Böner om fred mitt bland påminnelser om krig

I NOVEMBER 1994 var påven Johannes Paulus II värd för en multikonfessionell sammankomst i Vatikanen. Mötet präglades av böner om världsfred. ”Vilka konflikterna än har varit i det flydda och även må vara för närvarande”, sade påven i sitt öppningstal, ”är det vår gemensamma uppgift och plikt att göra förhållandet mellan religion och fred bättre känt.”

Ironiskt nog har den här världens religioner ett dåligt rykte i detta avseende. William Vendley, konferensens generalsekreterare, erkände att ”religioner är djupt inblandade i konflikter i olika delar av världen”. Se bara på massakrerna i Rwanda, ett till övervägande delen romersk-katolskt land.

I maj 1994 medgav påven Johannes Paulus II att tragedin i Rwanda var ”ett regelrätt folkmord, som tyvärr även katoliker är ansvariga för”. Har katolsk delaktighet påverkat människors tro på kyrkan? ”Massakrerna har skakat många människors tro”, sade André Bouillot, en belgisk jesuit. Och detta på goda grunder.

Enligt ett nyhetsmeddelande från Reuters som publicerades i Miami Herald ”finns präster, pastorer och nunnor bland de 40.000 hutufångarna som väntar på rättegång för handlingar av folkmord”. The New York Times rapporterade: ”Många rwandier säger att deras biskopar och ärkebiskopar inte genast eller kraftfullt nog fördömde massakrerna och att de var alltför nära förbundna med Habyarimanas regering, som hjälpt till med att träna dödspatrullerna. Åtminstone en präst har arresterats av den nya tutsidominerade regeringen anklagad för delaktighet i massakrerna.” Det är inte förvånande, tillägger tidningen, ”att den nya regeringen säger att den inte vill att katolska kyrkan skall ha lika stor makt som förut, och soldater har trakasserat och även hotat att arrestera präster som är alltför frispråkiga och oberoende”.

Hur ser Jehova Gud på böner om fred som frambärs av religionsanhängare som är behäftade med blodskuld? Jesaja 1:15 svarar: ”När ni breder ut era handflator, gömmer jag mina ögon för er. Även om ni låter era böner bli många, lyssnar jag inte; av blodsutgjutelse har era egna händer blivit fulla.”

Under tiden fortsätter Jehovas sanna tjänare att inte vara ”någon del av världen” och dess konflikter. Under massakrerna i Rwanda lät Jehovas vittnen från båda stammarna sina hem bli fristäder för hotade vittnen av den andra stammen och skyddade dem med fara för sitt eget liv. Den ”stora skaran” av vittnen, som över hela världen förs samman från varje etnisk bakgrund, ber om och förespråkar Guds kungarike som det enda hoppet för verklig fred och säkerhet. — Johannes 17:14; Uppenbarelseboken 7:9; Matteus 6:9, 10; 24:14.

[Bildkälla på sidan 24]

Luc Delahaye/Sipa Press