Jag överlevde sänkningen av Bismarck
EN ENORM eldslåga slog upp från aktern på det engelska krigsfartyget Hood. Sedan sköt en eldpelare upp till en höjd av kanske 300 meter och frambringade ett moln av mörk rök. När molnet svällde och spred sig i skyn, föll glödande spillror ner från det i havet.
När molnet hade upplösts, återstod ingenting av den 42.000 ton tunga engelska slagkryssaren Hood, den brittiska flottans stolthet. En granat från det tyska slagskeppet Bismarck hade träffat ett ammunitionsförråd. Till följd av detta hade drygt 1.400 engelska sjömän omkommit fram till klockan sex på morgonen den 24 maj 1941 utanför Islands kust, och endast tre överlevde.
Varken vän eller fiende, nej, ingen som bevittnade detta fruktansvärda händelseförlopp, kunde förbli oberörd. Det är sant att besättningen på Bismarck, där jag förde befälet över ett luftvärnsbatteri, var upprymd över segern. Jag lade emellertid märke till att några av sjömännen runt omkring mig hade tårar i ögonen, när det engelska fartyget sjönk. De hade medkänsla med de sjömän som höll på att förlora livet.
”Bismarck” under angrepp
Kvällen den 18 maj hade vi lämnat Gotenhafen, som i dag är Östersjöhamnen Gdynia i Polen. Vårt förband av fartyg hade uppdraget att företa raider mot de allierades handelssjöfart i Nordatlanten. Detta var en del av ”Operation Rheinübung”, eller Rhenlandsmanövern, som hade planlagts av det tyska amiralitetet.
Befälhavaren för vårt uppdrag var storamiralen Lütjens. Hans flaggskepp var den tyska flottans stolthet, ett av de slagkraftigaste slagskeppen som sjösatts, Bismarck. Dess deplacement var drygt 50.000 ton, och det hade en besättning på mer än 2.000 man. När det blev känt att vi hade nått Nordatlanten, stävade engelska fartyg efter några dagar i väg för att genskjuta Bismarck.
När vi hade sänkt Hood den 24 maj, inriktade sig varje tillgängligt engelskt fartyg på att sänka Bismarck. Samma kväll riktade det engelska hangarfartyget Victorious ett angrepp med torpedflygplan mot oss. Jag hade befälet över en 20 millimeters luftvärnskanon, som var placerad i närheten av styrbords bog. Ännu i denna dag kan jag se de engelska flygplanen komma strykande fram mot oss strax ovanför vågtopparna rakt mot vår kraftfulla eldgivning. En torped träffade oss men orsakade endast lätta skador. Vi lyckades skaka av oss förföljarna i drygt 30 timmar.
Under morgonen den 26 maj blev vi emellertid på nytt upptäckta av ett engelskt spaningsplan av typ Catalina. Den engelska hangarkryssaren Ark Royal sände i väg två anfallsstyrkor, som avfyrade 13 torpeder mot oss. Den här gången träffades Bismarck av två torpeder, och en av dem skadade rodret svårt. Till följd av detta förlorade vi kontrollen över vår kurs och började köra runt i en väldig cirkel. Trots detta var jag övertygad om att ingenting allvarligt kunde hända oss. Men de timmar som följde skulle visa att jag hade fel.
”Bismarck” — en sittande fågel
Morgonen den 27 maj var vi omringade av engelska krigsfartyg. Dessa öppnade eld och lät bokstavligen död och förintelse regna över oss. Vi träffades av minst åtta torpeder och flera hundra granater. Trots att Bismarck nu hade förvandlats till en sittande fågel, höll sig fartyget envist flytande.
Situationen ombord var desperat. Livbåtarna var obrukbara efter att ha fått svåra skador av den ideliga granatelden och de upprepade flygangreppen. Yttersta förödelse härskade på alla däck. Metallbråte låg kringspridd överallt. Svart rök vällde ut från gapande hål på däck. Bränder rasade okontrollerat. Döda och sårade låg överallt.
Order gavs om att överge fartyget. De överlevande trängde alla ihop sig i fartygets akter, med livvästar och livbälten ordentligt fastspända. Jag var bland dem som hoppade i vattnet, med vinden bakom oss för att undgå att bli krossade mot fartygsskrovet av vågorna. Så snart vi befann oss i vattnet var vår enda tanke att simma bort så fort som möjligt för att undgå att dras ner i djupet, när fartyget sjönk allt mer och slutligen försvann.
Tre dagar i ensamhet på oceanen
Vår grupp skingrades snart av oceanens dyningar. Dagen led mot sitt slut. De engelska fartygen försvann bortom horisonten. I alla riktningar, så långt ögat kunde nå, flöt vrakdelar omkring. När natten föll på, var det endast Hermann, som hade arbetat i maskinrummet, och jag som befann oss tillsammans i vattnet.
Sjön blev grövre, och vågorna kom fräsande allt högre. Plötsligt insåg jag att jag hade förlorat Hermann. Jag såg inte en skymt av honom någonstans. Jag fick panik. Jag frös och var skräckslagen. Vi hade blivit övade att vara redo att dö för fäderneslandet, men i den stunden kände jag mig inte alls tilltalad av tanken att dö en hjältes död. Jag ville leva, till och med nu när jag befann mig ensam mitt ute på en vredgad och fientlig svart ocean.
En ström av minnen uppfyllde mitt sinne. Jag kom ihåg min barndom i Recklinghausen, en kolgruvestad i Nordrhein-Westfalen. Jag tänkte på min käre far, som var gruvarbetare, och på min mor, min syster och mina tre bröder. Vår familj var alla protestanter, men min far sade alltid att kyrkorna inte omsatte bibelns läror i handling. När jag blev tonåring, flyttade jag till min farbror på landet, och han sände mig till en lantbruksskola, där jag tog en examen.
När kriget bröt ut, blev jag inskriven i flottan i Gotenhafen, där min militära utbildning tog sin början. När jag gick ombord på ”Bismarck”, var jag den ende sonen som fanns kvar i familjen. En av mina bröder dog i en sjukdom, en annan förlorade livet i gruvan, och ännu en bror blev dödad under invasionen av Polen.
Kylan förde mig tillbaka till verkligheten. Här befann jag mig nu mitt ute på oceanen. Jag kände en plötslig drift att be, för jag ville inte dö. Överväldigad av fruktan och med värk i hela kroppen kom jag ihåg att min farmor hade lärt mig Fader vår. Det var den enda bön jag kunde, och jag upprepade den oupphörligt under nattens gång. Allteftersom timmarna gick, avtog min fruktan, och ett lugn kom över mig.
När det sent omsider dagades var jag fullständigt utmattad. Sjögången blev kraftigare, och jag började kräkas. Sedan överväldigades jag av trötthet och började slumra till, och till slut föll jag i sömn. Ytterligare en dag släpade sig fram, och jag hade omväxlande stunder av vakenhet och sömn. Därefter började den andra natten. Jag hade nu börjat plågas av svår törst; mina lemmar var stela av kylan, och jag började få kramper. Jag trodde att den natten aldrig skulle ta slut.
Jag började be igen, och jag bad Gud om hjälp att överleva. Äntligen bröt gryningen in och inledde en tredje dag. Jag föll i ett slags halvkoma och förlorade all uppfattning om tid, och i det tillståndet blev jag nätt och jämnt varse ljudet av en motor, innan jag förlorade medvetandet.
Tillbaka på torra land
Jag återfick medvetandet i en obekant omgivning. Långsamt började saker och ting ta kontur, och jag urskilde en sköterska som böjde sig ner över mig, och diffust hörde jag henne säga: ”Du har sovit i tre dagar. Jag är säker på att du skulle vilja ha någonting att äta nu.” Det gick sakta upp för mig att jag ännu var i livet. Sex dagar hade förflutit: Tre på oceanen, där jag hade drivit drygt 120 kilometer, innan jag plockades upp av ett tyskt fartyg, och ytterligare tre dagar, då jag hade legat medvetslös på sjukhuset i La Baule-Escoublac, en fransk badort vid Atlantkusten.
Det tog en månad för min kropp att återfå sina normala proportioner; jag var fullständigt uppsvälld efter tre långa dagar på oceanen. Jag blev beviljad permission, och under min hemresa till Tyskland fick jag veta att endast 110 av Bismarcks drygt 2.000 besättningsmän hade överlevt. De flesta hade blivit räddade av den engelska kryssaren Dorsetshire.
Hemkomsten
När jag närmade mig hemmet började hjärtat bulta häftigt. Jag visste inte att myndigheterna hade meddelat mina föräldrar att jag omkommit till sjöss. Min far fick syn på mig först. Han omfamnade mig med kraft, tog mitt ansikte i sina grova händer och sade: ”Min son, du var död, och nu har du kommit tillbaka till oss!” Han brast i gråt, och snyftande omfamnade vi varandra. Han förde mig till min mor, som låg på soffan, förlamad. Hon var ur stånd att röra sig eller yttra ett enda ord, men hennes läppar sade: ”Min son, min pojke ...” Jag föll på knä vid hennes sida och grät som ett barn.
Under de följande tre åren följde jag ett mönster som bestod i att jag omväxlande kom hem på permission och återvände till kriget. Den 24 november 1944 blev sedan mitt regemente, lätta marininfanteriet, tillfångataget av amerikanerna. Jag fick stanna i fångenskap ända till år 1947, och vid frigivningen återvände jag hem. Fyra dagar senare dog min mor. Det var som om hon hade lyckats överleva tillräckligt länge för att få se mig igen, innan hon avled.
I Tyskland lade jag märke till många förändringar. Hunger och arbetslöshet förekom överallt. Svarta börsen höll människor i sitt grepp. Inflationen var skyhög. Fattigdomen var vår dagliga lott under ett antal år.
I franska främlingslegionen
År 1951 fattade jag slutligen ett avgörande som kom att påverka min livskurs under de följande 18 åren. Jag tog tåget till Strasbourg, en fransk stad belägen precis på andra sidan Rhen från Tyskland sett. Där gick jag in i franska främlingslegionen. Jag utbildades till fallskärmssoldat och sändes till Indokina, som dagens Vietnam var en del av.
I juli 1954 förflyttades vårt regemente till Algeriet, där scenen höll på att förberedas för självständighetskriget. Vi landsattes med fallskärm över hela landområdet, dag och natt, för att ge understöd åt soldaterna i de franska trupperna. År 1957 blev jag sårad och tvingades tillbringa tre månader på ett sjukhus i Constantine i östra Algeriet. I maj 1961 drogs mitt regemente tillbaka från Algeriet, och vi inskeppades med en ny destinationsort som mål, Madagaskar.
Ett förändrat liv
Mitt liv på Madagaskar hade absolut ingenting gemensamt med mina erfarenheter från de föregående 20 åren. Jag hade nästan glömt bort vad lugn och ro var för något. På Madagaskar började jag uppskatta livet igen. Jag intresserade mig för det som fanns i min omgivning: det blå havet med dess stim av mångfärgade fiskar, odlingarna i området och de majestätiska bergen. Här träffade jag Marisoa, den flicka som skulle bli min hustru.
När jag fick min militärpension år 1969, inrättade vi vårt hem på den lilla ön Nosy-Be, 8 kilometer utanför Madagaskars nordvästkust. Vi stannade kvar där i fem år men måste sedan återvända till Frankrike av familjeskäl. Vi bosatte oss i Saint-Chamond, en industristad 50 kilometer från Lyon.
Inte så lång tid därefter gick Marisoa med på ett bibelstudium tillsammans med två unga Jehovas vittnen som besökte oss. Jag brukade sitta i ett rum intill och lyssna på allt som sades. Men när min hustru föreslog att jag skulle sitta tillsammans med dem, brukade jag säga till dem: ”Jag har gjort så många dåliga saker. Jag vet ju att Gud aldrig kan förlåta mig för vad jag har gjort som soldat.” Någon tid senare gav min hustru mig en bibel på tyska, mitt modersmål, och skaffade en prenumeration på Vakttornet åt mig.
Men jag vägrade kategoriskt att vara med vid kristna möten, eftersom jag trodde att endast människor som hade begått mindre synder kunde delta i möten eller nalkas Gud i bön. Marisoa insisterade emellertid på att jag skulle följa med henne till Åminnelsen, högtidlighållandet av Kristi död, som försiggick en gång om året. Jag gav slutligen med mig och fick henne att lova att hon inte skulle ta upp ämnet igen, när vi väl hade återvänt hem. Men jag var tvungen att medge att jag var djupt rörd av det varma välkomnandet som jag fick den kvällen.
Från och med den gången gick jag, stick i stäv med allt vad jag hade föresatt mig, tillsammans med min hustru till mötena i den Rikets sal som fanns på platsen. Varför? Därför att jag kände mig väl till mods tillsammans med dessa människor. Jag tog intryck av deras varma kärlek till varandra och av deras undervisning, som var grundad på bibeln. Jag gick med på ett bibelstudium, och år 1976 symboliserade min hustru och jag vårt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Därefter upptogs mitt sinne i mindre utsträckning av tidigare erfarenheter, och jag ägnade min tid åt att hjälpa andra att lära sig bibelns sanningar. Följden blev att vi återvände till Madagaskar år 1978, eftersom vi tänkte utvidga vår predikoverksamhet.
Det är ont om vägar och långt mellan dem i vissa delar av ön, men vi gav oss glada till mods ut på de dammiga körvägarna, eftersom vi visste att det skulle finnas många hörande öron vid vår ankomst. Vi gick mellan 10 och 16 kilometer dagligen i temperaturer på drygt 40 grader. Ibland hände det sig vid vår hemkomst att våra magar och våra väskor för biblisk litteratur var tomma! På tre månader placerade jag ett tusen böcker, och vi hjälpte många personer att få del av vår tro. Ledsamt nog var vi tvungna att lämna Madagaskar år 1982 på grund av hälsoproblem, och vi återvände till Frankrike.
De skräckupplevelser jag har varit med om genomkorsar fortfarande mitt sinne ibland. Men jag vet att den tid kommer när sådana minnen, däribland de skräckdagar och skräcknätter som jag upplevde under och efter sänkningen av Bismarck, aldrig mer kommer att dyka upp i mitt sinne. Följande löftesord från Jehova kommer då att gå i uppfyllelse: ”Ty se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord, och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det.” — Jesaja 65:17. — Berättat av Wilhelm Wieck.
[Bild på sidan 13]
Man hustru och jag läser bibeln tillsammans
[Bildkälla på sidan 10]
Foton: Bundesarchiv, Koblenz, Tyskland