För det andra bör man komma ihåg att Guds förnuftsbegåvade skapelser har en fri vilja. Bibeln visar att Gud ger dem privilegiet och ansvaret att utöva sin fria vilja och fatta moraliska beslut (5Mo 30:19, 20; Jos 24:15) och att han därför håller dem ansvariga för deras handlingar (1Mo 2:16, 17; 3:11–19; Rom 14:10–12; Heb 4:13). De är alltså inga robotar. Människan skulle inte kunna vara skapad till Guds avbild i verklig mening om hon inte hade en fri vilja. (1Mo 1:26, 27; se FRIHET.) Det säger sig självt att det inte kan råda någon motsättning mellan Guds förutvetande (och förutbestämmande) och principen om att hans förnuftsbegåvade skapelser har en fri vilja.

Vet Gud på förhand allt vad människor kommer att göra?

Följande fråga uppstår då: Gör Gud fullt eller obegränsat bruk av sitt förutvetande? Förutser han eller känner han i förväg till varje handling som alla hans skapelser, både andevarelser och människor, kommer att utföra i framtiden? Och förutbestämmer han dessa handlingar? Förutbestämmer han rentav alla skapelsers slutliga öde, kanske redan innan de finns till?

Eller är det så att Gud använder sitt förutvetande på ett selektivt och väl övervägt sätt, så att han vet det han väljer att förutse, medan det finns annat som han väljer att inte förutse och därför inte vet i förväg? Och är det så att Gud inte avgör sina skapelsers slutliga öde innan de blir till, utan först när han fäller sin dom över deras levnadslopp och över den inställning de har visat under prövningar? Svaret på dessa frågor måste hämtas från Bibeln och de upplysningar den ger om Guds gärningar och hans sätt att handla med sina skapelser, däribland det som hans Son, Kristus Jesus, har uppenbarat. (1Kor 2:16)