Sidan två

En grundläggande lärosats inom den romersk-katolska kyrkan har alltid varit att den är den enda sanna apostoliska kyrkan. Katoliker har fått lära sig att endräkten inom kyrkan är ett bevis för dess sannfärdighet. Våra dagars katoliker konfronteras emellertid med en kyrka som är söndrad i frågor som rör teologi, moral, liturgi och kyrkans ledning.

Påvens beslut i viktiga tros- och moralfrågor ifrågasätts av kyrkans teologer och åtlyds inte av många rättrogna katoliker. En katolsk ärkebiskop har i en rad olika länder upprättat seminarier för utbildning av oliktänkande präster. Fler och fler uppriktiga katoliker känner sig förvirrade och undrar: Varför är min kyrka så söndrad?

Sprickor i fasaden

Från Vakna!:s korrespondent i Frankrike

DENNA dag tycktes pariskyrkan Notre Dames bastanta torn stå som en symbol för den fasthet och beständighet som av tradition har präglat den romersk-katolska kyrkan. På det stora torget framför den ståtliga 1100-talsbyggnaden hade man anordnat en officiell kyrklig procession till minne av Marie himmelsfärd.

Samma dag, den 15 augusti 1986, hade emellertid, egendomligt nog, en rivaliserande procession anordnats bara några hundra meter därifrån på andra sidan floden Seine, framför den katolska kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet. När processionen sedan ringlade sig fram genom gatorna i Quartier Latin, följdes den av tusentals katoliker, enligt uppgift många fler än vid den officiella ceremonin som hölls vid Notre Dame. Ändå hade båda processionerna organiserats av präster inom den romersk-katolska kyrkan, och båda hade anordnats till jungfru Marias ära. Varför hade man två rivaliserande processioner för att fira samma katolska högtid?

Denna händelse är ett tydligt exempel på de klyftor som nu söndrar den katolska kyrkan. De sprider sig i alla riktningar, så att hela ”byggnaden” nu är söndrad, från vänster till höger och uppifrån och ner.

Progressiva kontra traditionalistiska katoliker

Längst till vänster finner vi de progressiva eller liberala katolikerna. Många av dessa lockas av den så kallade befrielseteologin, som har sitt ursprung i Latinamerika. Dessa är inte främmande för ord som ekumenism, socialism eller rentav kommunism. Men inte ens i Latinamerika ställer sig alla katoliker positiva till befrielseteologin. I Brasilien, till exempel, är de katolska prästerna själva söndrade i två läger, de progressiva och de traditionalistiska.

Traditionalistiska katoliker är för det mesta anhängare av den konservativa högern, som anser att andra Vatikankonsiliet öppnade dörren för reformer som är ett svek mot den traditionella katolicismen. De yrkar bestämt på att mässan skall hållas på latin och vägrar att förbrödra sig med protestanter eller politiskt radikala.

Mellan dessa ytterligheter befinner sig de konventionella katolikerna, utan tvivel de mest talrika, men inte nödvändigtvis de mest nitiska. Både de progressiva och de traditionalistiska anser att den konventionella katolicismen blir mer och mer andefattig till följd av antingen alltför få eller alltför många reformer. Många progressiva anser att reformerna inte är tillräckligt långtgående och att kyrkans politiska engagemang för de fattigas sak är alltför lamt. Traditionalisterna är övertygade om att katolicismen sedan andra Vatikankonsiliet håller på att reformera sig själv till döds.

Tvärsigenom dessa huvudströmningar löper ytterligare sprickor, på alla nivåer. Katoliker är söndrade i såväl trosfrågor som moralfrågor. När det gäller trosuppfattningar eller lärofrågor går inte längre sådana officiella katolska dogmer som helveteselden, skärselden, arvsynden eller ens treenigheten fria från kritik inom katolska kyrkan. En intervjuundersökning som nyligen utfördes i Frankrike, ”kyrkans äldsta dotter”, visade att 71 procent av de katoliker som tillfrågades uttryckte tvivel beträffande livet efter döden, 58 procent förnekade läran om helvetet, 54 procent sade sig tvivla på skärselden, och 34 procent kunde inte acceptera treenighetsläran.

Katolska kyrkan har naturligtvis många medlemmar världen över som ännu hyser stark tro på dessa läror. Men detta är bara ännu ett bevis för att katolikerna är söndrade när det gäller trosfrågor.

”Den centrala frågan ... är lydnaden gentemot Rom”

När det gäller moralfrågor råder det djup söndring bland katoliker beträffande sådant som föräktenskapliga förbindelser, äktenskapsbrott och homosexualitet. Många uppriktiga katoliker är verkligen upprörda över den släpphänta attityd som präglar många medlemmar i deras kyrka, däribland somliga av prästerskapet och även vissa teologer. Katoliker med hög moral kan trösta sig med att påven har uttalat sig mycket kraftigt mot sexuell omoraliskhet. Men tjänar inte detta till att i ännu högre grad understryka den obehagliga sanningen att fler och fler katoliker nu ifrågasätter påvens myndighet när det gäller sådana frågor?

Londontidningen Observer skrev nyligen: ”Spänningarna mellan påven och många i hans hjord har kommit till uttryck i vitt och brett bekantgjorda motsättningar i fråga om abort, artificiell födelsekontroll, kvinnors tillträde till prästämbetet och nattvardsdeltagande för frånskilda katoliker. Den centrala frågan bakom dessa motsättningar är lydnaden gentemot Rom.”

Biskop James Malone, tidigare preses för National Council of Catholic Bishops i USA, talade varnande om ”ett växande och oroväckande missnöje med vissa element inom [katolska] kyrkan i Förenta staterna från påvestolens sida”. Han talade om ”meningsskiljaktigheter”, ”söndring” och ”växande främlingskap”.

Traditionalistiska katoliker revolterar å andra sidan öppet mot påven, därför att de anser att han inte är sträng nog. Den drivande kraften bakom denna revolt är en fransk katolsk ärkebiskop. Han har skapat en rörelse som ytterligare har söndrat den romersk-katolska kyrkan, vilket följande artikel kommer att behandla.

Den rebelliske ärkebiskopen

DEN franske journalisten hoppade in i en taxi i Rom och bad föraren köra honom till Rospigliosi-Pallavicinipalatset. Taxichauffören gav honom en menande blick och sade: ”Si” — ja, han skulle köra honom till ”il vescovo ribelle!” (den rebelliske biskopen).

I flera dagar hade upphetsningen varit stor i den romerska societeten. Till Vatikanens stora förtrytelse hade furstinnan Elvina Pallavicini, som tillhör en av Roms mest framträdande patricierfamiljer, gått med på att hjälpa den oliktänkande franske katolske ärkebiskopen Marcel Lefebvre att ventilera sina åsikter i Rom och till och med sänt ut hundratals inbjudningar till en halvprivat presskonferens. Hon hade ställt familjens residens till Lefebvres förfogande, ett palats som hade hyst en påve och flera kardinaler bland hennes förfäder. Till råga på allt skulle hon låta honom hålla sin konferens i tronsalen, under påven Clemens IX:s väldiga tronhimmel.

Trots att furstinnan utsattes för stora påtryckningar från de vatikanska dignitärernas sida, stod hon fast vid sitt beslut. Den italienska pressen hade utförliga reportage från detta möte, som ansågs vara en ”provokation” alldeles ”vid Vatikanens tröskel”. Taxichauffören var tydligen à jour med de senaste lokalnyheterna!

En kyrka ”som inte längre är katolsk”

Furstinnan Pallavicini rättfärdigade sitt beslut genom att påpeka att den katolska kyrkan är söndrad och att sådana ”allvarliga problem inte kan lösas genom tvetydig tystnad, utan endast genom modig öppenhet”. Genom att ge ärkebiskop Lefebvre möjlighet att uttrycka sina åsikter hoppades hon kunna gynna ”friden och harmonin inom den katolska världen”. Biskopen tackade sin värdinna och välsignade henne och hennes familj och gratulerade dem för att de hade ”bevarat den traditionella tron”.

Omkring ett tusen personer var närvarande vid detta möte, huvudsakligen traditionalistiska katoliker från ett flertal olika länder, däribland många representanter för TV och pressen. Ärkebiskopen uttryckte sitt djupa missnöje med kyrkans officiella hållning sedan andra Vatikankonsiliet (1962—1965). Den franska dagstidningen Le Monde skrev: ”I närmare två timmar ventilerade [ärkebiskop Lefebvre] sina klagomål mot den nya kyrkan ’som inte längre är katolsk’. Han förbigick ingenting: katekesen, prästseminarier, mässan, ekumenism, för att inte tala om ’kollektiviseringen av sakramenten’ och ’kommunistiskt orienterade kardinaler’.”

Ärkebiskop Lefebvre sade avslutningsvis: ”Situationen är tragisk. Kyrkan utvecklas i en riktning som inte är katolsk och som förstör vår religion. Skall jag lyda eller förbli katolik, romersk katolik, katolik för livet? Jag har gjort mitt val inför Gud. Jag vill inte dö som protestant.”

Kardinal Poletti, Paul VI:s ställföreträdare i Roms stift, förklarade beträffande organiserandet av denna konferens i Rom: ”Monsignore Lefebvre har skymfat tron, den katolska kyrkan och dess gudomlige Herre Jesus [och] personligen förolämpat påven, missbrukat hans tålamod och försökt ställa till förtret i hans apostoliska ämbete.”

Hur revolten började

Denna konferens hölls den 6 juni 1977. Men redan år 1965, innan andra Vatikankonsiliet var avslutat, talades det om en ”schism” inom katolska kyrkan. Många konservativa katoliker ansåg att andra Vatikankonsiliet höll på att införa reformer som innebar ett svek mot den traditionella katolicismen.

Ärkebiskop Lefebvre, som tidigare varit ärkebiskop i Dakar i Senegal och biskop i Tulle i södra Frankrike, hade deltagit i andra Vatikankonsiliet. År 1962 valdes han till ordensgeneral i ”les Pères du Saint Esprit” i Frankrike. Växande missnöje mot andra Vatikankonsiliets handlingsprogram, som nu började tillämpas inom katolska kyrkan, gjorde emellertid att han avgick från den posten år 1968.

År 1969 bemyndigade en schweizisk katolsk biskop den oliktänkande ärkebiskopen att öppna ett traditionalistiskt prästseminarium i Fribourgs stift i Schweiz. Följande år grundade ärkebiskop Lefebvre något som han kallade ”sankt Pius X:s prästerliga brödraskap” och öppnade ett prästseminarium i Ecône i den schweiziska kantonen Valais. Detta skedde med godkännande av den katolske biskopen i Sion.

Till en början var skiljaktigheterna mellan detta seminarium och andra endast marginella. Seminaristerna bar naturligtvis långa svarta kaftaner och fick en gedigen traditionalistisk utbildning. Mässan hölls på latin, medan däremot påven Paul VI hade påbjudit att en modifierad mässa skulle hållas på landets eget språk. Men ännu så länge tolererades seminariet av kyrkans officiella dignitärer, eftersom ärkebiskop Lefebvre då inte hade för avsikt att undervisa de blivande prästerna ända fram till deras ordination. Han hade hoppats att de skulle kunna fullborda sin utbildning vid vad han ansåg vara de två sista bastionerna för traditionell katolicism, det påvliga lateranuniversitetet i Rom och universitetet i Fribourg i Schweiz.

De verkliga problemen började när ärkebiskop Lefebvre kom till den slutsatsen att man inte ens kunde lita på dessa två katolska universitet när det gällde att utbilda blivande präster i vad han ansåg vara den sanna katolska traditionen. Han beslöt sig för att själv prästviga de kandidater som utbildats vid prästseminariet i Ecône. År 1974 publicerade han till råga på allt ett manifest där han gick till häftig attack mot de flesta av de reformer som kommit till stånd genom andra Vatikankonsiliet. Vid det laget hade seminariet i Ecône över ett hundra elever som utbildades av en grupp traditionalistiska professorer.

År 1975 drog Vatikanen, genom vederbörande schweiziske biskop, tillbaka sitt bemyndigande av seminariet i Ecône. Utan att fästa avseende vid detta beslut fortsatte ärkebiskop Lefebvre att ordinera nya präster allteftersom de fullbordade sina studier. År 1976 suspenderades han därför av påven Paul VI från alla prästerliga funktioner. Detta innebar att han inte längre fick förrätta mässa, officiera vid tillfällen då ungdomar för första gången får ta del av nattvarden, förmedla sakramenten eller, i egenskap av biskop, ordinera präster. Eftersom Ecôneseminariet trots detta fortsatte sin verksamhet, uppstod den paradoxala situationen att det existerar ett ultra-katolskt seminarium som slussar ut tjogtals med ultra-traditionalistiska katolska präster ordinerade av en avsatt biskop som påstår sig vara mer katolsk än påven själv!

Revoltens omfattning

Denne franske ärkebiskops revolt skulle inte vara värd att nämnas om den vore begränsad till ett seminarium på någon undangömd plats vid foten av de schweiziska alperna. Men ärkebiskop Lefebvre blev snart en samlingspunkt för en inflytelserik falang inom katolicismen världen över. Författaren Gérard Leclerc skriver i sin bok L’Église Catholique 1962-1986—Crise et renouveau (Katolska kyrkan 1962—1986 — Kris och förnyelse): ”Den traditionalistiska debatten återspeglar inte tendensen hos någon liten minoritet. Den är ett uttryck för de uppfattningar som en stor del av de rättrogna hyser.”

Ärkebiskop Lefebvre har fått ekonomiskt stöd av många konservativa katoliker runt om i världen. Detta har gjort det möjligt för honom att företa vidsträckta resor, ofta på inbjudan av traditionalistiska katolska grupper. Han har kritiserat andra Vatikankonsiliet inför stora åhörarskaror i många olika länder och vid dessa tillfällen läst mässan på latin, i enlighet med den liturgi som kallas den tridentinska, eller Pius V:s liturgi, och som fastställdes på 1500-talet vid kyrkomötet i Trient (Trento). Dessa traditionalistiska möten hölls ibland på de ovanligaste platser, till exempel i en outnyttjad snabbköpsbutik norr om London.

Detta omfattande ekonomiska stöd har gjort det möjligt för den rebelliske ärkebiskopen att grunda fler seminarier för utbildning av traditionalistiska katolska präster i Frankrike, Tyskland, Italien, Argentina och Förenta staterna. I februari 1987 rapporterade den franska dagstidningen Le Figaro att dessa institutioner då hade 260 seminarister under utbildning. Ärkebiskop Lefebvre har ordinerat mellan 40 och 50 präster om året från många delar av världen, däribland Afrika.

Många av dessa traditionalistiska präster är verksamma vid de 75 ”dotterkloster” som ärkebiskop Lefebvres ”brödraskap” har upprättat i 18 länder i Nord- och Sydamerika, Europa och Afrika. Dessa präster förrättar mässan på latin för konservativa katoliker i dessa länder.

De traditionalistiska gudstjänsterna hålls ofta i kapell som är byggda speciellt för detta ändamål. Men fler och fler konservativa katoliker har nu tagit upp striden mot den katolska hierarkin för att få rätt att använda vanliga katolska kyrkobyggnader för sina gudstjänster. Detta har gett upphov åt situationer som i hög grad har oroat många uppriktiga katoliker.

Bråk om kyrkobyggnader

Ända sedan år 1969, då påven Paul VI introducerade den nya mässan som innebar att man införde landets språk och andra reformer, har traditionalistiska katoliker anordnat privata mässor, där man använt sig av en äldre latinsk liturgi. I Paris brukade hundratals av dessa traditionalister samlas i Wagramhallen, nära Triumfbågen. Eftersom den nya liturgin då hade blivit obligatorisk, vägrade stadens katolske ärkebiskop att låta dem använda en kyrka.

Den 27 februari 1977 tog traditionalisterna till sist saken i egna händer. Under ledning av en konservativ präst ockuperade de med våld kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet i Quartier Latin. Kyrkans katolske präst och församlingsborna fann sig vara utkastade från sin egen kyrka. När de några dagar senare försökte förrätta mässa inne i kyrkan, utbröt tumult. En präst måste föras till sjukhus, och de övriga tog sin tillflykt till den närbelägna prästgården.

I dag, tio år senare, är kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet fortfarande ockuperad av traditionalistiska katoliker, trots två domstolsutslag om deras avhysning. Omkring 5.000 personer besöker de fem mässor på latin som hålls där varje söndag. Gudstjänsterna förrättas av en präst som blivit ordinerad vid seminariet i Ecône av ärkebiskop Lefebvre, och ”rebellprästen” besöker med jämna mellanrum denna kyrka för att konfirmera barn till traditionalistiska katoliker.

Några månader efter det att kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet hade ockuperats av traditionalisterna höll hundratals progressiva katoliker ett möte där man protesterade mot den olagliga ockupationen av denna kyrka. Bland de deltagande fanns ett stort antal präster och katolska professorer från Sorbonne och Institut Catholique de Paris. Plötsligt stormade en grupp traditionalistiska katolska ungdomar in i lokalen och skingrade mötesdeltagarna med hjälp av järnstänger och en rökbomb. Flera personer skadades, och en katolsk professor måste föras till sjukhus.

Den katolske biskopen i Strasbourg i östra Frankrike antastades av traditionalistiska katoliker när han försökte ta sig in i en kyrka som de hade ockuperat för att hålla mässan på latin. I Paris stormade ”kommandotrupper” av traditionalistiska katoliker in i flera katolska kyrkor och avbröt gudstjänsterna. De gjorde detta därför att en kvinna hade uppdraget att läsa evangeliet under mässan eller därför att protestantiska och ortodoxa präster var närvarande vid en ekumenisk gudstjänst.

I mars 1987 drabbade traditionalistiska och konventionella katoliker samman i Port- Marly, strax väster om Paris, och måste skiljas åt av polisen. Bråket gällde vem som skulle få tillträde till den katolska kyrkan i Saint Louis. Följande månad använde traditionalistiska katoliker en murbräcka för att bryta upp en igenmurad dörr och ta sig in i kyrkan för att förrätta palmsöndagens mässa på latin. Den brittiska tidningen The Times redogjorde för denna händelse under rubriken ”Slaget vid Saint Louis — franska katolska rebeller tillbaka i omtvistad kyrka”. De fick höra mässan läsas på latin av en präst som ordinerats av den rebelliske ärkebiskopen Lefebvre.

Ett sår i kyrkans flank

Den katolske skribenten Gérard Leclerc skriver: ”Över 20 år efter [Vatikan]konsiliet är den traditionalistiska separatismen fortfarande ett öppet sår i kyrkans flank.” Och i sin bok Voyage à l’intérieur de l’Église catholique (En resa i katolska kyrkans inre) skriver författarna Jean Puyo och Patrice Van Eersel: ”Om Rom är så bestört över monsignore Lefebvres aktiviteter, så beror det på att han ställer fundamentala frågor. Biskop Mamie av Fribourg och Genève, som såg sig nödsakad att fördöma sin upproriske kollegas verksamhet, sade oss uppriktigt: ’Den oro som de av de rättrogna hyser som har följt honom är inte ogrundad. Kyrkans tusenåriga lära är i allvarlig fara.’”

Från de luxuösa patricierpalatsen i Rom till miljoner anspråkslösa hem runt om i världen finns det således många uppriktiga katoliker som är djupt oroade. De undrar: ”Varför är min kyrka så söndrad?” Orsaken till detta och vad somliga katoliker gör åt saken kommer att tas upp i följande artikel.

[Bild på sidan 6]

Ärkebiskop Marcel Lefebvre

[Bildkälla]

UPI/Bettmann Newsphotos

[Bild på sidan 7]

Ecône, den rebelliske ärkebiskopens traditionalistiska seminarium i de schweiziska alperna

[Bild på sidan 9]

Kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet i Paris, som under de tio senaste åren olagligen varit ockuperad av traditionalistiska katoliker

Varför är min kyrka söndrad?

SÖNDRINGARNA inom katolska kyrkan är så påtagliga att många uppriktiga katoliker känner det på samma sätt som aposteln Paulus, som skrev till de oeniga kristna i Korint: ”Det förekommer motsättningar bland er. ... Har Kristus blivit delad?” — 1 Korintierna 1:11, 13, 1981.

Många klarsynta katoliker inser mycket väl att kristendomen inte bör vara ”delad”. Katoliker är i högre grad än de flesta andra som påstår sig vara kristna medvetna om den samstämmighet som bör prägla den sanna kristna religionen. De har trott att de utövade en sådan endräktig religion i den katolska kyrkan. De har betraktat protestantismen som en förvirrande blandning av motstridiga religioner. För dem har den katolska kyrkan representerat stabilitet och, framför allt, endräkt. Nu är de förvirrade.

Söndrad — varför?

Den katolska kyrkan är söndrad i vänsterorienterade progressiva, högerorienterade traditionalister och konventionella katoliker som håller fast vid andra Vatikankonsiliet. Många vänsterorienterade liberala katoliker predikar olika former av befrielseteologi som rättfärdigar politisk revolution. Somliga har i det närmaste lagt sig till med ett marxistiskt betraktelsesätt och försöker till och med rättfärdiga väpnad revolt. Men kristendomens grundare sade till sina lärjungar: ”Nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen. Mitt rike hör inte till denna världen.” — Johannes 15:19; 18:36; 1981.

Traditionalisterna försvarar traditioner som skapats av människor och en latinsk liturgi som inte går tillbaka till bibelns tid, eftersom det språk som de första kristna talade var grekiska och inte latin. Visar de dessutom inte genom sin intolerans och sin aggressivitet att de förnekar sina anspråk på att vara kristna? Henri Fesquet, tidigare religionsskribent i den franska dagstidningen Le Monde, skrev: ”Åsynen av kristna [katoliker] som smädar varandra och tvistar om platser för gudsdyrkan är ett negativt vittnesbörd som bara kan slå tillbaka på dem själva. Vad tjänar det till att förkunna ljuset i evangeliets namn, om man med sina gärningar förnekar sina egna ord?”

Jesus sade till fariséerna: ”För er traditions skull har ni gjort Guds ord ogiltigt.” (Matteus 15:6, The New American Bible) Många uppriktiga katoliker betraktar våra dagars traditionalister på samma sätt.

Både progressiva och traditionalistiska katoliker anser (av rakt motsatta skäl) att andra Vatikankonsiliet har frambringat en urvattnad religion som nu följs av de flesta katoliker. Författarna Puyo och Van Eersel intervjuade den franske katolske filosofen Jean Guitton, ledamot av Franska akademin. De sammanfattade hans inställning på följande sätt: ”Den katolska läran, det centrala i kyrkan, faller nu sönder i oförenliga bitar; de mest nitiska bland de rättrogna ägnar sig uteslutande åt politik; unga kristna [katoliker] inlåter sig ogenerat på föräktenskapliga förbindelser; ingen kan tillämpa [Vatikan]konsiliet på rätt sätt, och Guds folk förstår inte ett dugg.”

Det är därför förståeligt att uppriktiga katoliker undrar: ”Varför är min kyrka söndrad?” Svaret är: Därför att inte en enda av dess olika fraktioner accepterar bibeln som den enda tillförlitliga auktoriteten när det gäller att förklara de sanna kristnas ståndpunkt i frågor av olika slag. De är därför söndrade av motstridiga teologiska läror och tolkningar av traditioner.

Vad kan uppriktiga katoliker göra?

År 1981 avbröt traditionalistiska katoliker vid ett tillfälle en ekumenisk gudstjänst som hölls i en katolsk kyrka i Paris. Ärkebiskop (numera kardinal) Lustiger i Paris förklarade för dem som stannade kvar i kyrkan efter tumultet: ”Vi kom hit för att utbedja oss andens gåvor som återförenar kringspridda söner. I stället har vi fått bevittna en återspegling av den söndring som råder bland de kristna, en gengångare från Babel.”

Babel var den plats där Gud förbistrade de människors språk som utövade falsk religion. (1 Moseboken 11:1—9) På denna plats byggdes senare staden Babylon, upphovet till en förvirrande mångfald gudar och gudinnor. I bibeln står denna stad som symbol för ett världsomfattande religiöst system av motstridiga religioner. I Theological Wordbook of the Old Testament heter det: ”Så sent som under det första århundradet e. Kr. talade [aposteln] Johannes om det religiösa systemet, Babylon, som ’moder till skökorna och till styggelserna på jorden’ (Upp. 17:5).”

Angående detta symboliska Babylon, eller världsvälde av falsk religion, uppmanar bibeln alla ärliga människor att skyndsamt lyda följande råd: ”Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” — Uppenbarelseboken 18:4, 1981.

Många ärliga människor lämnar nu kristenhetens religiösa organisationer. En person från franska alperna, som tidigare var inbiten katolik, skrev till exempel spontant följande brev till Jehovas vittnens avdelningskontor i Frankrike: ”I enlighet med katolska kyrkans tusenåriga tradition blev jag från födelsen döpt in i den katolska tron. Jag var aktiv katolik i ungefär 50 år. Omkring år 1980 blev jag övertygad om att katolska kyrkan hade fel. Jag blev modfälld och djupt upprörd. Jag hade många diskussioner med präster som inte respekterade sina prästlöften. I många år hade jag hört talas om Jehovas vittnen, för det mesta i ofördelaktiga ordalag. Efter att ha tänkt över saken en längre tid öppnade jag min dörr för dem. De hjälpte mig att förstå att bibeln ger oss svar på alla våra frågor. Jag insåg också att jag efter 50 års aktiv tjänst inom katolska kyrkan inte visste någonting om bibeln, trots att jag hade en i min ägo. Det var vittnena som hjälpte mig att ’upptäcka’ bibeln.”

Ginette, som bor i närheten av Paris, var också trogen katolik. När hennes man började studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, gjorde hon faktiskt allt hon kunde för att hindra honom, och hon fortsatte att motstå honom i flera år. Vad var det som fick henne att ändra sig? Hon skriver: ”Jag tappade förtroendet för kyrkan. Den var inte längre till någon glädje för mig. Det första jag gjorde var att ordna ett sammanträffande mellan min präst och vittnena. Men jag såg snart att prästen inte kunde besvara deras frågor.” Ginette tackade ja till ett bibelstudium tillsammans med vittnena. Nu är både hon och hennes man lyckliga över att kunna tjäna Gud i den endräktiga, internationella familj som Jehovas vittnen utgör.

Om du är förbryllad och bekymrad över de söndringar som råder inom din kyrka, uppmanar vi dig att skaffa ytterligare upplysningar genom de vittnen som försåg dig med denna tidskrift eller skriva till utgivarna. Jehovas vittnen kommer med glädje att hjälpa dig att finna en kärleksfull, internationell familj av kristna som verkligen är endräktig i sin tillbedjan av Gud.

[Infälld text på sidan 11]

”Vad tjänar det till att förkunna ljuset i evangeliets namn, om man med sina gärningar förnekar sina egna ord?” — Den franska dagstidningen ”Le Monde”

[Infälld text på sidan 12]

”Vi [har] fått bevittna en återspegling av den söndring som råder bland de kristna, en gengångare från Babel.” — Kardinal Lustiger, Paris