Kommer det alltid att vara krig?
DEN 1 juli 1916 började det första slaget vid Somme, i den vackra jordbruksbygden Picardie i norra Frankrike. Efter häftiga artilleristrider och luftangrepp genomförde de brittiska och de franska trupperna vad de hoppades skulle bli ett avgörande genombrytningsförsök mot de tyska ställningarna. Men det blev inget genombrott. I stället dödades 20.000 brittiska soldater redan första dagen. Den ena veckan efter den andra gick utan att man lyckades bryta igenom. I oktober kom skyfallsliknande regn som förvandlade slagfältet till en leråker. I mitten av november hade de allierade endast lyckats avancera åtta kilometer. Under tiden hade 450.000 tyskar, 200.000 fransmän och 420.000 britter förlorat livet. Mer än en miljon soldater, de flesta av dem unga män, stupade i detta slag!
Detta var bara en episod under första världskriget. Och första världskriget var bara ett — låt vara det dittills värsta — av de oräkneliga krig som har utkämpats under historiens lopp. Vilket meningslöst slöseri med människoliv!
Varför fortsätter människor att döda varandra på detta sätt? Många faktorer är inbegripna, till exempel själviskhet, ärelystnad, girighet och begäret efter makt och prestige. En annan orsak till krig har varit nationalism. Ja, alla dessa krig åskådliggör sanningen i den iakttagelse angående den mänskliga historien som görs i bibeln: ”Den ena människan har makt över den andra, henne till olycka.” — Predikaren 8:9.
Religionen har i många fall också underblåst krig. Korstågen under medeltiden utkämpades av religiösa nationer för ett till synes religiöst syfte — att vinna tillbaka Palestina åt kristenheten. I de båda världskrig som utkämpats under detta århundrade har präster från olika sekter och samfund försökt utnyttja soldaternas religiösa känslor för att göra dem mer hågade att döda sina medmänniskor på den andra sidan. En del av de konflikter som utkämpas just nu har också starka religiösa anknytningar.
En stråle av hopp
Finns det då något hopp om att krigen en dag skall upphöra? Ja, det finns det. Jesus Kristus kallas ”Fredsfurste”. När han kom till jorden levde han upp till denna benämning, i det att han lärde människor att älska sin nästa som sig själv. Han uppmanade dem till och med att älska sina fiender. (Jesaja 9:6, NW; Matteus 5:44; 22:39) Detta fick till följd att de som verkligen lyssnade till hans undervisning i det första århundradet kom att bli ett fridsamt, internationellt brödraskap. Det var otänkbart för dem att kriga mot varandra. Dessvärre blev dessa första kristnas rena lära senare besmittad. Med tiden kom kyrkorna att blanda sig i politiken, och deras händer besudlades av det blod som utgjutits i nationernas krig.
Långt senare började förändringens vindar blåsa över Europa. Det verkade som om människorna började bli trötta på dessa ständiga strider. Åren 1899 och 1907 hölls internationella fredskonferenser i Haag i Nederländerna. Vid Haagkonferensen år 1899 antogs en konvention om ”fredligt biläggande av internationella tvister”. När det nya seklet grydde hoppades därför många att världen så småningom skulle växa ifrån sina krigiska böjelser. Dessa förhoppningar skingrades emellertid av första världskrigets kanoner. Betydde detta att människans hopp om fred aldrig skulle bli verklighet?