När biotekniken blir allt effektivare, hoppas naturligtvis läkare att få större möjligheter att upptäcka och korrigera genetiska defekter som gör människor sjuka eller mer mottagliga för olika sjukdomar. Dessutom hoppas forskare på att de så småningom skall kunna överföra konstgjorda kromosomer till mänskliga embryon för att ge dem skydd mot sjukdomar som Parkinsons sjukdom, aids, diabetes och prostata- och bröstcancer. Ett barn skulle således kunna födas med ett starkare immunsystem. Det finns också förhoppningar om framtida mediciner som kan ”stärka” det embryo som utvecklas, kanske genom att manipulera gener för att öka intelligensen eller förbättra minnet.

Även om till och med de mest optimistiska forskarna inser att det kommer att dröja länge innan föräldrar kommer att kunna välja det slags barn de önskar ur en katalog, är tanken på att kunna föda sitt drömbarn oerhört lockande för många. Somliga menar att det vore ansvarslöst att inte använda tekniken för att avlägsna genetiska störningar. Om det inte är fel att skicka sitt barn till de bästa skolorna eller till de bästa läkarna, resonerar de, varför kan man då inte också försöka få det bästa möjliga barnet?

Oro för framtiden

Men andra uttrycker oro. I boken The Biotech Century heter det till exempel: ”Om diabetes, sicklecellsanemi och cancer skall förebyggas genom förändringar i människors arvsmassa, varför då inte gå vidare till andra och mindre allvarliga ’störningar’: närsynthet, färgblindhet, dyslexi, fetma, vänsterhänthet? Ja, vad kan hindra ett samhälle från att bestämma att en viss hudfärg är en störning?”

Naturligtvis kommer den nya tekniken sannolikt inte att vara lätt att tillgå i fattiga länder. Redan nu saknar man på många håll i världen den mest grundläggande sjukvård. Även i högt utvecklade länder kanske genbaserad behandling blir något som bara de rika har råd med.