Syster Ulrike Krolop berättar: ”Jag minns hur glad jag kände mig när jag studerade något på djupet. Min man var ett fint exempel. Så fort vi fick ett nytt nummer av Vakttornet lade han allt annat åt sidan och läste det.”

Ulrike berättar: ”Den första som vittnade för min mans familj hade fortfarande på sig kläderna från koncentrationslägret. Han satte verkligen i gång genast!”

”Levnadsförhållandena i de sönderbombade städerna var fruktansvärda”, säger Ulrike. Många bodde i ruinerna! Hur kunde man hitta de här människorna och vittna för dem? Ulrikes familj fick sanningen efter kriget, och hon berättar: ”Vi letade efter ljussken från lampor eller rök från skorstenar.”