Frankrike däremot hade förlorat nästan en miljon man i kriget och var i desperat behov av arbetare till sina kolgruvor. Därför slöts ett immigrationsavtal mellan den franska och den polska regeringen i september 1919. År 1931 uppgick den polska befolkningen i Frankrike till 507 800, och många hade bosatt sig norrut där gruvorna fanns.

De hårt arbetande immigranterna förde med sig en annorlunda kultur, och de var djupt religiösa. ”Min morfar Joseph talade om Den heliga skrift med samma vördnad som hans egen far hade gjort”, berättar Antoine som i dag är 90 år.

Antoines familj kom i kontakt med bibelforskarna genom hans morbror, som i sin tur hade varit med vid sitt första möte 1924.

Men de nya förkunnarna behövde övning, och 1948 förordnade därför det franska avdelningskontoret de första kretstillsyningsmännen. Av de fem som förordnades var fyra polacker, och en av dem var Antoine Skalecki.