Som jurist satte jag Gud på prov
MINA föräldrar satte högt värde på utbildning. Trots den ekonomiska bördan skickade de oss barn — åtta stycken — till katolska skolor.
Varje kväll under maj månad läste vår familj upp rosenkransen. Någon gång under denna speciella katolska bönemånad, tillägnad Jesu mor, brukade min bror och jag ställa upp ett litet altare med blommor där hemma och en staty av jungfru Maria.
Under fastan steg vi alla upp klockan sex på morgonen för att vara med vid mässan. En sommar när jag tjänstgjorde som altarpojke assisterade jag vid två eller tre mässor dagligen. Jag funderade till och med på att bli präst.
Tvivel uppstår
Men saker och ting förändrade sig. På gymnasiet blev jag ganska engagerad i idrott, vilket ledde till att jag fick ett fotbollsstipendium som hjälpte mig att senare kunna betala min universitetsutbildning. På gymnasiet började jag också att tvivla på min religion. Jag minns en lektion där vi blev undervisade av en präst. Vi började med antagandet att det inte finns någon Gud, och målet var att komma till slutsatsen att det definitivt finns en allsmäktig Gud. Problemet var att prästen, efter halva diskussionen, inte kunde svara på våra frågor om evolutionen. Det var också pinsamt att se honom våndas inför sådana frågor som: ”Varför kallar vi er för fader, när Jesus sade att vi inte skall kalla någon människa för fader?” — Matteus 23:9.
Vid det tillfället försökte jag komma över mina tvivel och fortsatte att be och vara närvarande vid mässan. Men när jag genom mitt stipendium kom till universitetet i Washington blev det värre. Som fallet var med många andra studerande idrottsutövare blev min tillbedjan så småningom fullständigt självisk. Före varje match brukade jag gå i mässan och be om seger. Efter matchen hade jag glömt Gud när jag festade tillsammans med mina lagkamrater. Vietnamkriget rasade också, och det fick mig att undra hur det stod till med saker och ting. Under mitt sista år på universitetet använde jag marijuana dagligen.
En känsla av främlingskap
Därefter, år 1968, kom jag in på juridiska fakulteten vid det katolska universitetet i San Diego. Här försökte jag köpslå med Gud. Jag ansåg att om jag gick i mässan kunde jag också förvänta att han skulle se till att jag fick fina betyg. Under min första termin träffade jag Melinda. Vi gifte oss följande sommar. Dagen efter bröllopet gick vi i mässan, men kom lite för sent. När vi hade stått längst bak i kyrkan en stund tittade vi oss omkring och sedan på varandra. Vi kände helt enkelt att vi inte hörde dit. Vi gick därifrån och har sedan aldrig besökt någon mässa mer.
När vår förste son, Joshua, föddes ett par år senare, utövade jag mitt yrke tillsammans med en grupp advokater som försvarade fattiga människor som var anklagade för att ha begått brott mot den federala lagen. Jag tyckte att detta var ett perfekt jobb för mig, för på grund av den oro som uppstått till följd av Vietnamkriget hade jag omfattat en något radikal inställning politiskt sett. Jag tyckte att jag kunde motarbeta en korrumperad regering genom att tvinga den att använda pengar i domstolarna. Samtidigt fick jag möjlighet att hjälpa människor.
En barnvakt har svaren
En gång blev jag utsedd att representera en man som hade blivit åtalad för att ha vägrat militärtjänst. Det visade sig att han var ett Jehovas vittne och att han var besluten att inte döda andra människor, utan i stället följa fridens väg. (Jesaja 2:4) Hans förklaringar och den litteratur han gav mig gjorde inget intryck på mig. Men saken kom på tal igen, fast nu i ett helt annat sammanhang. Melinda anställde en barnvakt som var ett vittne. Detta visade sig få en viss betydelse när Melinda sattes på det hala av vår son Joshuas enkla frågor om Gud.
Melinda hade blivit uppfostrad som katolik och hade gått på ett universitet som drevs av jesuiter. Ändå hade hon tappat sin tro på Gud. Hon hade faktiskt under en semesterresa i Rom bett att om hon fick se påven skulle detta säkerligen bygga upp hennes tro igen. Hon fick också se honom buren på axlarna av andra män. I stället för att få sin tro uppbyggd blev hon övertygad om att man inte följde Jesu enkla tillvägagångssätt.
Därför är det inte svårt att förstå att Melinda blev satt på det hala av Joshuas frågor. Hon blev emellertid glad över att kunna finna tillfredsställande svar i boken Lyssna till den store läraren, som hon hade skaffat sig av barnvakten. Vid ett senare tillfälle träffade hon en skolkamrat från gymnasietiden som nu var ett vittne. Melinda frågade henne: ”Hur i all sin dar kan du vara ett Jehovas vittne, och hur kan du tro på bibeln som är så motsägelsefull?” Klokt nog frågade vittnet Melinda om hon någonsin hade läst hela bibeln. Melindas nekande svar på den frågan banade vägen för ett besök och ett regelbundet bibelstudium.
Korsförhör
Jag talade om för Melinda att hon kunde få fortsätta studera bibeln så länge som jag själv lämnades utanför det hela. Flera månader senare träffade jag paret som ledde bibelstudiet, men jag behandlade dem mycket ohövligt. Till svar på Melindas fråga ”Varför?” sade jag: ”De är inga människor. De är Jehovas vittnen!” Detta ledde till ett ordentligt familjegräl. Slutligen sade jag i ren förtvivlan: ”Bjud hem vittnena då. Jag skall vara trevlig mot dem, och så skall jag visa dig hur dum du är som håller på att studera bibeln.”
De bägge vittnena, Dan och Sharon, kom hem till oss och stod emot mitt våldsamma korsförhör genom att bara använda bibeln. Jag blev besviken på att Dan tycktes ha ett bibliskt svar på varje problem som jag framställde. Vi hade tre sådana här domstolsliknande sammanträffanden. Till slut lutade sig Dan tillbaka i sin stol och sade: ”Hör du, jag gillar dig faktiskt.” Detta bröt ner den fientliga stämningen. I den avspända atmosfär som därpå följde visade Dan mig en förbluffande profetia om den kommande Messias i Daniels nionde kapitel. Det gjorde så stort intryck på mig att jag blev arg — inte på honom, utan på den religiösa fostran jag hade fått och som varit så ytlig.
I och med att jag började studera denna profetia, såväl som andra profetior i bibeln, förändrades min inställning till bibeln snabbt. Jag började förstå att mitt eget uppror mot mänskliga regeringar och mitt drogmissbruk inte återspeglade ett ont hjärta, utan att det var en reaktion mot ett system som behövde ersättas av Guds rikes styre.
Mitt drogproblem
Jag tyckte väldigt mycket om mitt bibelstudium med hjälp av boken Sanningen som leder till evigt liv. Men jag använde fortfarande marijuana och resonerade så här: ”Om jag kunde gå igenom juristhögskolan under dess påverkan, kan jag säkert också lära mig bibeln på samma sätt.” Jag var med vid några möten på Rikets sal, men jag hade inte någon lust att fortsätta, eftersom jag hade fått nog av lektioner efter 19 års utbildning.
Jag samtyckte i alla fall till att följa med min hustru på det mindre och mer informella studiet mitt i veckan. De tre första veckorna hände det, varje gång som jag gjorde mig i ordning för att lämna kontoret, att en klient tittade in och bjöd på kraftigt verkande marijuana. Efter att ha rökt den var jag sannerligen inte i någon form för att vara med vid något kristet möte. Jag brukade därför ringa till Melinda och be henne gå ensam. Till slut frågade hon: ”Fattar du inte vem som gör det här med dig?” Detta ställde mig ansikte mot ansikte med något som jag inte hade tänkt på. Jag tyckte inte om att bli utnyttjad, och i synnerhet inte av djävulen. Nästa vecka, när samma sorts frestelse dök upp på kontoret, tackade jag nej till marijuanan.
”Skulle det kunna vara så”, undrade jag, ”att min marijuanarökning är ett större hinder än jag tror?” När vår familj åkte på en tiodagars semester bestämde jag mig för att sätta Jehova på prov, så att säga. Med hans hjälp lyckades jag avhålla mig från marijuana under hela den perioden. Det var fantastiskt att få känna hur bra jag mådde när vi återvände från semestern. Vårt bibelstudium varje dag under resan hade också mer än någonsin övertygat mig om Guds ords sanningshalt. Vilken välsignelse denna resa hade visat sig vara!
Jag minns det första mötet efter det. Jag var inte längre den där slöe mannen som satt i ett hörn och ugglade. Nu var jag en ivrig deltagare. Vilken upplevelse det var för Melinda att få se denna förändring i min personlighet! Snart ersattes våra gamla vänner och knarkarkompisar av den hjärtliga, rena vänskapen bland vittnena.
Min karriär som jurist — en prövning
År 1975 symboliserade Melinda och jag vårt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Senare det året föddes vår andre son, Jesse. Jag upplevde verkligen att jag fick röna Jehovas välsignelse. Men mitt arbete inom straffrättsväsendet krävde många resor till avlägsna städer, vilket betydde att jag fick vara borta från familjen och församlingen. Jag började ogilla detta schema allteftersom min kärlek till den kristna tjänsten växte.
På en av resorna mötte jag ett antal medvittnen som var jurister och läkare. Särskilt två av dem gjorde starkt intryck på mig. Dessa båda jurister var hängivna sanningen och hade tjänat många år i heltidstjänsten för Jehova Gud. Detta väckte en önskan hos mig att få använda mina juridiska kunskaper till att tjäna Jehova mera helt och fullt och till att försvara hans folk. Jag tog ett stort steg i den riktningen när jag började ägna 60 timmar varje månad åt kristen tjänst. Detta gjorde jag i flera år, med undantag av en enda månad när vår tredje son, Ryan, föddes.
En dag förde en äldste i vår församling fram tanken att jag borde pröva på heltidstjänsten. ”Det finns ingen möjlighet för mig att kunna göra mer än jag gör nu”, svarade jag. ”Jag har ju mitt yrke att sköta, och så måste jag försörja min familj.” Under de nästföljande dagarna plågades jag av frågan: ”Varför skulle inte jag kunna träda in i heltidstjänsten?” Jag lade fram det hela i bön till Jehova och hade hans ord i Malaki 3:10 i tankarna, där han uppmanar människor att pröva honom för att se om han inte kommer att välsigna dem.
Tre hinder att övervinna
När jag analyserade min situation verkade det som om det var tre saker som hindrade mig från att träda in i heltidstjänsten. Jag skulle antagligen behöva justera min ekonomi för att kompensera den inkomstminskning som skulle bli en följd av att jag drog ner på arbetstiden. Därför var hinder nummer ett att jag ägde ett hus som jag skulle behöva sälja. I anslutning till detta fanns hinder nummer två. Ett medvittne bodde i huset, och jag ville inte tvinga honom att flytta. Hinder nummer tre var att jag befann mig i ett kompanjonskap med en annan jurist.
Jag bad till Gud: ”Om det är din önskan att jag skall vara i heltidstjänsten, hjälp mig då att kunna sälja detta hus utan att ställa till problem för min medbroder, och hjälp mig att kunna avsluta mitt kompanjonskap. Om dessa tre saker kan åstadkommas, så skall jag börja som pionjär.” Omkring en vecka senare kom denne broder med ett överraskande meddelande. Han sade att han hoppades att jag inte skulle ta illa upp; han var nämligen tvungen att flytta, eftersom han skulle få ett jobb i en annan stad.
Den dag han skulle flytta körde jag hem till honom för att hjälpa honom att bli klar med packningen. På vägen dit stannade jag till vid en järnhandel och köpte en liten skylt med texten ”Till salu”. När vi hade lastat flyttbilen satte jag skylten i ett fönster på framsidan och låste dörren. När jag kom hem talade Melinda om för mig att en kvinna hade ringt och lämnat sitt telefonnummer. Jag blev nästan chockad när jag ringde upp henne och hon sade att hon helt enkelt måste ha det huset. Vilket hus talade hon om? Hon berättade att hon innan hon gifte sig hade sagt till sin blivande make att hon skulle gifta sig med honom bara på det villkoret att han köpte hennes drömhus, om det någonsin blev till salu. Hon menade just det huset som jag nu tänkte sälja. Naturligtvis sade jag att hon kunde få köpa det.
En tid senare sade min kompanjon till mig att han tänkte skaffa sig ett annat jobb och därför ville upplösa kompanjonskapet. Jag kunde knappast vänta med att få komma hem och berätta för Melinda och mina söner om vad Jehova hade åstadkommit. Alla var mycket glada över mitt beslut att börja i heltidstjänsten, vilket jag också gjorde i juni 1979.
Har han välsignat vår familj?
I september 1979 blev jag förordnad till äldste i församlingen. Melinda tog del i utökad tjänst flera månader och samarbetar nu med mig i heltidstjänsten. Våra tre söner är också aktiva i det kristna predikoarbetet, och de är till stor glädje för oss. Genom Guds ords och församlingens hjälp har Melinda och jag lärt oss att vara bättre föräldrar, och detta har medfört välsignelser för barnen.
För drygt ett år sedan fick jag ytterligare en välsignelse, när jag inbjöds att få komma till Sällskapet Vakttornets huvudkontor i New York för att under en tid hjälpa till med det byggnadsarbete som pågick där. De första dagarna av kroppsarbete där var en annorlunda erfarenhet för mig. Sedan visade det sig att man behövde extra juridisk hjälp vid huvudkontoret, och ett tillfälle öppnade sig för mig att få stå till tjänst, vilket jag gärna gjorde.
Nu är jag tillbaka i San Diego, och jag måste säga att jag upplever de största välsignelserna och glädjeämnena i det dagliga predikoarbetet. Följande erfarenhet är ett exempel på det. Jag knackade en dag på hos en man, men blev bryskt avvisad av honom. Jag fortsatte att besöka andra hyresgäster i fastigheten. När jag skulle till att lämna huset kom samme man ut och bad mig stiga in till honom. Han berättade då för mig att han i själva verket hade bett Gud om hjälp med sitt liv som var i en enda röra. När jag knackade på blev han irriterad, eftersom jag störde honom i hans bön. Men sedan han hade snäst av mig insåg han att mitt besök kanske var ett svar på hans bön. ”Så vad du nu än har att säga mig”, sade han, ”vet jag att det är meningen att jag skall lyssna.” Han gjorde det, och efter ett års bibelstudium blev han ett döpt vittne.
Det har också betytt speciella välsignelser för mig att kunna ta kontakt med sådana som sitter i fängelse här i trakten. Jag studerar bibeln med personer som sitter i San Diegos kommunala fängelse såväl som med många andra som jag har träffat i tjänsten, och det gör att mitt schema är fulltecknat. Ibland måste jag reglera mitt juridiska arbete och min karriär som heltidstjänare. Men vanligtvis kan jag förlägga domstolsärenden till morgnarna och ändå ha större delen av förmiddagen tillgänglig för tjänst på fältet. Sedan har jag mottagning på mitt kontor på eftermiddagen. Senare på eftermiddagen och på kvällen kan jag återgå till tjänsten och bibelstudieverksamheten.
När jag tänker på hur mitt liv skulle ha kunnat utfalla om jag hade fortsatt med min upproriska inställning och mitt drogmissbruk, uppskattar jag verkligen att Jehova har välsignat mig genom att jag har fått komma i ett gott förhållande till honom och den kristna församlingen. Jag vet att jag utan hans välsignelse inte skulle kunna ha det lyckliga familjeliv som jag nu upplever, förutom att jag får vara en del av en förenad världsvid kristen sammanslutning. Låt mig av hela mitt hjärta få försäkra dig att om du sätter Jehova på prov, kommer han att utgjuta över dig riklig välsignelse. — Berättat av Jim McCabe.
[Infälld text på sidan 12]
”Skulle det kunna vara så”, undrade jag, ”att min marijuanarökning är ett större hinder än jag tror?”
[Bild på sidan 9]
Jag studerar bibeln med personer som sitter i fängelse
[Bild på sidan 10]
Våra söner tycker om att delta i vår gemensamma tillbedjan