Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 7: o. 1500 f.v.t. och framåt — Hinduismen – Toleransens religion

”Varje människa bör följa sin egen religion.” — Ramakrishna, hinduisk reformator på 1800-talet

TOLERANS betraktas vanligtvis som en dygd. Denna egenskap är i alla händelser mycket betecknande för den gigantiska världsreligion som är känd som hinduismen. År 1985 var enligt uppgift 13,5 procent av världens befolkning, omkring 650.000.000 människor, anhängare av denna religion.

Hinduismen har beskrivits som ”en komplicerad nationalreligion med många olika fasetter” eller helt enkelt ”en sammanfattande benämning på alla religioner i Indien”. Den förklaring som ges i The New Encyclopædia Britannica gör oss inte mycket klokare: ”Varje försök att ge en uttömmande beskrivning av hinduismen har visat sig otillfredsställande på ett eller annat sätt, särskilt som Indiens främsta experter på hinduism, även de som själva är hinduer, har betonat olika aspekter av helheten.”

Hinduismen är under alla omständigheter en gammal religion. Den uppstod i trakterna kring Indusdalen, i det som nu kallas Pakistan. Ett indo-europeiskt folk som kallades arier slog sig ner i detta område omkring år 1500 f.v.t. Eftersom de betraktade vissa skrifter som veda, helig kunskap, kom deras religion att bli känd under detta namn. Vedareligionen hade lånat vissa drag från de nutida iraniernas förfäder. Den kan också ha tagit intryck av den babyloniska religionen, vilket framkommer i Encyclopædia of Religion and Ethics, där man talar om ”flerfaldiga paralleller mellan babylonisk och tidig hinduisk kultur”. De ursprungliga inbyggarnas religion byggde sedan vidare på dessa främmande element — nya trosuppfattningar och sedvänjor tillkom och andra försvann allteftersom tiden gick och andra religioner utövade sitt inflytande. Hinduismen är alltså ett konglomerat av många olika religiösa element som hämtats från många olika källor.

Läror och sedvänjor

Arierna bidrog till att utveckla det hinduiska kastväsendet. Ursprungligen var kasterna fyra till antalet, men de delades så småningom upp i tusentals underavdelningar. De fyra huvudkasterna ansågs härstamma från olika delar av puruṣa, ett ord på sanskrit som betyder ”person” eller ”människa” och syftar på mänsklighetens ursprunglige fader.

Brahmana, som ansågs ha frambragts ur hans mun, var de religiösa ledarna; kshatrya, som framfötts ur hans armar, bestod av höga militärer och politiska ledare; vaishya, som utgått från hans lår, utgjordes av jordbrukare, hantverkare och köpmän; och sudra, som kom från hans fötter, bestod av slavar. Längst ner på rangskalan kom de ”oberörbara”, personer vars arbetsuppgifter eller levnadssätt inbegrep aktiviteter som betraktades som orena i religiöst avseende. Även om de mest rigorösa formerna av det hinduiska kastsystemet officiellt avskaffades för omkring 40 år sedan i Indien och Pakistan, lever många av dessa uppfattningar fortfarande kvar.

Djuroffer betraktades en tid som en viktig del av hinduernas tillbedjan, och detta skapade behov av ett prästerskap som kunde utföra de nödvändiga ceremonierna. Brahmanerna blev så mäktiga att en gren av den hinduiska religionen kom att kallas brahmanism. ”Prästerna fruktades och ärades mer än gudarna”, förklarar T. W. Organ, ”eftersom prästerna kunde tillintetgöra fiender blott och bart genom att förändra ritualen.” Allteftersom offerriterna blev mer och mer invecklade, uppstod en tendens att betona asketism och självförsakelse.

En grundläggande trosuppfattning var ”samsara”. Denna lära är klart formulerad redan i Upanishaderna, en grupp hinduiska skrifter som troligen daterar sig till mitten av det första årtusendet f.v.t. Den går ut på att en individ efter döden och en kortare vistelse i himmelen eller helvetet återföds som en människa eller ett djur i en ställning som antingen är högre eller lägre än den som åtnjöts i föregående liv, allt i enlighet med ”karmas lag”. Livets mål är att uppnå ”moksha”, befrielse från det ändlösa kretsloppet av födelse och återfödelse och uppgå i urkällan, Brahma.

Vedareligionen hade många gudar. Men enligt boken Concepts of Indian Philosophy fann dess anhängare detta otillfredsställande och började ”gradvis ansluta sig till en monoteistisk uppfattning av gudomen. ... En fas i denna process var att slå ihop alla de tidigare gudarna ... [till] en begreppsmässig enhet.” Brahma kom därför att bli en opersonlig gud som saknade karakteristiska drag och egenskaper men som förkroppsligades i olika gudomligheter.

Denna önskan att uppnå ”moksha” grundar sig enligt historikern Will Durant på den ”motvilja mot livet ... , som löper som en mörk tråd genom allt hinduiskt tänkande”. Denna dystra och pessimistiska inställning kommer tydligt till uttryck i Maitri Upanishad, där denna fråga ställs: ”I denna kropp, som är behäftad med begär, vrede, girighet, villfarelse, fruktan, missmod, avundsjuka, avsaknad av det önskvärda, samröre med det icke önskvärda, hunger, törst, ålderdomssvaghet, död, sjukdom, sorg och liknande ting — vad tjänar det till att ägna sig åt njutningar?”

Ett sätt att undvika detta olyckliga tillstånd anges i puranas, en serie texter som förmodligen sammanställdes under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Puranas, som betyder ”gamla berättelser”, fick stor spridning och kom att betraktas som det enkla folkets heliga skrifter. Det sägs i Garuda Purana: ”Verklig lycka kommer av att undertrycka alla känslor. Där känslorna får råda, där råder olycka. ... Utplåna dina känslor så blir du lycklig.” Tyvärr verkar denna lösning nästan lika glädjelös som det olyckliga tillstånd som den skulle avhjälpa.

En tid dessförinnan hade Bhagavadgita, som betyder ”Herrens sång” och som ibland har betecknats som ”den viktigaste bok som någonsin skrivits i Indien”, stakat ut tre olika vägar till befrielse. ”Pliktens väg” betonade vikten av att fullgöra rituella och sociala förpliktelser, ”kunskapens väg” inbegrep meditation och yoga, och ”hängivenhetens väg” inbegrep hängiven dyrkan av en personlig gud. Bhagavadgita har liknats vid kristenhetens ”Nya testamentet”. De flesta indier kan en del av verserna i denna sång utantill, och många av dem reciterar dagligen långa stycken ur minnet.

Bhagavadgita är egentligen bara en liten del av ett hinduiskt hjälteepos, Mahabharata, som med sina ett hundra tusen verser är världens i särklass längsta dikt. I och med att Bhagavadgita införlivades med Mahabharata (troligen på 200-talet f.v.t.), hade hinduismen slutligen blivit en särskild religion, skild från vedismen och brahmanismen.

Ständiga reformer

Hinduismen har ända från första början kännetecknats av ständiga reformer. De främsta reformatorerna på 500-talet f.v.t. var Siddhārtha Gautama och Vardhamāna Mahāvīra, buddismens respektive jainismens grundare.

Mahāvīra betraktade sig själv som den 24:e av en rad ”jinaer” (segrare), på vilka jainismen grundar sig. Denna religion skiljer sig från hinduismen så till vida att den förkastar tanken på en skapare och lär att världen alltid har existerat. Den lägger stor tonvikt vid en lära som kallas ”ahimsa”. Den icke-våldsprincip som hyllades av den indiske 1900-talsledaren Mohandas Gandhi under hans kamp för Indiens oberoende var i själva verket en politisk tillämpning av denna religiösa lära.

Jainismen lär att rätt tro, rätt kunskap och rätt uppförande, i förening med yogaövningar, leder till befrielse. Samtidigt förfäktar den att allting egentligen är en omdömesfråga och att det därför inte finns några absoluta normer för vad som är rätt och vad som är orätt. Jainismen har således samma toleranta inställning som hinduismen, varifrån den ursprungligen härstammar.

Omkring 2.000 år senare, på 1400-talet, uppträdde en annan reformator, Nānak. Han försökte åstadkomma en religion som både hinduer och muslimer kunde godta. Resultatet blev den sikhiska religionen. Ordet ”sikh” är härlett ur ett sanskritord som betyder ”lärjunge”. Nānak var den förste av tio guruer. Den tionde och siste gurun grundade år 1699 ett broderskap som kallades Khalsa (de rena). För att utplåna kastskillnaderna och för att understryka att de var soldater som skulle kämpa för sin tro fick alla medlemmar det gemensamma tillnamnet Singh (lejon). De ålades att följa de ”fem K”: att ha långt hår och skägg (kesh); att fästa upp sitt turbantäckta hår med en kam (kangha); att bära kortbyxor (kachs), eventuellt under långbyxor; att bära en sabel (kirpan) och att bära ett stålarmband (kara). Efter den tionde och siste guruns död kom i stället sikhernas heliga bok, Guru Granth Sahib, att betraktas som guru. Denna urkund sammanställdes år 1604 och reviderades omkring ett hundra år senare.a

Under senare hälften av 1800-talet försökte en präst från Calcutta, Ramakrishna, att sammansmälta hinduismen med vad han ansåg vara det bästa av västerlandets religiösa tänkande. Han gjorde gällande att precis som vatten har olika namn på olika språk, så åkallas också ”Sat-chit-ananda, den eviga, förnuftsbegåvade saligheten, av somliga som Gud, av somliga som Allah, av somliga som Jehova, av somliga som Hari och av somliga som Brahma”. Precis ”som man kan ta sig upp på taket till ett hus med hjälp av en stege eller en bambustav eller en trappa eller ett rep, så finns det också en mångfald sätt och metoder att nalkas Gud. ... Olika trosbekännelser är bara olika vägar som leder fram till den Allsmäktige.”

Denna toleranta inställning ger rum för stora variationer inom hinduismen. Den tillåter vissa sekter att i första hand rikta sin tillbedjan till Brahma (brahmanism), andra till Vishnu (vaishnavism) och åter andra till Shiva (saivism). Det finns också folkliga former av hinduism, shaktism och tantrism, som tolkar hinduismen på sitt eget sätt. Tantrismen inbegriper till exempel olika folkliga seder och bruk och lägger stor vikt vid gudinnedyrkan, en tidig företeelse i hinduismens historia. Indierna talar om sitt land som ”Moder Indien”, och det representeras av en gudinna som bär namnet Bhārat Mā.

Tolerans — en odelat positiv egenskap?

”Hinduismen har ständigt visat sig vara mottaglig för nya läror”, skriver Geoffrey Parrinder, brittisk teolog och lektor i jämförande religionskunskap. ”Denna synkretism, eller sammansmältning, av olika religioner”, tillägger han, ”är kanske det mest utmärkande för den hinduiska läran i våra dagar.” Många människor i våra dagar instämmer säkert i denna toleranta livsfilosofi och resonerar som så att ”var och en blir salig på sin tro”.

Parrinder påpekar emellertid att det finns en risk med ”att jämställa alla trosuppfattningar”, nämligen att man ”inte bryr sig om att skilja mellan bra och dåliga” religioner. Och blir det inte alltmer uppenbart i vår tid att inte all religion är av godo? Vad vinner man på att tillföra sin egen religion osunda religiösa företeelser?

Många människor i våra dagar är besvikna på sin religion. Det var också en hindu av den högsta kasten, kshatrya, som levde för omkring 2.500 år sedan. Hinduismen kunde inte besvara hans frågor. Han sökte efter upplysning. Nästa artikel i vår serie, ”Upplysning som utlovade befrielse”, kommer att ge oss fler detaljer.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 25]

Du kanske har undrat:

Hur förklarar hinduerna samsara — återfödelsens hjul? Så här sägs det i Bhagavadgita: ”Liksom en man lägger av utslitna klädesplagg och tar på sig nya, lägger också den som bebor kroppen av utslitna kroppar och träder in i andra som är nya.” Garuda Purana förklarar: ”Det är de gärningar som detta jag utfört i ett tidigare liv som avgör dess natur i nästa. ... En människa blir vad hon är förutbestämd att bli, och inte ens en gud kan ändra hennes öde.” För att belysa detta citerar The Markandeya Purana en person som säger: ”Jag har fötts som en brahman, en kshatrya, en vaishya och en sudra, och vidare som ett dragdjur, en mask, en hjort och en fågel.”

Betraktar hinduerna kon som helig? Både Rig-Veda och Avesta nämner kor bland ”varelser som inte får dödas”. Men detta tycks snarare grunda sig på principen om ”ahimsa” (icke-våld) än på tron på en återfödelse. The Markandeya Purana påpekar dock hur allvarligt det är att inte lyda denna lag och säger att ”den som dödar en ko kommer till helvetet i tre på varandra följande återfödelser”.

Hur betraktar hinduerna floden Ganges? ”Helgon, som renas genom att bada i denna flods vatten och vars sinnen är hängivna Kesava [Vishnu], uppnår slutgiltig befrielse. Alla varelser renas dag för dag när de hör talas om, längtar efter, ser, vidrör, badar i eller lovsjunger den heliga floden. Och även de som bor så långt bort [från floden] som hundra yoyanas [1.400 km] och som utropar ’Ganga och Ganga’ befrias från de synder som de begått under sina tre föregående liv.” — The Vishnu Purana.

Vilka är Hare Krishnas? De är medlemmar av organisationen International Society for Krishna Consciousness (i Sverige krishnarörelsen), en missionerande form av hinduism. Dess grundare, framlidne A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada, förde med sig sitt budskap till Förenta staterna år 1965. Det innehåller vissa drag av hinduisk asketism, kretsar kring dyrkan av guden Krishna och betonar vikten av att upprepa Hare Krishnas mantra. Bhaktivedanta ansåg att det räckte med att recitera Guds namn för att vinna frälsning.