Franska revolutionen — en förhandsglimt av vad som komma skall

Från Vakna!:s korrespondent i Frankrike

Franska revolutionen inträffade för 200 år sedan, år 1789. Vad var det som orsakade den? På vilket sätt var den en förhandsglimt av vad som komma skall?

”ÄR DET en revolt?” frågade kungen.

”Nej, sire, det är revolution.”

Den franske kungen Ludvig XVI ställde den frågan den 14 juli 1789, den dag då Bastiljen stormades i Paris. Han visade att den franska kungamakten inte kunde urskilja händelser som skulle åstadkomma bestående förändringar i Frankrike och som skulle utgöra en förhandsglimt av ting som komma skall.

Under 1700-talet hade hunger redan orsakat många revolter i Frankrike. Strax före revolutionen var omkring 10 miljoner av en befolkning på 25 miljoner beroende av välgörenhet för att kunna överleva. Dessutom höll kungamakten på att förfalla, administrationen var likgiltig till reformer, och intellektuella ifrågasatte om kungens makt skulle stå över de nationella intressena.

Generalständerna

År 1788 stod regimen inför en ekonomisk kris, som i stor utsträckning berodde på Frankrikes stöd till amerikanerna i deras frihetskrig mot England. Kungen blev tvungen att sammankalla det som kallades generalständerna. Denna församling utgjordes av representanter från nationens tre stånd: prästerskapet (första ståndet); adeln (andra ståndet) och det vanliga folket (tredje ståndet).

Prästerskapet representerade bara 150.000 människor, adeln omkring 500.000 och tredje ståndet mer än 24.500.000. Vart och ett av de tre stånden hade en röst. Det innebar att folket (som hade en röst) inte kunde åstadkomma några reformer, om inte prästerskapet och adeln (som tillsammans hade två röster) var med på det. Prästerskapet och adeln — omkring 3 procent av befolkningen — kunde alltså rösta ner de återstående 97 procenten! Dessutom ägde prästerskapet och adeln omkring 36 procent av landet, och de behövde inte betala skatt på jordegendom.

Eftersom så många människor led av hunger, fördömde folkets representanter regeringens despotism, dess orättvisa skatte- och röstsystem och orättvisorna och överflödet hos både det katolska prästerskapet och adeln. Kungen föreföll dock trygg, eftersom han ansågs härska med gudomlig rätt. Och folket trodde fortfarande på katolicismen. Men på mindre än fyra år kastades ändå monarkin över ända, och landet började avkristnas.

Den revolutionära processen tog sin början på våren 1789. Då några inom adeln vägrade godta en förändring i valproceduren, förklarade sig de deputerade av tredje ståndet själva utgöra nationalförsamlingen. Detta var en triumf för borgerskapets revolution och markerade slutet för den absoluta monarkin.

Bönderna fruktade emellertid för en konspiration mellan kungen och adeln i syfte att bringa tredje ståndet på fall. Detta drev folket till att plundra slott och herresäten, vilket urartade till massuppror. På kvällen den 4 augusti 1789 beslöt nationalförsamlingen, för att bevara ordningen, att undanröja adelns privilegier och avskaffa feodalstyret. På några få dagar krossades på så sätt den gamla regimens grundvalar.

De mänskliga rättigheterna

Nationalförsamlingen framlade sedan förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Man förkunnade idealen om frihet, jämlikhet och broderskap. Men nationalförsamlingen fick övervinna prästerskapets motstånd innan man kunde infoga artiklarna 10 och 11, vilka erkände rätten till religionsfrihet och yttrandefrihet.

Många trodde att de hade funnit den perfekta styrelseformen. De skulle dock bli besvikna, då kyrkan, som representerades av påven Pius VI, fördömde rättighetsförklaringen. Många revolutionärer föraktade också förklaringen och gav efter för en omättlig blodtörst.

Mer än 150 år senare, år 1948, antog Förenta nationernas generalförsamling en Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, vilken är inspirerad av den franska texten från 1789. Men nu som förr visar många som med läpparna bekänner sig till sådana rättigheter stort förakt för dess principer. Orden i Predikaren 8:9 är verkligen sanna: ”Vissa människor har makten, och andra måste lida under dem.” — Today’s English Version.

Kyrkan splittras

I augusti 1789 framlade några deputerade idén om att förstatliga kyrkans egendom. Propositionen blev antagen som lag, och staten konfiskerade kyrkans egendom. Dessutom tvingade nationalförsamlingen prästerna att svära trohet mot ”prästerskapets civila författning”, som den själv hade utarbetat.

Kyrkan splittrades. Det fanns dels statspräster (60 procent av prästerskapet) som accepterade att svära eden och dels präster som vägrade att svära den och som förblev lojala mot Rom. Denna splittring ledde till många konflikter. De präster som vägrade att svära eden betraktades ofta som fiender till revolutionen och landet.

Terror och blodsutgjutelse

Faror från andra länder hotade också revolutionen. Andra monarkier övervägde att ingripa i de franska angelägenheterna och återinsätta kungen på tronen. Folket förlorade förtroendet för Ludvig XVI när han den 21 juni 1791 försökte fly ut ur landet.

Till följd av att det i andra länder fanns en ökande opposition mot revolutionen förklarade Frankrike på våren 1792 krig mot Österrike. Kriget spred sig över hela Europa och fortsatte till 1799. Under kriget skadades eller dödades mer än 500.000 fransmän.

I augusti och september 1792 tog revolutionen en radikal vändning. Kungen avsattes, dömd till döden, och en republik utropades. Kungen avrättades den 21 januari 1793 och drottningen, Marie Antoinette, den 16 oktober 1793. Många samarbetsovilliga präster deporterades. Revolutionärerna ansåg att de måste befria andra folk som fortfarande led under tyranniska monarkier. Men befriarna slutade ofta själva som despoter.

Ingenting ledde dock till befrielse från de svårigheter som hade förvärrats av kriget. Efter inkallandet av 300.000 män utbröt oroligheter i landet. I västra Frankrike bildades en rojalistisk katolsk armé i korsets och det heliga hjärtats tecken. Den fick kontrollen över en del städer i fyra departement och massakrerade republikanerna där.

Centralregeringen drog fördel av dessa oroligheter för att ge sig själv diktatorisk makt i händerna på en ”kommitté för den allmänna säkerheten”, med Robespierre som dominerande medlem. Terror blev en regeringsprincip. Ofta föraktade man de rättigheter som hade formulerats i rättighetsförklaringen av år 1789. Revolutionstribunalerna utdömde allt fler dödsdomar, och giljotinen blev ökänd.

Frankrike avkristnas

Från och med hösten 1793 gjorde revolutionsregeringen upp en omfattande plan för att avkristna landet. Syftet var att bygga upp en ”ny människa” som skulle vara fri från laster. Katolicismen anklagades för att försöka dra nytta av människors godtrogenhet. En del kyrkor förstördes, medan andra förvandlades till kaserner. Prästerna tvingades lämna sina uppgifter och gifta sig. De som vägrade arresterades och avrättades. Några flydde ut ur landet.

Katolicismen ersattes av förnuftets religion. Somliga betraktade förnuftet som en gudinna, ”hemlandets moder”. Sedan ersattes dyrkan av förnuftet av en deistisk religion som Robespierre införde. Han undanröjde sina motståndare och grundade en obarmhärtig diktatur. Denna blodtörst kostade honom senare hans eget liv. Han släpades skrikande till giljotinen den 28 juli 1794.

De politiker som överlevde ville undvika en enmansdiktatur, så de gav makten till ett direktorium bestående av fem medlemmar. Men kriget fortsatte och den ekonomiska situationen förvärrades, och man valde att åter lägga makten i händerna på en enda person, Napoleon Bonaparte. Vägen låg öppen för ytterligare en diktatur.

Den franska revolutionen sådde idéer som senare kom att omfattas av både demokratier och diktaturer. Den visade också vad som kan hända när politisk makt plötsligt vänds emot den organiserade religionen. I detta kan den utgöra en förhandsglimt av vad som komma skall. — Uppenbarelseboken 17:16; 18:1—24.

[Bild på sidan 28]

En ogudaktig högtid till ära för förnuftets gudinna i Notre Dame

[Bildkälla]

Bibliotèque Nationale, Paris

[Bildkälla på sidan 26]

Efter en gammal gravyr av H. Bricher, sc.