Hur människor kan leva tillsammans i fred
DET var i september 1944, och världen var uppfylld av hat. Andra världskriget rasade som värst, och miljontals människor fick utstå fruktansvärda lidanden. Jag var tysk krigsfånge i Frankrike.
En gång ställdes jag inför en exekutionspluton, men efter en liten stund började de tilltänkta bödlarna gå därifrån. Det var bara en bluff. Jag kände mig omtumlad men var glad över att vara vid liv. Några veckor senare upprepades samma procedur. Även om jag själv överlevde, var det många av mina medfångar som blev avrättade eller dog av sjukdomar och undernäring. Hur kom jag att befinna mig i en sådan situation?
Tillfångatagen
Några månader tidigare, i juni 1944, hade allierade trupper tagit sig över Engelska kanalen och lyckats upprätta ett brohuvud på den franska kusten. När de sedan gjorde ett genombrott och invaderade norra Frankrike, tvingades den tyska armén retirera. Jag var fanjunkare i det tyska flygvapnet. I augusti blev delar av vårt kompani, jag själv och 16 andra, tillfångatagna av den franska motståndsrörelsen maquis. Efter att ha vistats några månader i ett krigsfångeläger blev vi förflyttade till ett annat läger i närheten av Montluçon i södra Frankrike.
Fångarna blev tvångskommenderade till olika arbeten, men som officer var jag befriad från arbetsplikt. Jag anmälde mig emellertid frivilligt och fick ta hand om köket. En dag anlände en ny grupp krigsfångar, och bland dem fanns en ung man vid namn Willy Huppertz, som kom från min hemstad. Jag frågade vakthavande officeren om Willy kunde få hjälpa mig i köket, och det beviljades.
Längre fram kom Willy och jag att åtnjuta det slag av vänskap som gör det möjligt för människor att leva tillsammans i fred. Men innan jag förklarar hur jag lärde känna denna fredens väg, skall jag berätta om en del inkonsekvenser i livet som bekymrade mig.
Varför så mycket splittring och hat?
Under min uppväxttid i Aachen i Tyskland undrade jag mycket över den religiösa splittring som till och med var uppenbar i mitt eget hem. Far var protestant, men mor var katolik. Mor såg till att min syster och jag uppfostrades i den katolska tron. Ända från min tidigaste barndom gick jag regelbundet i kyrkan, även om jag aldrig förstod varför far hade en annan tro. Under årens lopp undrade jag ofta: Varför finns det så många religioner, om det bara finns en enda sann Gud?
När andra världskriget började år 1939, blev jag inkallad till militärtjänst i det tyska flygvapnet. Efter grundutbildning i Tyskland skickades jag till Wien, där jag ingick i ett förband som utbildade nyinkallade rekryter. I december 1941 fick jag förflyttning till norra Holland (Nederländerna). Där träffade jag Jantina, en ung kvinna från Den Helder. Trots att våra länder var fiender och låg i krig med varandra, blev vi förälskade.
Kort därefter, i april 1942, blev jag plötsligt förflyttad till La Rochelle i västra Frankrike. Vid det laget hade jag blivit befordrad till fanjunkare, och vår bataljon ansvarade för att utbilda nya rekryter och skydda stadens militärflygfält. Jag behövde därför inte ta del i själva stridigheterna någon enda gång under kriget. Jag är mycket tacksam för det, eftersom jag aldrig hade någon önskan att döda andra människor.
Något som oroade mig mycket under krigsåren var emellertid att få se präster från praktiskt taget alla kyrkosamfund — katolska, lutherska, anglikanska och så vidare — välsigna bombplanen och deras besättningar innan dessa gav sig i väg för att fälla sin dödsbringande last. Jag undrade ofta: På vilken sida står Gud? Men jag frågade aldrig fältprästerna, eftersom jag var säker på att de inte hade något svar.
De tyska soldaterna hade ett bälte, vars spänne (se övre vänstra bilden på sidan 12) bar inskriptionen Gott mit uns (Gud med oss), men jag undrade: Varför skulle inte Gud lika gärna vara med soldater på den andra sidan som tillhörde samma religion och bad till samme Gud?
Åren gick, och kriget drog ut på tiden. Vid några tillfällen fick jag möjlighet att ta mig över till Holland och träffa Jantina. Sista gången var i december 1943, då vi förlovade oss. År 1944 började krigslyckan vända sig, och när de allierades trupper landsteg i Frankrike, gick det för första gången upp för oss att Tyskland skulle kunna förlora kriget. Det var en chockerande tanke! Så kom då augusti månad, då 17 av oss blev tillfångatagna.
Livet i fånglägret
Efter en tid i krigsfångelägret i närheten av Montluçon fick vi fångar tillåtelse att brevväxla med våra anhöriga. Jantina och jag kunde därför återuppta kontakten. Längre fram erbjöd jag mig tillsammans med några andra frivilliga att arbeta i ett kollektivjordbruk. Trots att vi fortfarande betraktades som krigsfångar, fann jag lantlivet tilltalande. Det var en helt ny erfarenhet för en stadspojke som jag.
Kriget i Europa tog slut i maj 1945, men franska staten behöll oss som krigsfångar ända till i december 1947. Vi fick då välja: att ansluta oss till franska främlingslegionen eller att stanna kvar i Frankrike som frivilliga arbetare till slutet av år 1948. Jag valde det senare och blev lantarbetare på ett kollektivjordbruk tillsammans med några andra fångar. Vi åtnjöt nu större frihet än vi hade gjort när vi arbetade på den andra gården som krigsfångar, men vi var fortfarande inspärrade, och vår rörelsefrihet var begränsad. Vårt största glädjeämne var därför att få post från våra närmaste.
Jag återförenas med Jantina
En dag år 1947 fick jag ett brev från Jantina, i vilket hon av misstag hade stoppat in en liten tryckt lapp med en rad husnummer och en förteckning över böcker och tidskrifter. ”Jaså”, tänkte jag, ”Jantina tjänar lite extra pengar på att sälja böcker.” Föga anade jag att hon hade fått kontakt med Jehovas vittnen och att hon nu tog aktiv del i att predika från hus till hus och sprida biblisk litteratur — hon var inte bokförsäljare.
Kort därefter, i december 1947, fick vi fångar en glad överraskning: vi fick fyra veckors permission för att besöka våra hem. Villkoret var givetvis att vi sedan återvände till Frankrike för att fullgöra vårt åtagande. Jantina reste från Holland till Tyskland för att tillbringa de där veckorna tillsammans med mina föräldrar och mig. Efter att ha varit åtskilda i över fyra år var det naturligtvis en känslostark återförening för oss. Det var då jag fick veta vad den där lappen betydde som jag hade hittat i hennes brev. Jantina talade om för mig att hon nu var ett Jehovas vittne och berättade entusiastiskt om alla de underbara ting som hon hade fått lära sig.
Trots att det hon berättade hade sanningens klang, sade jag till henne att jag var nöjd med att förbli katolik. Jag kunde inte förstå hur hon skulle kunna veta mer än prästerna, som hade studerat religion i många år. Och till råga på allt tyckte de övriga i min familj inte om Jantinas nya tro. De var tvärtom mycket negativt inställda, och deras fördomar påverkade mig.
En vändpunkt i mitt liv
När de fyra veckorna hade gått, återvände jag till Frankrike. När jag packade upp mina kläder, hittade jag en bok som hette Befrielse. Jantina hade lagt dit den när hon packade min väska. För att glädja henne började jag läsa den redan samma kväll. Det dröjde inte länge förrän jag till min förvåning fann att många av de frågor som jag hade undrat över i fånglägret besvarades i boken. Jag kunde knappast bärga mig förrän jag hade läst ut hela boken.
Jag drog mig till minnes ett skriftställe som Jantina hade citerat för mig: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) Ja, jag började så sakteliga förstå sanningen om många olika ting. Alla människor utgör en enda familj, oavsett vilken ras de tillhör. (Apostlagärningarna 17:26—28) Sanna kristna älskar varandra och går inte ut i krig och dödar varandra, som jag hade sett så många föregivna kristna göra. (Johannes 13:34, 35; 1 Johannes 3:10—12) Nationalism är följaktligen ett redskap som Djävulen använder för att splittra människor och hindra dem från att leva tillsammans som bröder.
Jag började inse att verklig fred är möjlig endast om alla människor tillämpar Jesu Kristi läror. Eftersom världens nationer aldrig kommer att göra det, står vårt enda hopp om fred till Guds kungarikes regering, som Jesus lärde sina efterföljare att be om. (Matteus 6:9, 10) Jag började redan känna verklig frihet och förnöjsamhet, tack vare det jag fått lära mig. Hur tacksam var jag inte mot min kära Jantina för att hon hade stoppat ner den där boken i min resväska! Men vad skulle jag göra nu?
Andliga framsteg
Jag hade inte behövt vara orolig. Några dagar senare kom en man vid namn Lucien till den gård där jag arbetade och presenterade sig som en representant för Jehovas vittnen. Han förklarade att han, på begäran av min fästmö, via vittnenas avdelningskontor i Paris hade fått anvisning om att besöka mig. Lucien var en vänlig och okonstlad människa, och jag kände mig genast väl till mods tillsammans med honom. Vid det här laget kunde jag lyckligtvis tala franska flytande, och det underlättade situationen.
Jag gick med på att studera Bibeln tillsammans med honom, så varje söndag brukade Lucien och hans hustru, Simone, komma och hämta mig på gården och köra mig hem till dem för att studera. Efteråt brukade vi gå ut och gå tillsammans och tala om Jehovas underbara skapelse. De var båda goda undervisare, och dessutom gav de mig något som jag hade saknat mycket länge — verklig vänskap. Och allt detta fick jag av ett franskt par — människor som jag hade lärt unga soldater att fälla bomber över och döda!
Jag gjorde goda framsteg i mina studier, och efter någon tid inbjöd Lucien mig att vara med vid det årliga åminnelsefirandet av Kristi död, som skulle hållas den 25 mars 1948. Jag blev mycket imponerad av detta enkla men allvarliga möte och har inte missat ett åminnelsefirande sedan dess.
Jantina var mycket glad över mina andliga framsteg och kom därför över till Frankrike, där vi gifte oss i november 1948. Lucien och Simone bjöd oss på en underbar bröllopsmiddag, och två pionjärer (heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen) var med och delade vår glädje. Denna oförglömliga kväll stärkte min övertygelse om att Jehovas vittnen verkligen lägger i dagen det slag av kärlek som Jesus sade skulle identifiera hans sanna lärjungar. — Johannes 13:35.
Till Tyskland och sedan till ett nytt land
I december 1948 återvände vi till Tyskland, och den kristna tjänsten blev vår levnadsbana. Min familj motstod fortfarande vår verksamhet, men vi lät inte det hindra oss. Vi fortsatte att hjälpa ödmjuka människor att lära känna den enda vägen till verklig fred och säkerhet.
År 1955 emigrerade Jantina och jag till Australien. Vi bosatte oss först i den vackra östaten Tasmanien, som ligger utanför sydspetsen på den australiska kontinenten, på andra sidan sundet Bass Strait. Med våra andliga bröders och systrars kärleksfulla och tålmodiga bistånd lyckades vi så småningom lägga engelska till de språk vi redan kunde.
År 1969, då vi hade tillbringat 13 år på Tasmanien, flyttade vi till staten Queensland i norr, där vi har bott ända sedan dess. Jag tjänar nu som äldste i den lokala församlingen och uppskattar verkligen att få tjäna Jehova tillsammans med Jantina. När vi då och då återvände till Tyskland på semester, brukade vi alltid söka upp Willy Huppertz och studera Bibeln med honom. Så småningom överlämnade även han sitt liv åt att tjäna Jehova, och vi har sedan dess kommit att åtnjuta det slag av vänskap som gör det möjligt för människor att leva tillsammans i fred.
När jag ser tillbaka på mitt liv sedan de där åren då jag var krigsfånge i Frankrike, är jag verkligen tacksam över att jag fick möjlighet att lära känna vår kärleksfulle Skapare, Jehova Gud. Hur lycklig är jag inte över att Jantina var företagsam nog att stoppa boken Befrielse i min resväska och sedan skriva till Jehovas vittnen i Frankrike och ordna så att de tog kontakt med mig! Det har lett till att mitt eget liv och vårt gemensamma liv som man och hustru har berikats och välsignats på många olika sätt. — Berättat av Hans Lang.
[Bild på sidan 15]
Jantina och jag i dag