Gileadelever – förenade trots olikheter
DE KOMMER från så vitt skilda länder som Finland, Italien och Australien — 24 människor med 24 olika personliga bakgrunder från sju olika länder. Men ett gemensamt mål förenar dem — målet att tjäna Gud på missionärsfältet i främmande land.
Men hur kan ett sådant brokigt sällskap individer visa en sådan endräkt i fråga om uppsåt? För att få ett svar på detta skall vi bekanta oss med några av eleverna i Sällskapet Vakttornets Bibelskola Gileads 82:a klass — en skola som är ägnad att öva Jehovas vittnen för missionärsarbete i främmande land.
”Jag lärde mig att misstro religionen”
Flera av eleverna är uppfostrade som vittnen, men andra har blivit vittnen senare i livet. Alvin beskriver sitt stormiga stadsliv i Chicago i USA, där han växte upp som svart yngling, på följande sätt: ”Jag lämnade mitt hem vid 13 års ålder och bodde hos min syster. Eftersom jag fick mera frihet när jag hade lämnat mitt hem, började jag umgås med ungdomar som missbrukade alkohol och droger. Till skydd för oss själva bildade mina vänner och jag en liga och fick känna på det våld och de starka droger som går hand i hand med en sådan livsstil. Eftersom vuxna, däribland en baptistpräst, sålde de olagliga drogerna till oss, lärde jag mig att hysa misstro mot äldre människor och mot religionen. När min syster började studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, litade jag därför inte heller på dem.
En vändpunkt i mitt tänkesätt inträffade när jag kom i lag med en rasistorganisation. De insåg att vi behövde en bättre regering. De försökte organisera alla svarta och ena alla ligorna mot de vita. Detta skulle naturligtvis åstadkommas med hjälp av våldsmetoder. Jag började inse att detta inte var lösningen på människans problem.
Därför vände jag blickarna mot religionen för att finna lösningen. Jag prövade sjundedagsadventisterna, med besvikelse som följd. Slutligen gick jag med på att studera bibeln tillsammans med vittnena. Ett år senare blev jag döpt.”
Alvin erinrar sig en erfarenhet som han hade, när han predikade från hus till hus: ”Jag ringde på hos två ligaledare som förut hade varit mina fiender. Innan jag fick sanningen hade jag slagits med dem. Vår liga hade återvänt till deras kvarter och hade skjutit sönder fönstren på huset med gevär. Senare hade de tagit hämnd genom att skjuta två av mina ligakamrater när vi var på väg ut ur en affär. Nu stod jag här vid deras dörr med budskapet om Riket. När de fick se mig började de skratta misstroget. Jag kände lättnad över att de inte längre betraktade mig som ett hot.
Jag är tacksam över att Jehova har ett undervisningsprogram som nådde ända till mitt hem och in i mitt hjärta. Nu kan min hustru Betty och jag ägna våra liv åt Jehovas tjänst och använda detta undervisningsprogram på missionärsfältet till att hjälpa andra.”
”Detta är livet för oss”
Martin reste två gånger runt hela jordklotet med den engelska handelsflottan, innan han på nytt bosatte sig i sitt hemland, England. Vad hade han lärt sig av sina erfarenheter? ”Jag fick mina ögon öppnade för verkligheten. Jag undrade om man någonsin skulle kunna komma till rätta med världens problem. Jag diskuterade med min blivande hustru, Elvira, olika sätt på vilka vi skulle kunna vara i stånd att göra något åt saken.” Han fortsätter: ”Så hände det sig en regnig eftermiddag att ett ungt vittne ringde på hemma hos mig. Han visade mig från bibeln att vi lever i de yttersta dagarna. Jag blev mycket häpen. Jag började omedelbart studera bibeln och vara med vid kristna möten. Slutligen blev vi båda döpta. Detta var det bästa som vi någonsin hade gjort!”
Men varför välja heltidstjänsten i stället för att gå in för en världslig karriär på heltid? Elvira svarar: ”Vi insåg snart nog att pengar inte skänker lycka. Martin är en skicklig bagare, och han kunde därför få deltidsarbete. Det rådde inget tvivel om saken — tjänsten var livet för oss.”
Heikki från Finland återger en liknande erfarenhet: ”Jag var 16 år gammal när en klasskamrat berättade för mig vad han hade fått lära sig från bibeln. Därför började jag också studera tillsammans med Jehovas vittnen. Min far kom emellertid överens med flera lutheranska präster om att de skulle försöka korrigera mitt tänkesätt. Efter åtskilliga sammanträffanden gav dessa prästmän upp. Jag var skickligare att förklara bibeln än vad de var. De slog aldrig någonsin upp bibeln.”
Några år senare började Heikki tjäna Jehova som pionjärförkunnare på heltid. Det fanns några svåra beslut för honom att fatta. Han förklarar: ”Jag studerade arkitektur på högskolan, vilket gjorde att jag drog på mig skulder. Efter två år slutade jag med studierna och började så småningom i pionjärtjänsten. Jag hade inget jobb och ingen yrkeserfarenhet men skulder som skulle betalas. Jehova försåg mig emellertid med de nödvändiga tingen.”
Men varför valde Heikki och hans hustru Anne missionärsarbetet? Anne svarar: ”När vi var pionjärer, lärde vi oss att det var bra att låta Jehova välja var vi skulle tjäna. Dessutom har vi god hälsa och inga familjeförpliktelser som hindrar oss.”
Innan Mats lärde känna sanningen i Guds ord var han ateist och hyste starka kommunistsympatier i sitt hemland, Sverige. Mats förklarar: ”Religionen hade gett mig en bild av en girig och grym gud till följd av läran om helvetet och välsignandet av krigen. Jag ville inte ha något att göra med en sådan gud, och därför var politiken det enda hoppet i mitt sinne. Min farbror inbjöd mig emellertid ofta till sitt hem, men jag var ovillig att gå dit, eftersom jag visste att han var kristen av något slag.
Vid ett tillfälle, när jag var på besök hos honom, predikade jag emellertid för honom om mina politiska ideal. Han lyssnade lugnt och visade mig sedan en del bevis på bibliska sanningar. Han påbörjade ett systematiskt studium av bibeln med mig. Efter en kort tid fattade jag beslutet att begära avsked från armén. Mina militära överordnade var chockade. De skickade till och med en präst för att tala med mig. Jag frågade prästen om han ansåg att mitt beslut var skriftenligt. Efter en lång paus sade han: ’Ja.’ Tio månader senare blev jag döpt.”
Mats tillbringade sex år i norra Sverige i närheten av polcirkeln i pionjärarbetet. Och vad anser han om heltidstjänsten och missionärsarbetet? ”Jag har aldrig haft någon tanke på att upphöra med detta. Jag är fullständigt fri att flytta vart som helst i världen. Det var bara naturligt för mig att söka till Gileadskolan.”
Deras gemensamma mål
Terry och Lori är ett gift par från Förenta staterna. De är exempel på de olikheter som finns i Gileads 82:a klass. Terry lärde känna sanningen som ung man, när en arbetskamrat vittnade för honom på arbetet. Lori däremot representerar den fjärde generationen vittnen i sin familj. Kanske det är så att hon sammanfattar de känslor klassen har för sitt gemensamma mål, missionärstjänsten, med följande ord: ”Jag är förvissad om att det är här Jehova vill att vi skall vara.”
Vad är det som har fått denna grupp av människor med så olika bakgrund att vara eniga i fråga om missionärstjänsten som sitt enda mål? Varje elev tillber samme Gud, Jehova. Var och en drar nytta av att få en och samma vägledning från Jehovas ord och organisation. Nu är de alla villiga att sändas i väg till jordens alla hörn för att predika de goda nyheterna om Riket. — Jesaja 6:8; Matteus 24:14.
[Bilder på sidorna 16, 17]
Alvin Taylor som ligamedlem (infällt) och nu som missionärselev (främre raden), hans hustru, Betty, samt Martin och Elvira Evans
Gileadskolan har sina lokaler i dessa kontorsbyggnader i Brooklyn i New York
[Bild på sidan 18]
Gileadskolans bibliotek med Terry (till höger) och Lori (i mitten) Gish som sitter och studerar vid det närmaste bordet samt Heikki och Anne Suomalainen (längre bak till höger)