Kanoniskt. Tidiga vittnesbörd om att brevet är kanoniskt finns i det muratoriska fragmentet och i skrifter av Irenaeus, Klemens av Alexandria, Tertullianus och Origenes. Dessa män omtalar brevet vid namn, tillsammans med alla eller de flesta av de 26 andra böckerna i de kristna grekiska skrifterna. Det nämns också vid namn i Markions förkortade kanon, och även Kelsos, som var motståndare till kristendomen, hänsyftar på det. Alla de viktigaste förteckningarna över de inspirerade Skrifternas kanoniska böcker från tiden före tredje kyrkomötet i Karthago år 397 inbegriper Galaterbrevet. Brevet finns i dag bevarat tillsammans med åtta andra inspirerade brev av Paulus i papyrushandskriften Chester Beatty II (P⁴⁶), en handskrift som dateras till ca år 200. Detta visar att de första kristna erkände Galaterbrevet som ett av Paulus brev. Andra gamla handskrifter, exempelvis Codex Sinaiticus, Codex Alexandrinus, Codex Vaticanus 1209, Codex Ephraemi Syri rescriptus och Codex Claromontanus liksom den syriska Peshitta, innehåller också Galaterbrevet. Dessutom är brevet helt i harmoni med Paulus andra skrifter och med Bibelns övriga böcker, varifrån det finns många citat.

Paulus skrev vanligen sina brev med hjälp av en sekreterare, men det här brevet, säger han, har han skrivit ”med egen hand”. (Gal 6:11) I sina andra brev sänder han nästan utan undantag hälsningar från sig själv och dem som är hos honom, men i det här brevet gör han inte det. Om det hade varit en bedragare som skrev Galaterbrevet, skulle han troligen ha nämnt en sekreterare och sänt hälsningar, som Paulus brukade göra. Skribentens sätt att vända sig till sina läsare och hans öppna, direkta stil talar alltså för att brevet är äkta. Ett påhittat brev skulle rimligtvis ha sett annorlunda ut.