Svaren till frågeleken

1. Simeons stam

2. Gifta sig

3. Itiel och Ukal

4. Sitt sinne

5. Teudas och galiléen Judas

6. Skilja sig från henne

7. De såg att Eneas i Jesu namn hade blivit botad av Petrus

8. De begärde ”att han skulle visa dem ett tecken från himlen”

9. Han band dem ”med eviga bojor under tätt mörker för den stora dagens dom”

10. Att hon fick egenskaper som återspeglar Skaparens och som skiljer henne från djuren

11. Att, bildligt talat, hans tron i himlarna är mycket högre än jorden

12. Till Emmaus

13. Att Jehova inte kommer att undanhålla oss något gott

14. De var båda ”tältmakare till yrket”

15. Tolv

16. Sjuttio

17. Får

18. ”Alfa och Omega”

fint avdelningskontor som överlämnades i februari 1995.

Lärdomar som jag har fått

Djupt inne i det inre av Surinam finns det åtskilliga församlingar med maruner, även kallade bushnegrer, ättlingar till afrikanska slavar som rymde från plantagerna och flydde så långt upp längs floderna som de kunde komma. Jag har upprepade gånger blivit förbluffad över deras prestationer — till exempel hur de använder floden för transporter och gör regnskogen till sitt hem. De fäller träd, bygger båtar och manövrerar dessa genom vattenfall och forsar. De skaffar sig mat genom jakt och fiske, lagar maten utan modern utrustning och gör många andra saker som vi skulle tycka vara mycket svårt.

Genom åren har vi också lärt känna de andra folken som bor här i Surinam, deras vanor, deras sätt att tänka och deras sätt att leva. Jag kommer ihåg ett besök i en indianby på 1950-talet. Mitt i natten kom jag fram till ett övergivet läger i regnskogen, varifrån min indianske guide och jag skulle börja en färd med båt. Han gjorde upp eld, lagade maten och band fast hängmattorna. Det var en självklar sak för honom att göra allting åt mig, eftersom han visste att jag inte kände till hur det skulle göras.

När jag ramlade ur min hängmatta mitt i natten, skrattade han inte. I stället borstade han smutsen av mina kläder och band fast hängmattan igen. När vi färdades längs en smal flod, var det så mörkt att jag inte ens kunde se handen framför mig, men min guide klarade av att styra båten runt alla krökar och hinder. När jag frågade honom hur han klarade av det, sade han: ”Du tittar åt fel håll. Titta uppåt och lägg märke till kontrasten mellan trädtopparna och himlen. Det visar dig var floden kröker sig. Titta ner och var uppmärksam på vågrörelser. De hjälper dig att se om det finns stenar eller andra hinder framför dig. Och lyssna. Ljud talar också om vad som finns framför dig.”

Att färdas i en kanot, och så passera forsar och ta sig förbi vattenfall, kan vara farligt och tröttande. Men vid slutet av resan, när vi träffade våra kristna bröder och systrar som väntade på att få välkomna oss varmt och visa oss stor gästfrihet, kände vi oss vederkvickta. Där finns alltid mat för gäster, kanhända en skål med soppa. Missionärslivet har ofta varit ansträngande och svårt, men aldrig en besvikelse.

Vad som har hjälpt oss att fortsätta

Vi har inte blivit välsignade med någon särskilt god hälsa. Inte heller har vi fått mycket uppmuntran från familjemedlemmar, eftersom min mor var vår enda släkting som var ett vittne. Ändå har hjälp och uppmuntran från kära vänner alltid fyllt våra behov och hjälpt oss att fortsätta i vårt missionärsarbete. Mor var särskilt uppmuntrande.

När vi hade varit på vårt missionärsdistrikt i omkring sex år blev mor mycket sjuk. Vänner ville att vi skulle återvända för att träffa henne en sista gång, men mamma skrev: ”Var snälla och stanna på ert missionärsdistrikt. Kom ihåg mig så som jag var innan jag blev sjuk. Mitt hopp är att få träffa er i uppståndelsen.” Hon var en kvinna med stark tro.

Det var inte förrän 1966 som vi hade möjlighet att återvända till Nederländerna för att ha