Det var uppenbarligen detta aposteln syftade på när han sade att ”förkastandet av dem betyder försoning för världen” (Rom 11:15), för sammanhanget visar att vägen därmed öppnades för världen utanför det judiska samhället, eller den judiska församlingen. Människor i de icke-judiska nationerna fick således nu möjlighet att sluta sig till en trogen judisk kvarleva i det nya förbundet och bli Guds nya nation, ett andligt Israel. (Jfr Rom 11:5, 7, 11, 12, 15, 25.)

De icke-judiska nationerna var däremot ”utestängda från Israels samhälle och främmande för löftets förbund, och ... [de] hade inget hopp och var utan Gud i världen”, för de stod inte i ett godkänt förhållande till honom. (Ef 2:11, 12) I överensstämmelse med den heliga hemligheten om avkomman hade Gud emellertid beslutat att välsigna människor av ”alla jordens nationer”. (1Mo 22:15–18) Detta gjordes möjligt genom Kristi Jesu offer, som således öppnade vägen för dem som tillhörde de utestängda icke-judiska nationerna att få ett nära förhållande till Gud ”genom Kristi blod”. (Ef 2:13) Kristi offer avlägsnade också skiljemuren mellan judar och icke-judar, för det uppfyllde och upphävde lagförbundet, så att Kristus ”fullständigt skulle kunna försona båda folken i en enda kropp med Gud genom tortyrpålen, eftersom han hade dödat fiendskapen [den åtskillnad som lagförbundet gav upphov till] med hjälp av sig själv”. Judar och icke-judar hade nu samma möjlighet att närma sig Gud genom Kristus Jesus, och med tiden fördes många icke-judar in i det nya förbundet som arvingar till Guds kungarike tillsammans med Kristus. (Ef 2:14–22; Rom 8:16, 17; Heb 9:15)