”Och likväl rör hon sig!”
”BIBELN lär ut hur man kommer till himmelen, inte hur himlarna rör sig”, sade den italienske vetenskapsmannen och uppfinnaren Galileo Galilei, som levde på 1500- och 1600-talet. Övertygelser som denna förde honom i konflikt med romersk-katolska kyrkan, som hotade honom med tortyr och fängelse. Omkring 350 år senare omprövade kyrkan sin behandling av Galilei. Händelserna på Galileis tid har kallats en ”konfrontation mellan empirisk vetenskap och blind dogmatism”.
Sanningssökande människor av i dag kan lära av det som hände Galilei. Men varför kom det över huvud taget till en sådan konfrontation? En undersökning av de vedertagna vetenskapliga uppfattningarna på hans tid kommer att ge oss svaret.
I mitten av 1500-talet trodde man att jorden var universums centrum. Planeternas omloppsbanor antogs vara perfekta cirklar. Trots att dessa uppfattningar inte hade prövats vetenskapligt, accepterade man dem som ett fastslaget faktum. Ja, vetenskapen med dess ”mystiska föreställningar” var i själva verket omöjlig att skilja från religionen.
Till en sådan värld var det Galilei år 1564 föddes i en respekterad familj i Pisa. Hans far ville att han skulle studera medicin, men den vetgirige pojken blev intresserad av matematik. Som professor i naturvetenskap upptäckte han med tiden vissa tröghetslagar. När beskrivningar av tidiga holländska teleskop nådde honom, gjorde han avsevärda förbättringar i konstruktionen och byggde ett eget överlägset teleskop. Han riktade det mot himlavalvet och offentliggjorde sina upptäckter i sin första bok, Sidereus Nuncius (Stjärnbudbäraren), i vilken han lät sin generations människor stifta bekantskap med fyra månar som kretsade kring Jupiter. År 1611 kallades han till Rom, där han lade fram sina upptäckter för det jesuitiska Collegio Romano (Romerska kollegiet). De hedrade honom genom en konferens under vilken de erkände hans upptäckter.
Kyrkan motstår hans läror
Illavarslande var emellertid att en mäktig jesuit, kardinal Bellarmine, innan Galilei lämnade Rom påbörjade en undersökning av hans läror. Galilei trodde att skapelsen styrs av lagar som människan kan lära sig något om genom att forska. Katolska kyrkan motsatte sig detta synsätt.
Till och med vissa astronomer gjorde invändningar mot Galileis åsikter. De ansåg att ett teleskop omöjligen kunde utvidga verkligheten och att denna uppfinning var en bluff. En präst antydde till och med att de stjärnor man sett var inbyggda i linserna! När Galilei upptäckte berg på månen, vilket bekräftade att himlakropparna inte var fullkomligt sfäriska, svarade prästen Clavius att månen var innesluten i kristall, så att även om man kunde se bergen genom denna, så var månen ändå ett fullkomligt klot! ”Detta”, sade Galilei till svar, ”är vackra fantasier.”
Denna Galileis drift att läsa ur ”naturens bok”, som han kallade studiet av skapelsen, ledde honom till den polske astronomen Nikolaus Kopernikus’ verk. År 1543 hade Kopernikus gett ut en bok där han hävdade att jorden kretsade kring solen. Galilei bekräftade detta. Följden blev emellertid att han fick sin tids vetenskapliga, politiska och religiösa etablissemang emot sig.
Katolska kyrkan använde sig av Kopernikus’ astronomi för att fastställa olika datum, till exempel datum för påsken, men Kopernikus’ åsikter hade inte blivit officiellt antagna. Kyrkans hierarki stödde Aristoteles’ teori, som gick ut på att jorden var universums centrum. Galileis nya idéer innebar en utmaning mot deras ställning och rykte.
Trots att oberoende vetenskapsmän över hela Europa arbetade för att bekräfta det kopernikanska systemet, nöjde de sig med att diskutera det inom den akademiska världen. Under den förutsättningen blev de lämnade i fred av katolska kyrkan. Galilei skrev inte på latin, utan på det italienska folkspråket, och gjorde därmed sina upptäckter allmänt kända. Prästerskapet upplevde detta som en utmaning inte bara mot dem, utan även mot Guds ord.
Inte en vetenskaplig handbok
Naturligtvis är det ingen utmaning mot Guds ord att upptäcka fakta om universum. De som studerar hans ord inser att bibeln inte är någon vetenskaplig handbok, även om den är korrekt när den kommer i beröring med vetenskapliga frågor. Den skrevs för de troendes andliga uppbyggnad, inte för att undervisa dem i fysik eller något annat naturvetenskapligt ämne. (2 Timoteus 3:16, 17) Galilei instämde i detta. Han gjorde gällande att det fanns två sorters språk: vetenskapens precisa termer och de inspirerade skribenternas vardagliga språk. Han skrev: ”Det finns i Skrifterna ett behov av ... att anpassa dessa till vanliga människors förståelse, för att uttrycka många ting som verkar skilja sig (vad gäller ordens betydelse) från den absoluta sanningen.”
Det finns exempel på detta i många olika bibeltexter. En sådan är Job 38:6, där jorden sägs ha ”pelare” och en ”hörnsten”. Somliga har felaktigt använt detta som bevis för att jorden är orörlig. Uttryck som dessa är inte menade som en vetenskaplig beskrivning av jorden, utan är i stället ett sätt att göra en poetisk jämförelse mellan jordens skapelse och uppförandet av en byggnad, med Jehova som den store byggmästaren.
Som levnadstecknaren L. Geymonat påpekar i sin bok Galileo Galilei: ”Trångsynta teologer som ville begränsa vetenskapen med utgångspunkt från bibliska resonemang gjorde i själva verket ingenting annat än att misskreditera bibeln själv.” Av själviska skäl gjorde halsstarriga människor just detta. Ett brev sändes till inkvisitionsmyndigheterna i vilket man krävde att Galileis förehavanden skulle utredas.
Den 19 februari 1616 fick en samling katolska teologer sig två påståenden förelagda:1) ”solen är universums centrum” och 2) ”jorden är inte universums centrum”. Den 24 februari förklarade man dessa idéer för dåraktiga och kätterska. Galilei beordrades att inte hålla fast vid eller undervisa om sådana teorier.
Galilei hade blivit tystad. Det var inte bara det att katolska kyrkan var emot honom, utan hans vänner hade också varit oförmögna att hjälpa honom. Han ägnade sig nu enbart åt sin forskning. Hade det inte kommit en ny påve år 1623, kanske vi aldrig skulle ha hört talas om honom mer. Den nye påven, Urban VIII, var en intellektuell människa och anhängare av Galilei. Galilei nåddes av budskapet att påven inte skulle motsätta sig att han gav ut en ny bok. Han fick till och med audiens hos påven. Efter detta tydliga tecken på ett öppet sinne hos påven satte Galilei i gång med arbetet.
Även om Galileis Dialogo supra i due massimi sistemi del mondo (Dialog över de två viktigaste världssystemen) först kom ut under katolsk auktorisation, försvann snart påvens entusiasm. Vid en ålder av 70 år blev Galilei för andra gången beordrad att inställa sig inför inkvisitionen. Anklagelsen mot honom gällande misstanke om kätteri krävde först en förklaring till hur kyrkan kunde godkänna att boken gavs ut, och man hävdade att Galilei svekfullt hade kringgått det tidigare förbudet mot att lära ut Kopernikus’ idéer. Eftersom boken jämförde olika astronomiska system, inklusive Kopernikus’ system, påstod man att den innebar en överträdelse av förbudet.
Galilei svarade att hans bok var kritisk mot Kopernikus. Det var ett svagt försvar, eftersom han i boken hade lagt fram mycket starka argument för Kopernikus’ sida. Dessutom hade han lagt påvens ord i den mest obegåvade rollfigurens mun, nämligen Simplicio, vilket hade förargat påven Urban VIII.
Galilei förklaras skyldig till kätteri
Galilei förklarades skyldig. Eftersom han redan var sjuklig och hotades med tortyr om han inte gjorde avbön, föll han till föga. På sina knän svor han: ”Jag avsvärjer mig ... sagda felsteg och kätterier. ... Jag skall aldrig mer yttra ... sådant som kunde föra mig in under liknande misstankar.” Traditionen säger intressant nog att han, när han reste sig, slog på jorden och mumlade: ”Eppur si muove! [Och likväl rör hon sig!]”
Domen löd på fängsligt förvar och botgöring fram till hans död, vilken inträffade nio år senare. I ett brev han skrev år 1634 sade han: ”Det är inte någon av mina åsikter som startade striden, utan att jag stod i onåd hos jesuiterna.”
År 1822 upphävdes förbudet mot hans verk. Men det var inte förrän år 1979 som påven Johannes Paulus II återigen tog upp denna fråga och erkände att Galilei ”hade fått lida mycket ... genom kyrkans män och organisationer”. I Vatikanens dagstidning, L’Osservatore Romano, sade Mario D’Addio, en välkänd medlem av den speciella kommission som påven Johannes Paulus II inrättat för att se över 1633 års dom mot Galilei: ”Det tycks inte ha funnits någon grund till Galileis så kallade kätteri, vare sig teologiskt eller under kanonisk lag.” Enligt D’Addio överskred inkvisitionsdomstolen sina befogenheter — Galileis teorier överträdde inte någon trosartikel. Vatikanens dagstidning medgav att kätteridomen mot Galilei var grundlös.
Vad lär vi oss av Galileis erfarenheter? En kristen bör inse att bibeln inte är någon vetenskaplig handbok. När det ser ut att finnas en konflikt mellan vetenskapen och bibeln, är han inte tvingad att försöka förklara varje ”motsägelse”. När allt kommer omkring, är kristen tro grundad på ”ordet om Kristus”, inte på vetenskaplig auktoritet. (Romarna 10:17) Dessutom är vetenskapen hela tiden underkastad förändring. En teori som verkar motsäga bibeln och som är populär i dag kan i morgon visa sig vara felaktig och bli förkastad.
Vetenskapsmän som pekar på Galileis fall som en illustration till hur religionen har undertryckt vetenskapen skulle dock göra väl i att komma ihåg att Galileis upptäckt inte accepterades av den etablerade forskarvärlden på hans tid. Bibeln var däremot i överensstämmelse med denna sanning, i kontrast till vad man ganska allmänt anser nu för tiden. Guds ord behövde inte revideras. Det var katolska kyrkans felaktiga tolkning av bibeln som orsakade problemet.
Den underbara harmonin och lagbundenheten i universum bör driva alla till att uppskatta Skaparen, Jehova Gud, mer. Galilei frågade: ”Är hans verk mindre upphöjt än hans ord?” Aposteln svarar: ”[Guds] osynliga egenskaper ses nämligen tydligt alltifrån världens skapelse, eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda.” — Romarna 1:20.