Kemiska bekämpningsmedel dödar inte bara skadeinsekter

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I BRASILIEN

”DET ser bra ut”, säger jordbrukaren Domingos dos Santos, när han tittar ut över fältet med kassavaplantor på sin gård i södra Brasilien. Och han har all anledning att vara belåten. Bladen på plantorna ser ut som om en skadeinsekt aldrig ens kommit i närheten av dem. Resultatet av ett nytt kemiskt bekämpningsmedel? Nej. ”Varken förra året eller i år har jag behövt köpa en enda droppe insektsmedel”, förklarar Domingos.

Domingos tillhör den växande skara jordbrukare som inte vill använda kemiska bekämpningsmedel för att skydda sina grödor.a I stället använder de sig av metoder som eliminerar, eller åtminstone minskar, behovet av kemikalier. ”Vad är det för metoder?” frågade jag Sandro Müller, en agronom som har bedrivit försöksverksamhet vid en citrusplantage i närheten av São Paulo. ”Vad har odlarna själva för nytta av att minska användningen av besprutningsmedel?”

En ond cirkel

För att hjälpa mig att inse vissa av nackdelarna med kemiska bekämpningsmedel säger Sandro: ”Tänk dig en grupp poliser som jagar några bankrånare. För att komma undan rusar rånarna in i en stor offentlig byggnad med massvis av människor. När rånarna försvinner i folkvimlet, tillkallar poliserna en helikopter, som släpper en bomb med gas över byggnaden. Bomben dödar inte bara rånarna, utan också oskyldiga tjänstemän och byggnadens säkerhetsvakter. Något liknande händer när en jordbrukare gång på gång bombarderar sina grödor med kraftigt verkande insekticider. De dödar skadeinsekterna, rånarna, men de slår också ut nyttiga insekter, säkerhetsvakterna.”

”Men då kan åtminstone skörden räddas”, svarar jag. Sandro framhåller emellertid att ett urskillningslöst bruk av bekämpningsmedel sätter i gång en ond cirkel. På vilket sätt? En del skadeinsekter överlever besprutningen, därför att de är resistenta mot vissa bekämpningsmedel. Efteråt finner dessa insekter att de är ensamma herrar på täppan, eftersom ”säkerhetsvakterna”, de nyttiga insekterna, nu är borta — något som skadeinsekterna har besprutningen att tacka för.

Med riklig tillgång på föda och utan naturliga fiender förökar sig de resistenta insekterna mycket snabbt, vilket gör att odlaren måste bespruta på nytt, denna gång kanhända med ett ännu starkare insektsmedel. Vissa bönodlare i Sydamerika besprutar sina åkrar varje vecka. Vad blir slutresultatet av denna onda cirkel? ”Den som sår pesticider får skörda gift”, förklarar en jordbrukare.

Det minst onda av två onda ting?

Vetenskapliga undersökningar visar att den som förgiftar skadeinsekter också förgiftar sig själv. Enligt tidskriften Guia Rural skadas årligen omkring 700.000 personer av bekämpningsmedel enbart i Brasilien — i genomsnitt en var 45:e sekund! Och enligt Världshälsoorganisationen förorsakar giftiga bekämpningsmedel 220.000 dödsfall världen över varje år. Dessutom är dessa gifter till stor skada för vår miljö.

Även om somliga i våra dagar anser att en behållare med pesticider är ungefär som en Pandoras ask, hävdar andra att sådana bekämpningsmedel är det minst onda av två onda ting. Sådana personer resonerar ofta så här: Det saken gäller är antingen pesticider och föda eller inga pesticider och svält. Det är ju trots allt så att jordens befolkning ökar, medan jordbruksarealerna minskar. För att förhindra en global svältkatastrof måste grödorna skyddas mot skadliga insekter som kan förstöra dem.

Ja, skadeinsekter utgör onekligen ett stort problem. Men glädjande nog har allt fler jordbrukare världen över börjat inse att det finns ett bättre sätt att bekämpa dessa insekter än att bespruta grödorna med stora doser pesticider. Metoden kallas IPM (Integrated Pest Management — Integrerad hantering av skadeinsekter) och bygger på reglerande åtgärder snarare än på utrotning.

IPM — ett bättre alternativ

”Vad är IPM?” frågade jag professor Evôneo Berti Filho, som förestår den entomologiska institutionen vid São Paulo-universitetet i Piracicaba och är en föregångsman inom forskningen i naturliga bekämpningsmetoder. Professor Berti förklarade att syftet med IPM är att inskränka bruket av insekticider till ett absolut minimum och enbart använda sådana medel som dödar speciella skadeinsekter. Den minskade besprutningen kompenseras sedan genom naturliga reglermetoder.

En sådan metod är växelbruk. En jordbrukare kan till exempel odla majs ena året och bönor nästa. Insekter som älskar majs men inte tycker om bönor svälter då antingen ihjäl eller ger sig av för att leta efter andra majsfält. Nästa gång bonden odlar majs på det här fältet kanske de flesta insekter är borta — åtminstone för tillfället. Och när majsälskarna så småningom börjar återvända i stora skaror, kanske en ny gröda snart tvingar dem att ge sig i väg igen.

Biologiska bekämpningsmetoder är ett annat inslag i IPM. Odlaren kan till exempel ta hjälp av insekter, bakterier, virus, parasiter och andra naturliga fiender till skadeinsekterna. Brasilianska forskare lade till exempel märke till att många larver ute i naturen dog efter att ha blivit smittade med ett virus som heter baculovirus. De tänkte då att eftersom viruset är ofarligt för människor, skulle de kunna bespruta odlade växter med en vätska som innehöll detta virus och som skulle kunna fungera som ett biologiskt bekämpningsmedel mot larver som livnär sig på sojaböns- och kassavaplantor. Metoden fungerade. Larverna dog några dagar efter det att de hade ätit av de besprutade plantorna. En annan fördel med metoden är att de döda larverna också förser odlaren med gratis ammunition för framtida krig. På vilket sätt?

”Odlaren lägger helt enkelt de döda, smittade larverna i en mixer, krossar dem, filtrerar massan och förvarar sedan den framställda vätskan i en frys”, förklarar professor Berti. Vid behov tinar odlaren sedan upp den virusinfekterade vätskan, blandar den med vatten och besprutar sina grödor med den.

Detta biologiska bekämpningsmedel är kanske inte lika snabbverkande som kemiska, men effektiviteten är minst 90 procent, uppger en forskare.

Naturliga bekämpningsmetoder

Att använda nyttiga insekter för att bekämpa skadliga är ett annat viktigt inslag i IPM. Men trots alla försök att övertyga jordbrukare om denna metods effektivitet är många odlare i Brasilien och i andra delar av världen fortfarande ovilliga att pröva den. Varför det? Att avsiktligt släppa ut en massa insekter på en åker tycks verka ungefär lika förnuftigt för en jordbrukare som det skulle vara för en stadsbo att släppa ut kackerlackor i lägenheten. ”I de flesta jordbrukares ögon är alla insekter skadeinsekter”, säger professor Berti och tillägger: ”Det de minst av allt önskar är att få fler av dem.”

Biologiska bekämpningsmetoder kommer följaktligen inte att få någon större spridning förrän jordbrukarna inser att vissa insekter är deras bundsförvanter. Fruktodlare i Kalifornien tog till exempel hjälp av nyckelpigor i slutet av 1800-talet, då skadeinsekter, som råkat komma in i landet med importerade varor från Australien, hade angripit och så gott som dödat alla apelsin- och citronträd. Det tog nyckelpigorna mindre än två år att få de invaderande insekterna under kontroll och därmed rädda Kaliforniens citrusodlingar!

En effektiv metod

I dag har jordbrukare i Brasilien på nytt börjat inse hur effektiv joaninha (lilla Johanna, det brasilianska namnet på nyckelpigan) är som ”säkerhetsvakt”. ”Det är nyckelpigor som bekämpar bladlössen i den här citrusodlingen”, sade Sandro när vi promenerade utmed långa rader med apelsinträd i den citrusplantage där han arbetar. Han stannade vid ett apelsinträd, sträckte sig efter en kvist med unga blad och böjde ner den. Massvis med bladlöss — tröga insekter av ungefär samma storlek som ett knappnålshuvud — satt där orörliga med sina sugsnablar instuckna i bladen och sög saft.

Bladlössen tjänar emellertid som föda för ”säkerhetsvakterna”. Bland vissa typer av nyckelpigor kan faktiskt en enda individ glupa i sig 800 löss under sin livstid. Räcker det för att metoden skall vara effektiv? ”Ja, det gör det”, säger Sandro, ”om man lämnar tillräckligt mycket gräs och ogräs mellan citrusträden så att en stor mängd nyckelpigor och andra naturliga fiender kan bo och trivas där.” Sandro berättar vidare att innan man började använda biologiska bekämpningsmetoder i den här citrusodlingen, besprutade man träden med kemiska insektsmedel varannan vecka. I dag har man, tack vare nyckelpigor och andra naturliga fiender till skadeinsekterna, kunnat minska behovet av sådan besprutning till en gång varannan eller var tredje månad.

Nyckelpigan är bara en av de många naturliga bundsförvanter som jordbrukare förlitar sig på. Bin, getingar, fåglar, spindlar, grodor, paddor m.fl. tillhör alla de ständigt verksamma bekämpningsstyrkorna. Även fiskar kan dra sitt strå till stacken och minska behovet av bekämpningsmedel. Hur då?

I Kina, rapporterar forskaren Xiao Fan vid skogs- och jordbruksdepartementet i Nanjing i Jiangsuprovinsen, minskade behovet av insekticider när man började odla fisk på de översvämmade risfälten. Bönderna drar ett rep över plantorna så att insekterna trillar i vattnet. ”Eftersom lössen spelar döda när de ramlar ner från risplantorna, blir de ett lätt byte för fiskarna”, förklarar Xiao Fan.

Att användningen av kemiska bekämpningsmedel minskar gör också att nyttiga insekter kan överleva. Dessa allierar sig med fiskarna i kampen mot skadeinsekter. Tack vare dessa biologiska metoder är bruket av stora mängder giftiga insekticider nu ett minne blott, förklarar Xiao Fan. Detta innebär naturligtvis stora fördelar både för vår hälsa och för miljön, tillägger han.

Det skall villigt medges att många jordbrukare har börjat använda IPM mer av ekonomiska skäl än av ekologiska. Att minska bruket av dyrbara bekämpningsmedel spar trots allt pengar, och det i sin tur betyder större vinster — något som alltid har varit en effektiv morot för människan. Men om de ekonomiska fördelarna också innebär mindre förgiftade skördar och mindre miljöförstöring, måste man säga att IPM är till nytta för både jordbrukare, konsumenter och vår miljö. Som en källa uttrycker det: ”Alla vinner på IPM.”

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 21]

Det kemiska arvet

Även om alla jordbrukare i hela världen skulle börja praktisera biologisk bekämpning från och med i dag, skulle problemet med kemiska bekämpningsmedel långt ifrån vara över. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) beräknar att över 100.000 ton överblivna pesticider finns lagrade i utvecklingsländerna. ”En stor del av dessa förråd utgörs av bekämpningsmedel som länderna tidigare fått i samband med biståndsprojekt”, skriver tidskriften Our Planet, som ges ut av FN:s miljöprogram. Dessa bekämpningsmedel inbegriper stora mängder DDT och andra pesticider som nu klassas som riskavfall. Om dessa kemikalier inte undanskaffas, ”kan följderna bli katastrofala”, konstaterar Our Planet.

Att rensa upp i dessa förråd är emellertid inte billigt. Enbart i Afrika skulle en sådan upprensning förmodligen kosta uppemot 100 miljoner dollar. Vem skall betala räkningen? FAO uppmanar givarländerna att hjälpa till med saneringen men framhåller att ”den agrokemiska industrin, som ofta bär en del av ansvaret för de alltför stora eller onödiga pesticidförråden, också bör göra sin del”. Hittills har emellertid dessa företag varit ”ovilliga att ge ekonomiska bidrag till upprensningen av gamla lager”.

[Ruta på sidan 22]

Genmodifierade växter — Varför en så kontroversiell fråga?

Ett annat vapen i kampen mot skadeinsekter är bioteknik. Allteftersom människans kunskap om DNA-molekylens funktion har ökat, har forskare lyckats sammanföra DNA-fragment från olika arter och på så sätt odla fram växter med inbyggda försvarsmekanismer mot skadeinsekter.

Sådana försök har till exempel gjorts på majs. Forskare överförde en gen från en annan källa till DNA från en majsplanta. Den nya genen producerade ett protein som visade sig vara dödligt för skadeinsekter. Resultatet blev en genmanipulerad majsplanta, som kan hålla stånd mot angrepp från skadeinsekter.

Genmanipulation är emellertid ett kontroversiellt ämne. Motståndare hävdar att sådana växter kan göra människor sjuka eller att genmodifierade sädesslag skulle kunna förvildas och bli ogräs. En del forskare hävdar att växter utrustade med en insektsdödande gen kan komma att påskynda resistensutvecklingen hos skadeinsekter. ”Vi bör försöka dämpa vår entusiasm när det gäller genteknik”, säger entomologen Berti varnande. ”Tänk på hur hänförda människor var på 1950-talet, när insekticider hälsades som mirakelmedel! I dag vet vi bättre. Mirakelmedlen har frambringat mirakelinsekter. Vem vet vilka problem våra dagars genmanipulerade mirakelplantor kommer att orsaka?”

Även om alla biologiska problem skulle kunna lösas, har många människor moraliska invändningar mot att forskarna manipulerar med den genetiska koden. De menar att biotekniken kanske kan lösa problemet med skadeinsekter men ge oss nya etiska problem i stället.

[Bild på sidan 23]

En nyckelpiga kan äta hundratals skadeinsekter