Jehova, som är en Ande (Joh 4:24; 2Kor 3:17), har alltid funnits till, men det har inte den materia som universum är uppbyggt av. Jehova använde alltså inte redan befintligt material när han skapade den fysiska himlen och jorden. Det framgår av 1 Moseboken 1:1, där det heter: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” Om materien alltid hade funnits till, hade det inte varit korrekt att använda uttrycket ”i begynnelsen” när det gäller det materiella skaparverket. Men sedan Gud hade skapat jorden använde han detta material när han av jord formade ”alla markens vilda djur och alla himlens flygande skapelser”. (1Mo 2:19) Han formade också människan ”av stoft från marken” och blåste in livets andedräkt i näsborrarna, så att människan blev en levande själ. (1Mo 2:7)

Det heter träffande i Psalm 33:6: ”Genom Jehovas ord gjordes himlen och genom hans muns ande hela dess här.” Medan jorden ännu var ”öde och tom” och det var ”mörker över djupets yta” rörde sig Guds verksamma kraft fram och åter över vattnets yta. (1Mo 1:2) Gud använde alltså sin verksamma kraft, sin ”ande” (hebr.: rụach), för att förverkliga sina avsikter i förbindelse med skapelsen.

Med tanke på det nära samarbetet mellan Jehova och hans enfödde Son under skapelsen och att denne Son är ”den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15; 2Kor 4:4), var det uppenbarligen till honom, den enfödde Sonen och den mästerlige arbetaren, som Jehova talade, när han sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild.” (1Mo 1:26)

När Bibeln säger: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden” (1Mo 1:1), säger den inget bestämt om tidpunkten. Uttrycket ”i begynnelsen” är därför obestridligt, oavsett vad vetenskapsmän kan komma fram till när det gäller hur länge jordklotet och de olika planeterna och andra himlakroppar har funnits till. Själva skapandet av den fysiska himlen och den fysiska jorden kan ha ägt rum för miljarder år sedan.

Fortsatt skaparverksamhet i förbindelse med jorden. Efter beskrivningen av skapelsen av den fysiska himlen och den fysiska jorden (1Mo 1:1, 2) fortsätter berättelsen i Första Mosebokens första kapitel samt de tre första verserna i det andra kapitlet med en översikt av Jehovas skaparverksamhet i förbindelse med jorden. Från vers 5 i det andra kapitlet följer en parallell berättelse som tar vid någon gång under den tredje ”dagen”, efter det att torra land har blivit synligt men innan växterna har skapats. Berättelsen tillfogar detaljer som inte finns med i den kortfattade översikten i första kapitlet. Den inspirerade skildringen berättar om sex skapelseperioder som kallas ”dagar” och om en sjunde period, ”den sjunde dagen”, då Gud avhöll sig från skaparverksamhet i förbindelse med jorden och började vila. (1Mo 2:1–3) I berättelsen i Första Moseboken om skaparverksamheten i förbindelse med jorden finns inte den detaljerade botaniska och zoologiska artindelning som man använder i dag, men de termer som används skiljer tydligt mellan livsformernas huvudgrupper och visar att de blev skapade så att de endast kan föröka sig enligt sina respektive ”arter”. (1Mo 1:11, 12, 21, 24, 25; se ART.)

Guds skapargärningar under de sex ”dagarna” framgår av följande översikt:

JEHOVAS SKAPARGÄRNINGAR MED AVSEENDE PÅ JORDEN

Dag

Skapargärning

Bibelställen

1

Ljus; skillnad mellan dag och natt

1Mo 1:3–5

2

Öppen rymd som skilde det vatten som var under den öppna rymden från vattnet ovanför den

1Mo 1:6–8

3

Torra land; växtlighet

1Mo 1:9–13

4

Ljuskällorna på himlen blir synliga från jorden

1Mo 1:14–19

5

Vattenlevande själar; flygande skapelser

1Mo 1:20–23

6

Landdjuren; människan

1Mo 1:24–31

Första Moseboken 1:1, 2 handlar om tiden före dessa sex ”dagar”. Vid skapelsedagarnas början fanns solen, jorden, månen och stjärnorna redan till, då ju skapandet av dem omnämns i 1 Moseboken 1:1. Men innan dessa sex skapelsedagar började ”visade sig jorden vara öde och tom, och det var mörker över djupets yta”. (1Mo 1:2) Jorden var av allt att döma fortfarande insvept i ett tjockt lager av moln, som hindrade ljuset från att nå ner till jordytan.

När Gud på den första ”dagen” sade: ”Må det bli ljus”, trängde tydligen indirekt ljus igenom molnlagren, även om själva ljuskällorna ännu inte kunde urskiljas från jordytan. Detta verkar ha skett gradvis, som det uttrycks i J. W. Watts översättning: ”Och undan för undan blev ljuset till.” (1Mo 1:3, A Distinctive Translation of Genesis) Gud skilde ljuset från mörkret och kallade ljuset dag och mörkret natt. Detta visar att jorden roterade kring sin egen axel på sin färd runt solen, så att det östra och västra halvklotet omväxlande hade ljus och mörker. (1Mo 1:3, 4)

På den andra ”dagen” gjorde Gud en öppen rymd genom att låta ”vatten skiljas från vatten”. Något av vattnet blev kvar på jorden, men stora mängder lyftes upp högt ovanför jordytan, och mellan dessa båda vatten blev det en öppen rymd. Gud kallade den öppna rymden himmel, dvs. atmosfären. Det sägs inte att vattenmassorna ovanför den öppna rymden omslöt stjärnorna eller andra himlakroppar. (1Mo 1:6–8; se ÖPPEN RYMD.)

På den tredje ”dagen” fördes vattnet på jorden samman genom Guds kraft, och torra land blev synligt. Gud kallade det torra landet jord. Det var också på den här dagen som det uppstod liv, inte genom tillfälligheter eller evolutionära processer, utan genom att Gud med sin kraft överförde livsprincipen till materiens atomer så att gräs, fröbärande växter och fruktträd blev till. Var och en av dessa tre grupper kunde föröka sig enligt sin ”art”. (1Mo 1:9–13)

På den fjärde ”dagen” genomförde Gud sin vilja med avseende på ljuskällorna. Berättelsen lyder: ”Gud grep sig an med att göra de två stora ljuskällorna, den större ljuskällan till att ha herravälde över dagen och den mindre ljuskällan till att ha herravälde över natten, och likaså stjärnorna. Alltså satte Gud dem i himlens öppna rymd till att lysa på jorden och till att härska om dagen och om natten och till att skilja ljuset från mörkret.” (1Mo 1:16–18) Med tanke på hur dessa ljuskällor beskrivs måste den större ljuskällan vara solen och den mindre månen, även om solen och månen inte uttryckligen nämns i Bibeln förrän efter berättelsen om den stora översvämningen på Noas tid. (1Mo 15:12; 37:9)

Tidigare, i samband med den första ”dagen”, användes uttrycket: ”Må det bli ljus.” Det hebreiska ordet för ”ljus” är här ’ōr, som betyder ljus i allmänhet. Men i samband med den fjärde ”dagen” används ett annat hebreiskt ord, ma’ọ̄r, vilket betecknar källan till ljuset. (1Mo 1:14) På den första ”dagen” trängde uppenbarligen indirekt ljus ner genom molnmassorna, men källorna till det ljuset skulle inte ha kunnat ses av någon iakttagare på jorden. Nu, på den fjärde ”dagen”, skedde det tydligen en förändring.

Det är också värt att lägga märke till att det inte är det hebreiska verbet barạ’, som betyder ”skapa”, som används i 1 Moseboken 1:16, utan en form av verbet ‛asạh, som betyder ”göra”. Solen, månen och stjärnorna inbegrips i ”himlen” som nämns i 1 Moseboken 1:1, och de blev alltså till långt innan den fjärde skapelsedagen började. På den fjärde ”dagen” grep Gud sig an med att ”göra” dessa himlakroppar i den bemärkelsen att han gav dem en ny funktion i förhållande till jordens yta och den öppna rymden ovanför den. När det sades: ”Alltså satte Gud dem i himlens öppna rymd till att lysa på jorden”, betydde det att de nu blev synliga från jordytan, som om de var en del av den öppna rymden. Dessa ljuskällor skulle också ”tjäna som tecken och till att utmärka tidsperioder och till att utmärka dagar och år”, något som människan har haft nytta av i många sammanhang. (1Mo 1:14)

Den femte ”dagen” utmärktes av att de första djursjälarna på jorden skapades. Det var inte bara en enda livsform som sedan utvecklades till nya livsformer, utan bokstavligt talat ett ”vimmel” av levande själar skapades genom Guds kraft. Det heter: ”Gud grep sig an med att skapa de stora havsvidundren och varje annan levande själ som rör sig och som det vimlar av i vattnet, alla enligt deras arter, likaså varje bevingad flygande skapelse enligt dess art.” Gud var nöjd med det han hade frambringat, och han välsignade livsformerna och sade att de skulle föröka sig, vilket var möjligt därför att han hade skapat de olika livsformerna med förmågan att fortplanta sig ”enligt deras arter”. (1Mo 1:20–23)

På den sjätte skapelsedagen ”grep [Gud] sig an med att göra jordens vilda djur enligt deras arter och husdjuren enligt deras arter och alla andra djur som rör sig på marken enligt deras arter”. Gud såg att det han hade gjort var gott, i likhet med allt det han tidigare hade skapat. (1Mo 1:24, 25)

I slutet av den sjätte skapelsedagen frambringade Gud en skapelse av ett helt nytt slag, överlägsen djuren men ringare än änglarna. Det var människan, skapad till Guds avbild och så att hon liknade honom. Medan det i 1 Moseboken 1:27 helt kort sägs att Gud skapade människorna ”till man och kvinna”, visar parallellskildringen i 1 Moseboken 2:7–9 att Jehova Gud formade människan av stoft från marken och blåste in livets andedräkt i hennes näsborrar, varvid människan blev en levande själ, och att det var sörjt för ett paradisiskt hem med gott om mat för henne. När Jehova skapade den första människan, Adam, använde han jordens grundämnen, men när han skapade kvinnan använde han ett av Adams revben. (1Mo 2:18–25) I och med kvinnans skapelse var människan fullständig som en ”art”. (1Mo 5:1, 2)

Gud välsignade de första människorna och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlens flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.” (1Mo 1:28; jfr Ps 8:4–8.) Gud sörjde för att människorna och de andra skapelserna på jorden skulle ha det som behövdes genom att ge dem ”alla gröna växter till föda”. Om resultatet av denna skapargärning säger den inspirerade berättelsen: ”Sedan såg Gud på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” (1Mo 1:29–31) När den sjätte ”dagen” var till ända och Gud hade fullbordat sin skaparverksamhet, ”började [han] vila på den sjunde dagen från allt sitt verk som han hade gjort”. (1Mo 2:1–3)

Efter beskrivningen av var och en av de sex skapelsedagarna heter det: ”Och det blev kväll, och det blev morgon”, den första dagen, den andra dagen, den tredje dagen osv. (1Mo 1:5, 8, 13, 19, 23, 31) Eftersom varje skapelsedag måste ha varit mycket längre än 24 timmar (något som behandlas längre fram), är det inte bokstavliga utan bildliga kvällar och morgnar som åsyftas här. På kvällen är saker och ting otydliga, men på morgonen kan de tydligt urskiljas. På ”kvällen”, det vill säga i början av varje skapelsedag, skulle de änglar som iakttog skapelsen bara ha en oklar bild av vad Gud hade för avsikt att göra den dagen, även om det stod helt klart för honom själv. Men när ”morgonen” kom var det tydligt vad Guds avsikt hade varit, för då var den förverkligad. (Jfr Ord 4:18.)

Skapelsedagarnas längd. Bibeln säger inte hur lång varje skapelseperiod var. Men alla de sex dagarna är till ända, eftersom det sägs om den sjätte dagen (liksom det hade sagts om de fem föregående dagarna): ”Och det blev kväll, och det blev morgon, den sjätte dagen.” (1Mo 1:31) Men detta sägs inte om den sjunde dagen, då Gud började vila, vilket tyder på att denna ”dag” fortsatte. (1Mo 2:1–3) Över 4 000 år efter det att den sjunde dagen, Guds vilodag, hade börjat visade dessutom Paulus att den dagen fortfarande pågick. I Hebréerna 4:1–11 hänvisade han till Davids ord i Psalm 95:7, 8, 11 och till 1 Moseboken 2:2 och uppmanade sina medkristna: ”Låt oss därför göra vårt yttersta för att komma in i den vilan.” På apostelns tid hade den sjunde ”dagen” pågått i flera tusen år och var ännu inte slut. Jesus Kristus kallas i Bibeln ”sabbatens Herre” (Mt 12:8), så hans tusenårsregering är av allt att döma en del av den stora sabbaten, Guds vilodag. (Upp 20:1–6) Detta skulle betyda att Guds vilodag är flera tusen år lång. Den vecka som beskrivs i 1 Moseboken 1:3–2:3 och som slutar med en sabbatsdag verkar utgöra en parallell till den vecka som israeliterna indelade tiden i och som i överensstämmelse med Guds vilja slutade med en sabbat på den sjunde dagen. (2Mo 20:8–11) Och eftersom den sjunde dagen har pågått i tusentals år, verkar det förnuftigt att dra slutsatsen att var och en av de sex skapelsedagarna också sträckte sig över flera tusen år.

Att en dag kan vara längre än 24 timmar framgår av 1 Moseboken 2:4, där alla skapelseperioderna tillsammans omtalas som en enda ”dag”. Något annat som också vittnar om detta är aposteln Petrus inspirerade uttalande: ”En dag för Jehova är som tusen år och tusen år som en dag.” (2Pe 3:8) Att varje enskild skapelsedag inte bara sträckte sig över 24 timmar utan över en längre tidsperiod, ja tusentals år, stämmer också bättre med de vittnesbörd som jorden själv ger.