År 1661 började Ludvig XIV av Frankrike praktisera en extrem version av denna lära genom att lägga sig till med total regeringsmakt. Han betraktade opposition som synd mot den Gud han representerade. ”L’état c’est moi! [Staten, det är jag!]”, sade han stolt.

De absoluta monarkiernas tid

Från den tidiga medeltiden och framåt var monarkier det vanligaste styrelseskicket. Kungar utvecklade ett billigt och bekvämt sätt att styra genom att delegera myndighet till framträdande markägare. Dessa satte i sin tur upp ett politiskt och militärt system som kommit att kallas feodalism. I utbyte mot militära och andra tjänster gav markägarna sina vasaller land. Men ju effektivare och mäktigare de feodala markägarna blev, desto sannolikare blev det att kungariket föll sönder i feodala maktblock.

Dessutom berövade feodalsystemet medborgarna deras värdighet och frihet. De dominerades av militära jordherrar, vars inkomster de i hög grad var ansvariga för. Berövade utbildning och kulturella möjligheter ”hade den livegne få rättigheter som han enligt lag kunde genomdriva gentemot sin godsherre”, sägs det i Collier’s Encyclopedia. ”Han kunde inte gifta sig, överföra sitt arrende till sina arvingar eller lämna godset utan sin herres medgivande.”

Det här var inte det enda sättet att styra absoluta monarkier. En del kungar utdelade administrativa poster till personer som senare kunde avsättas om det skulle anses nödvändigt. Andra kungar anförtrodde regerandet åt folkliga institutioner som styrde med hjälp av sedvanerätt och sociala påtryckningar. Men alla dessa metoder var på ett eller annat sätt otillfredsställande. Ändå förespråkade skribenter ännu på 1600-talet, till exempel engelsmannen sir Robert Filmer och fransmannen Jacques-Bénigne Bossuet, enväldet som den enda rätta formen av styre. Men dess dagar var räknade.

”Gudar” degraderade till galjonsfigurer

Trots den allmänna uppfattningen att monarkerna var ansvariga endast inför Gud, hade under lång tid trycket att göra dem ansvariga inför mänskliga lagar, sedvänjor och myndigheter byggts upp. På 1700-talet ”lade sig monarkerna till med en retorik som skilde sig från den som användes av suveränerna på 1600-talet”, sägs det i The Columbia History of the World, men man tillägger att ”bakom retoriken var de fortfarande suveräner”. Sedan förklaras det att ”när Fredrik den store kallade sig ’statens förste tjänare’ och förnekade kungarnas gudomliga rätt, hade han ingen tanke på att avsvärja sig någon makt”.

Efter revolutionen i England år 1688 och franska revolutionen år 1789 var dock det absoluta enväldets dagar till största delen förbi. Gradvis fick de absoluta monarkierna lämna rum för inskränkta monarkier med en lagstiftande församling eller en konstitution eller bådadera. Till skillnad från förhållandet på 1100-talet, då ”kungadömet fortfarande var vad kungen var i stånd att göra det till och vad hans undersåtar var beredda att acceptera”, för att citera historikern W. L. Warren, är dagens kungars och drottningars politiska makt mycket begränsad.

Naturligtvis finns det fortfarande en del monarker som har avsevärd makt. Men de flesta av dem har för länge sedan förlorat sin ”gudomliga” gloria och får nöja sig med att tjäna som galjonsfigurer — centrala maktsymboler som människor kan uppmuntras att enas kring i en anda av lojalitet. I inskränkta monarkier har man försökt behålla enmansstyrets enande förmåga samtidigt som man tar bort den negativa aspekten genom att lägga den verkliga makten i händerna på en lagstiftande församling.

Idén med inskränkta monarkier är fortfarande populär.

Och även om fransmännen år 1987 var fullt upptagna av förberedelserna för 200-årsminnet av franska revolutionen, var 17 procent av de tillfrågade i en undersökning gynnsamt inställda till en återgång till monarkin. En medlem av en monarkistisk grupp sade: ”Kungen är det enda som kan ena en nation som så länge har splittrats av politiska stridigheter.”