Jehova har varit min tillflykt
BERÄTTAT AV PENELOPE MAKRIS
Min mor vädjade enträget till mig: ”Lämna din man; dina bröder hittar en som är bättre åt dig.” Varför ville min kära mor att jag skulle upplösa mitt äktenskap? Vad var det som hade gjort henne så upprörd?
JAG föddes år 1897 i den lilla byn Ambelos på den grekiska ön Samos. Vår familj var hängivna medlemmar av grekisk-ortodoxa kyrkan. Far dog kort före min födelse, och på grund av att det var ytterst fattigt på den tiden var mor, mina tre bröder och jag tvungna att arbeta hårt bara för att kunna överleva.
Första världskriget bröt ut år 1914, och strax därefter blev mina två äldre bröder inkallade i armén. För att slippa detta for de till Amerika och lämnade mig, en bror och mor kvar hemma. Några år senare, år 1920, gifte jag mig med Dimitris, en ung lärare i vår by.
Ett viktigt besök
Kort efter det att jag hade gift mig kom min morbror från Amerika på besök. Han hade med sig ett av banden i Studier i Skriften som skrivits av Charles Taze Russell. Publikationen var utgiven av bibelforskarna som nu är kända som Jehovas vittnen.
När Dimitris öppnade boken, fäste han sig vid en fråga som togs upp där och som han hade undrat över ända sedan han var barn: Vad händer med människan när hon dör? Han hade frågat en grekisk-ortodox teolog om just det här ämnet när han gick i gymnasiet, men han hade inte fått något tillfredsställande svar. Han blev så glad över den tydliga och logiska förklaringen i boken att han gick raka vägen till byns kafé, ett ställe där männen i Grekland vanligtvis samlas. Där berättade han vad han hade lärt sig från Bibeln.
Vår ståndpunkt för Bibelns sanning
Vid den här tiden — i början på 1920-talet — var Grekland mitt uppe i ett nytt krig. Dimitris blev inkallad och skickad till det turkiska fastlandet i Mindre Asien. Han sårades och skickades hem. Sedan han hade tillfrisknat, följde jag med honom till Smyrna i Mindre Asien (nu Izmir i Turkiet). När kriget plötsligt upphörde år 1922, var vi tvungna att fly. Med en båt som hade svåra skador lyckades vi med knapp nöd komma undan till Samos. När vi kom hem, föll vi på knä och tackade Gud — en Gud som vi fortfarande bara hade ringa kännedom om.
Snart fick Dimitris anställning som lärare i en skola i Vathy, som är huvudorten på ön. Han fortsatte att läsa den litteratur som bibelforskarna gav ut, och en regnig kväll kom två bibelforskare från den grekiska ön Chios på besök till oss. De hade återvänt från Amerika för att tjäna som kolportörer, som heltidsförkunnarna då kallades. Vi gav dem husrum för natten, och de berättade mycket om Guds uppsåt för oss.
Efteråt sade Dimitris till mig: ”Penelope, jag förstår att det här är sanningen, och jag måste följa den. Det betyder att jag måste sluta sjunga i grekisk-ortodoxa kyrkan och att jag inte kan gå i kyrkan med skolbarnen.” Trots att vår kunskap om Jehova var begränsad, var vår önskan att tjäna honom stark. Så jag svarade: ”Jag skall inte hindra dig. Fortsätt som du har tänkt dig.”
Han tillade ganska villrådigt: ”Men om kyrkan och skolan får veta hur vi tänker göra, kommer jag att förlora mitt arbete.”
”Bekymra dig inte för det”, svarade jag. ”Inte försörjer sig väl alla på att vara lärare? Vi är unga och starka, och med Guds hjälp får vi säkert tag i något annat arbete.”
Vid den här tiden fick vi veta att ytterligare en bibelforskare — också han kolportör — hade kommit till Samos. När vi fick höra att polisen hade nekat honom tillstånd att hålla ett offentligt bibliskt tal, började vi söka efter honom. Vi fann honom i en affär, där han samtalade med två grekisk-ortodoxa teologer. Skamsna över att de inte kunde försvara sina trosuppfattningar med hjälp av Bibeln gick teologerna snabbt sin väg. Imponerad av kolportörens kunskap frågade min man: ”Hur kommer det sig att du är så duktig på att använda Bibeln?”
Han svarade: ”Vi studerar Bibeln systematiskt.” Han öppnade sin väska, tog upp boken Guds Harpa och visade oss hur man använde den vid ett sådant bibelstudium. Min man och jag var så ivriga att få lära oss mer att vi omedelbart följde med kolportören och två andra män hem till affärsinnehavaren. Kolportören gav oss var sitt exemplar av boken Guds Harpa, och vi började studera på en gång. Studiet fortsatte till långt efter midnatt, och när morgonen grydde började vi lära oss de sånger som bibelforskarna sjöng.
Från och med då började jag studera Bibeln flera timmar om dagen. Bibelforskare från andra länder fortsatte att förse oss med bibelstudiehjälpredor. I januari 1926 överlämnade jag mig åt Gud i en bön och lovade att oförbehållsamt göra hans vilja. Den sommaren symboliserade min man och jag vårt överlämnande genom vattendop. Vi hade en stark önskan att tala med andra om det vi hade lärt oss, så vi började ta del i tjänsten från dörr till dörr med traktaten Ett hoppets budskap.
Vi uthärdar svårt motstånd
En dag inbjöd en ung kvinna mig till en gudstjänst i en liten grekisk-ortodox kyrka. Jag förklarade: ”Jag har slutat att tillbe Gud på det sättet. Nu tillber jag honom med ande och sanning, precis som Bibeln lär oss.” (Johannes 4:23, 24) Hon var förbluffad och talade vitt och brett om vad som hade hänt och inbegrep också min man.
Praktiskt taget alla började motstå oss. Vi fick inte vara i fred någonstans, vare sig i vårt hem eller vid de möten som vi höll tillsammans med några intresserade på ön. På anstiftan av de grekisk-ortodoxa prästerna samlades skaror av människor utanför vår möteslokal. De kastade stenar och ropade skymford åt oss.
När vi spred traktaten Ett hoppets budskap, omringades vi av barn som skrek ”millennialister” och andra skällsord åt oss. Min mans kolleger började vålla problem för honom. I slutet av år 1926 ställdes han inför rätta, anklagad för att vara olämplig som skollärare, och han dömdes till 15 dagars fängelse.
När mor fick veta detta, rådde hon mig att lämna min man. Jag svarade: ”Kära mor! Du vet lika väl som jag hur mycket jag älskar och respekterar dig, men jag kan helt enkelt inte låta dig hindra oss att tillbe den sanne Guden, Jehova.” Hon gick sin väg djupt besviken.
År 1927 höll bibelforskarna en sammankomst i Athen, och Jehova gjorde det möjligt för oss att vara med där. Vi var hänförda och kände oss andligen styrkta av att vara församlade med så många medtroende. När vi hade återvänt till Samos, spred vi 5.000 exemplar av traktaten Ett vittnesbörd till världens styresmän i städerna och byarna på vår ö.
Ungefär vid den tiden blev Dimitris avskedad från sitt arbete som lärare. På grund av alla fördomar mot oss var det praktiskt taget omöjligt att få tag i ett arbete, men eftersom jag kunde sy och Dimitris var en skicklig målare lyckades vi tjäna tillräckligt för att få det hela att gå ihop. År 1928 dömdes min man och fyra andra kristna bröder på Samos till två månaders fängelse för att de hade predikat de goda nyheterna. Jag var den enda av bibelforskarna som var på fri fot, och eftersom jag var fri kunde jag förse bröderna med mat i fängelset.
Kamp mot allvarliga sjukdomar
Vid ett tillfälle insjuknade jag i tuberkulös spondylit, en på den tiden okänd kronisk sjukdom. Jag förlorade aptiten och hade ständigt hög feber. Behandlingen som jag fick bestod i att jag var omsluten av gips från hals till lår. För att klara ekonomin sålde min man en tomt, så att jag skulle kunna få fortsatt vård. Jag var betryckt och bad till Gud varje dag om att han skulle ge mig styrka.
Släktingarna som hälsade på mig fortsatte med sitt motstånd. Mor sade att vi fick uppleva alla dessa svårigheter för att vi hade bytt religion. Jag kunde inte röra mig, och jag grät så att kudden var genomvåt av tårar, när jag enträget bad vår himmelske Fader att han skulle ge mig tålamod och mod så att jag kunde uthärda.
På nattduksbordet hade jag min bibel samt broschyrer och traktater som jag gav till dem som kom på besök. Det var en välsignelse att mötena i vår lilla församling hölls i vårt hem. På så sätt kunde jag regelbundet bli andligen uppbyggd. Vi var tvungna att sälja ytterligare en tomt för att kunna bekosta medicinsk behandling av en läkare i Athen.
Kort därefter fick vi besök av den resande tillsyningsmannen. När han såg min situation och att Dimitris var arbetslös, blev han mycket illa berörd. I all vänlighet hjälpte han oss att ordna våra förhållanden så att vi kunde flytta till staden Mytilene på ön Lesbos. Vi flyttade dit år 1934. Dimitris lyckades få tag i ett arbete. Där fann vi också underbara kristna bröder och systrar som tog hand om mig när jag låg sjuk. Så småningom, efter fem års behandling, blev jag helt återställd.
År 1946, strax efter andra världskriget, blev jag allvarligt sjuk igen. Den här gången insjuknade jag i tuberkulös bukhinneinflammation. Jag låg till sängs i fem månader i hög feber och hade svåra smärtor. Men precis som tidigare fortsatte jag att tala om Jehova med dem som besökte mig. Med tiden återfick jag hälsan.
Pionjärtjänst trots motstånd
Motståndet mot Jehovas vittnen i Grekland fortsatte under efterkrigstiden. Vi blev arresterade många gånger när vi tog del i tjänsten från hus till hus. Min man satt fängslad i nästan ett år sammanlagt. När vi gick ut i predikotjänsten, var vi vanligtvis inställda på att tillbringa natten i häktet på polisstationen. Men Jehova övergav oss aldrig. Han ingav oss ständigt mod och styrka så att vi kunde hålla ut.
På 1940-talet läste jag i Informationer (nu Tjänsten för Guds kungarike) om anordningen med feriepionjärtjänst. Jag bestämde mig för att prova på detta slag av tjänst, som innebar att man skulle använda 75 timmar i månaden i tjänsten. Detta gjorde att jag fick fler återbesök och bibelstudier — en tid ledde jag 17 bibelstudier i veckan. Jag arbetade också upp en tidskriftsrutt i ett affärscentrum i Mytilene där jag regelbundet spred omkring 300 exemplar av Vakttornet och Vakna! i affärer, på kontor och i banker.
När en resande tillsyningsman besökte vår församling år 1964, sade han: ”Syster Penelope, jag såg av ditt registerkort vilka lysande resultat du har i tjänsten. Varför fyller du inte i en ansökan om reguljär pionjärtjänst?” Jag kommer alltid att känna tacksamhet för den uppmuntran han gav mig; i över 30 år har heltidstjänsten varit en källa till glädje för mig.
En givande erfarenhet
Det finns ett tättbefolkat område i Mytilene som heter Langada. Där bodde det grekiska flyktingar. Vi undvek att gå från hus till hus där på grund av det fanatiska motstånd vi hade mött. Men när min man satt i fängelse, var jag tvungen att passera igenom det här området när jag skulle hälsa på honom. En regnig dag bjöd en kvinna in mig i sitt hem. Hon ville veta varför min man satt fängslad. Jag förklarade att det var på grund av att han predikade de goda nyheterna om Guds kungarike och att han fick lida precis som Jesus hade lidit.
En tid senare avtalade en annan kvinna med mig om att jag skulle komma hem till henne. När jag kom, fann jag att hon hade bjudit hem inte mindre än 12 kvinnor. Jag räknade med att jag kanske skulle få möta på motstånd och bad därför till Gud om att han skulle ge mig vishet och mod att klara av vad som än hände. Kvinnorna ställde många frågor, och några av dem kom med en del invändningar, men jag kunde bemöta dem med hjälp av Bibeln. När jag reste mig för att gå, bad frun i huset mig att komma tillbaka dagen därpå. Med glädje lovade jag att komma tillbaka. När jag och en kamrat kom dit nästa dag, fann vi att kvinnorna redan väntade på oss.
Efter detta fortsatte våra bibliska samtal regelbundet, och vi satte i gång flera bibelstudier. En del av kvinnorna fortsatte att växa till i exakt kunskap, och det gjorde också deras familjemedlemmar. Denna grupp utgjorde senare grunden till en ny församling av Jehovas vittnen i Mytilene.
Jehova har varit god mot mig
Under årens lopp har Jehova välsignat min mans och mina ansträngningar att tjäna honom. På 1920-talet fanns det bara några få vittnen på Samos, men antalet har nu ökat så att det där finns två församlingar och en grupp på sammanlagt omkring 130 förkunnare. På ön Lesbos finns det fyra församlingar och fem grupper bestående av sammanlagt omkring 430 Rikets förkunnare. Min man var en aktiv förkunnare av Guds kungarike fram till sin död år 1977. Det är verkligen en välsignelse att få se dem som vi hade förmånen att hjälpa fortfarande vara nitiska i förkunnartjänsten. Ja, tillsammans med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn utgör de en stor skara som tillber Jehova i endräkt.
Mitt kristna levnadslopp, som har kommit att omfatta mer än 70 år, har inte varit lätt. Men Jehova har varit ett ojämförligt fäste. På grund av ålder och försämrad hälsa är jag bunden vid sängen och mycket begränsad när det gäller att predika. Men liksom psalmisten kan jag säga till Jehova: ”Du är min tillflykt och mitt fäste, min Gud, på vilken jag skall förtrösta.” — Psalm 91:2.
(Syster Makris dog, medan den här artikeln sammanställdes. Hon hade det himmelska hoppet.)
[Bild på sidan 26]
Syster Makris och hennes man år 1955
[Bild på sidan 26]
Syster Makris skulle ha blivit 100 år i januari 1997