2. a) Vilka problem behandlar Paulus i Romarbrevet? b) Vad slår han med bestämdhet fast i detta brev?

² Paulus, som använder Tertius som sekreterare, flätar samman en snabb och klar bevisföring och ett häpnadsväckande antal citat från de hebreiska skrifterna, och detta gör hans brev till romarna till en av de kraftfullaste böckerna i de kristna grekiska skrifterna. På ett anmärkningsvärt vackert språk behandlar han de problem som uppstod när kristna församlingar i det första århundradet kom att bestå av både judar och greker. Hade judarna något företräde, därför att de var Abrahams avkomlingar? Hade mogna kristna, som inte stod under den mosaiska lagen och som gjorde bruk av denna frihet, rätt att väcka anstöt hos svagare judiska bröder som fortfarande höll fast vid gamla sedvänjor? I det här brevet slår Paulus med bestämdhet fast att judar och icke-judar är jämlika inför Gud och att människor inte förklaras rättfärdiga genom den mosaiska lagen, utan genom tro på Jesus Kristus och genom Guds oförtjänta omtanke.

8. a) Vad säger Paulus om sitt uppdrag? b) Hur påvisar han att både judar och greker är förtjänta av Guds vrede?

⁸ Guds opartiskhet mot judar och icke-judar (1:1—2:29). Vad säger Paulus under inspiration till romarna? I de inledande orden omtalar han sig själv som en apostel, som har blivit utvald av Kristus till att undervisa nationerna om ”trons lydnad”. Han uttrycker sin innerliga önskan att besöka de heliga i Rom för att tillsammans med dem få glädja sig åt ”ett utbyte av uppmuntran” och bland dem få förkunna de goda nyheterna, som är ”Guds kraft till räddning för var och en som tror”. Som det för länge sedan hade blivit skrivet, skall den rättfärdige leva ”av tro”. (1:5, 12, 16, 17) Han påvisar att både judar och greker är förtjänta av Guds vrede. Människans ogudaktighet kan inte ursäktas, för Guds ”osynliga egenskaper ses nämligen tydligt alltifrån världens skapelse”. (1:20) Inte desto mindre upphöjer nationerna i sin dåraktighet skapade ting till gudar. Judarna bör emellertid inte döma nationerna hårt, då de ju också är skyldiga till synder. Båda grupperna kommer att bli dömda i enlighet med sina gärningar, för Gud är inte partisk. Omskärelse på köttet är inte den avgörande faktorn; ”den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse är hjärtats omskärelse”. — 2:29.

9. a) I vilket avseende har judarna ett företräde, och vilka skriftställen citerar Paulus för att visa att alla ändå är under synd? b) Hur blir en människa förklarad rättfärdig, och vilket exempel stöder detta argument?

⁹ Förklarade rättfärdiga genom tro, inte genom laggärningar (3:1—4:25). ”Vad är då judens företräde?” Det är stort, för judarna blev betrodda med Guds heliga utsagor. Likväl är det så att ”judar såväl som greker alla är under synd”, och ingen är ”rättfärdig” i Guds ögon. Som bevis för detta använder Paulus sju citat från de hebreiska skrifterna. (Rom. 3:1, 9—18; Ps. 14:1—3; 5:9; 140:3; 10:7; Ords. 1:16; Jes. 59:7, 8; Ps. 36:1) Lagen avslöjar människans syndfullhet, och ”därför skall inget kött genom laggärningar förklaras rättfärdigt inför honom”. Genom Guds oförtjänta omtanke och frigörelsen genom lösen blir emellertid både judar och greker förklarade rättfärdiga ”genom tro utan laggärningar”. (Rom. 3:20, 28) Paulus stöder detta argument genom att som exempel anföra Abraham, som blev tillräknad rättfärdighet, inte på grund av gärningar eller omskärelse, utan på grund av sin föredömliga tro. På så sätt blev Abraham far inte bara till judarna, utan till ”alla som har tro”. — 4:11.