NEHEMJA

[Nehẹmja] Betyder ”Jah tröstar”.

1. En man som möjligen var en av ledarna bland dem som tillsammans med Serubbabel återvände från landsflykten i Babylon. (Esr 2:1, 2; Neh 7:7)

2. Son till Asbuk; furste över ena hälften av Bet-Surs område. Eftersom staden Bet-Sur låg i Judas bergstrakt (Jos 15:21, 48, 58), var Nehemja möjligen en judeisk man. År 455 f.v.t. tog han del i arbetet med att reparera Jerusalems mur. (Neh 3:16)

3. Son till Hakalja och bror till Hanani; munskänk hos den persiske kungen Artaxerxes (Longimanus) och senare judarnas ståthållare. Han återuppbyggde Jerusalems mur och skrev den bok i Bibeln som bär hans namn. (Neh 1:1, 2, 11; 2:1; 5:14, 16)

Under kung Artaxerxes 20:e regeringsår, i månaden kislev (november/december), fick Nehemja i borgen Susa besök av sin bror Hanani och några andra män från Juda. Som svar på hans frågor berättade de om den svåra belägenhet som judarna befann sig i och om att Jerusalems mur och portar fortfarande låg i ruiner. Nehemja blev så bedrövad att han grät. I flera dagar sörjde han medan han hela tiden fastade och bad. Han bekände Israels synd, och på grundval av Guds ord till Mose (5Mo 30:1–4) bad han till Jehova om att få möta medlidande hos kung Artaxerxes, så att hans plan att återuppbygga Jerusalems mur kunde få framgång. (Neh 1)

Längre fram, i månaden nisan (mars/april), blev Nehemjas böner besvarade. Kungen lade märke till att Nehemjas ansikte var bedrövat och frågade vad orsaken var. Nehemja berättade då om de sorgliga förhållandena i Jerusalem. När kungen frågade vad det var han sökte uppnå, bad han genast till Gud och bad sedan kungen om tillåtelse att bege sig till Jerusalem och återuppbygga staden. Hans önskan beviljades. Dessutom fick han med sig brev från kungen till ståthållarna i områdena väster om Eufrat, så att han fritt kunde passera, och även ett brev om att han skulle få timmer till projektet. Tillsammans med ”några anförare för en militärstyrka och några ryttare” gav han sig av till Jerusalem. (Neh 2:1–9)

Jerusalems mur återuppbyggd. När Nehemja hade varit i Jerusalem i tre dagar inspekterade han staden om natten utan att någon visste om det, bortsett från några få män som var tillsammans med honom. Dessa gick till fots medan han själv red på ett djur, troligen en häst eller en åsna. Han kom till en plats där ruinhögarna var så stora att det var omöjligt för honom att ta sig fram på djuret han red på, men han kunde fullfölja undersökningen. (Neh 2:11–16)

När Nehemja var färdig med sin undersökning, meddelade han judarna sina planer och riktade deras uppmärksamhet på hur Jehova hade hållit sin hand över honom. Uppmuntrade av detta svarade de: ”Låt oss sätta i gång och bygga.” Trots de hånfulla orden från horoniten Sanballat, ammoniten Tobia och araben Gesem kom återuppbyggnadsarbetet i gång den 4 ab (juli/augusti). (Neh 2:17–20; jfr Neh 6:15.)

Medan arbetet skred framåt fortsatte Sanballat och Tobia att håna och bespotta judarna för de ansträngningar de gjorde för att reparera Jerusalems mur. Nehemja lade fram detta i bön, ”och folket var i sitt hjärta inriktat på att arbeta”. När man hade kommit så långt att muren nått sin halva höjd, intensifierade Sanballat, Tobia och grannfolken sitt motstånd och sammansvor sig om att strida mot Jerusalem. Nehemja fick fortlöpande rapporter om detta av judar som bodde i närheten av staden. Återigen visade Nehemja att han förtröstade på Jehova genom att vända sig till honom i bön. Som ett motdrag i denna spända situation gav han arbetarna vapen, ordnade så att andra höll vakt och organiserade ett varningssystem. Nehemja tog inte ens av sig kläderna om natten – tydligtvis för att vara redo att strida om vakterna slog larm. (Neh 4)

Även om situationen var mycket kritisk var Nehemja inte för upptagen för att ägna uppmärksamhet åt judarnas problem. När han hörde dem klaga över att de blev förtryckta och måste betala ränta, klandrade han de förnämsta och de befullmäktigade styresmännen och anordnade ett stort möte. Efter att ha påpekat hur ont deras handlingssätt var gav han order om att situationen skulle rättas till. (Neh 5:1–13)

Det var efter detta som fienderna försökte hindra återuppbyggnadsarbetet. Fyra gånger försökte de locka bort Nehemja från projektet, men han förklarade för dem att han inte hade tid att överge det stora arbete han höll på med. Därefter sände Sanballat ett öppet brev med falska anklagelser till Nehemja och föreslog att de skulle mötas och rådgöra med varandra. Nehemja svarade: ”Ingenting av det du säger har ägt rum, utan det är i ditt eget hjärta du tänker ut sådant.” Nu försökte Tobia och Sanballat ett nytt knep. De lejde en jude som skulle skrämma Nehemja så att han handlade orätt genom att gömma sig i templet. Men Nehemja lät sig inte skrämmas, och återuppbyggnadsarbetet fullbordades den 25 elul (augusti/september), bara 52 dagar efter det att det hade påbörjats. Likväl fortsatte Tobia att sända brev till Nehemja för att skrämma honom. (Neh 6)

När muren var färdig satte Nehemja i gång med att organisera tempeltjänarna. Därefter satte han två män till att ha befäl över staden; den ene var hans bror Hanani. Nehemja gav också anvisningar om hur stadsportarna skulle öppnas och stängas och om hur de skulle bevakas. (Neh 7:1–3)

Införande i släktregistret. Vid den här tiden var invånarantalet i Jerusalem inte särskilt stort. Det var tydligtvis därför som Gud ingav Nehemja i hjärtat att samla de förnämsta, de befullmäktigade styresmännen och folket så att de kunde införas i släktregistret. De upplysningar man fick på det sättet kunde utgöra en grundval för åtgärder för att öka invånarantalet i staden. Det var tydligtvis vid det här tillfället som Nehemja fann släktregistret över dem som hade återvänt från landsflykten i Babylon tillsammans med Serubbabel. (Neh 7:4–7)

Nehemja ser till att lagen återigen följs. Hela folket församlades på torget i närheten av Vattenporten, troligtvis efter anvisning av Nehemja. Lagen blev noggrant förklarad, tydligtvis under ledning av Esra, men Nehemja hade också del i undervisningen. (Neh 8:1–12) Sedan firades den åtta dagar långa lövhyddohögtiden. Två dagar därefter kom israeliterna tillsammans igen. Vid detta möte bekände Israels folk offentligt sina synder. Därefter slöts ett ”bindande avtal”. Detta skriftliga avtal bekräftades av furstarna, leviterna och prästerna. Nehemja, ”tirshatan [ståthållaren]”, var den förste som bekräftade detta med sigill. (Neh 8:13–10:1) Hela folket förpliktade sig att avhålla sig från att ingå äktenskap med utlänningar, att hålla sabbaterna och att understödja tempeltjänsten. Sedan blev en av tio genom lottkastning utvald till att bosätta sig permanent i Jerusalem. (Neh 10:28–11:1)

Därefter invigdes Jerusalems mur. För detta tillfälle uppställdes två stora tacksägelsekörer och processionståg som skulle gå på muren i var sin riktning. Detta gjordes, och alla möttes sedan vid templet för att frambära offer. Dessutom utsågs män till att ha hand om bidragen till prästerna och leviterna. (Neh 12:27–47)

Omkring 12 år senare, under Artaxerxes 32:a regeringsår, lämnade Nehemja Jerusalem. När han en tid senare återvände fann han att förhållandena bland judarna var högst beklagliga. På förgården till templet hade översteprästen Eljasib gjort i ordning en stor matsal åt Tobia, just den man som så ondskefullt hade motarbetat Nehemja. Genast skred Nehemja till verket. Han kastade ut allt Tobias bohag ur matsalen och gav befallning om att den skulle renas.

Dessutom vidtog Nehemja åtgärder för att garantera bidragen åt leviterna, och han såg noga till att man höll sabbaten. Han tillrättavisade och straffade också dem som hade tagit sig utländska hustrur. De söner som hade fötts i dessa äktenskap kunde inte ens tala det judiska språket. Nehemja berättar: ”Och jag klandrade dem och nedkallade ont över dem och slog några av männen och ryckte hår av dem och lät dem svära vid Gud: ’Ni skall inte ge era döttrar åt deras söner, och ni skall inte ta någon av deras döttrar åt era söner eller åt er själva.’”

Att Nehemja ”klandrade” dessa män betydde utan tvivel att han tillrättavisade dem och förebrådde dem med hjälp av Guds lag och avslöjade deras felaktiga handlingssätt. Dessa män var orsak till att det återställda folket ådrog sig Guds misshag efter det att Gud i sin godhet hade fört det ut från Babylon och tillbaka till dess land för att återupprätta den sanna tillbedjan i Jerusalem. Nehemja ”nedkallade ont över dem”, vilket betyder att han gjorde dem uppmärksamma på vad Guds lag sade om sådana överträdare. Han ”slog” dem säkert inte själv, utan genom att han gav order om att de skulle pryglas offentligt. Att han ”ryckte hår av dem” var ett uttryck för hans rättfärdiga harm och var till offentlig vanära för dem. (Jfr Esr 9:3.) Därefter jagade Nehemja bort översteprästen Eljasibs sonson, som hade blivit svärson åt horoniten Sanballat. (Neh 13:1–28)

Nehemja – ett enastående exempel. Nehemja är ett enastående exempel i fråga om trohet och hängivenhet. Han avstod osjälviskt från en framträdande ställning som munskänk vid Artaxerxes hov för att åta sig uppdraget att återuppbygga Jerusalems mur. Det fanns många fiender, men Nehemja var villig att utsätta sig för fara till nytta för sitt folk och för den sanna tillbedjan. Han nöjde sig inte med att leda arbetet med att återuppbygga Jerusalems mur, utan tog också själv aktiv del i arbetet. Han lät ingen tid gå förlorad, utan var modig och oförskräckt, och han förtröstade helt och fullt på Jehova och handlade omdömesgillt. Han visade nitälskan för den sanna tillbedjan. Han var väl insatt i Guds lag och följde den, och det låg honom varmt om hjärtat att bygga upp tron hos sina landsmän. Han var en man som visade tillbörlig fruktan för Jehova Gud. Även om han nitiskt upprätthöll lagen spelade han aldrig herre över andra för självisk vinnings skull, utan tog sig an de förtryckta. Han gjorde aldrig anspråk på ”den mat som tillkom ståthållaren”, utan försåg på egen bekostnad ett stort antal människor med mat. (Neh 5:14–19) Nehemja kunde därför med rätta be: ”Min Gud, kom ihåg det, mig till godo.” (Neh 13:31)