Plötsligt — Berlinmuren faller!

Världen häpnade över hur fort det gick! Människor över hela världen såg det på TV. I Berlin firade tusentals högljutt. Barriären mellan Öst och Väst hade avlägsnats. Det var den 9 november 1989.

Drygt 25 år tidigare, på morgonen den 13 augusti 1961, chockades Berlins invånare, när de upptäckte att myndigheterna i Östberlin höll på att bygga en mur som skulle skilja den kommunistkontrollerade sektorn från den övriga delen av staden. Berlin delades fysiskt upp i en östlig och en västlig del, vilket återspeglade förhållandet mellan Öst- och Västtyskland. På ett kanske mer dramatiskt sätt än något annat kom Berlinmuren att, under det kalla krigets dagar, symbolisera kampen mellan två supermakter.

Den 12 juni 1987, bara lite drygt två år före de överraskande händelserna 1989, höll USA:s president, Ronald Reagan, ett tal, med Brandenburger Tor inom synhåll och med Berlinmuren bakom sig, och han krävde: ”Mr. Gorbatjov, öppna denna port. Mr. Gorbatjov, riv denna mur.” Men fanns det något som tydde på att hans krav skulle bli hörda? Var detta egentligen någonting annat än retorik? Nej, faktiskt inte. Som svar sade Erich Honecker, Östtysklands ledare, så sent som i början av 1989 att muren ”kommer att finnas i 50, ja, i 100 år till”.

Men plötsligt och oväntat öppnades Brandenburger Tor, och Berlinmuren krossades. En medlem av Betelfamiljen i Selters minns att han var med vid ett församlingsmöte på kvällen torsdagen den 9 november, och när han kom hem satte han på TV-n för att se de sena kvällsnyheterna. Skeptiskt följde han rapporterna om att gränsen mellan Östberlin och Västberlin hade öppnats. Östberlins invånare fick för första gången på 27 år komma in i Västberlin! Han kunde knappt tro sina ögon: bilar körde över gränsen, folk tutade för att fira, samtidigt som fler och fler västberlinare — en del hade stigit upp ur sängen — begav sig mot gränsen och ställde sig vid vägen för att sträcka sig fram och krama sina oväntade gäster. Tårarna flödade. Muren hade fallit — bokstavligen över en natt!

De följande 24 timmarna hade människor över hela världen svårt att slita sig från TV-n. Här skrevs historia. Vad skulle detta innebära för Jehovas vittnen i Tyskland? Vad skulle det innebära för Jehovas vittnen i hela världen?

En ”Trabi” kommer på besök

Följande lördagsmorgon strax före klockan åtta var en Betelbroder på väg till sitt arbete, när han träffade en annan medlem av Betelfamiljen, Karlheinz Hartkopf, som nu tjänar i Ungern. Entusiastiskt sade brodern: ”Det dröjer säkert inte länge förrän de första bröderna från Östtyskland dyker upp här i Selters!” På sitt lugna och sakliga sätt svarade broder Hartkopf: ”De är redan här.” I själva verket hade två bröder anlänt tidigt på morgonen med sin östtyska Trabant, med tvåtaktsmotor, ställt sig vid grinden och väntat på att arbetsdagen skulle börja.

Nyheten spred sig snabbt på Betel. Men innan alla hade fått en chans att ens se och hälsa på dessa oväntade, men ändå välkomna, besökare, var de redan på väg tillbaka till Östtyskland med bilen full av litteratur. Även om litteraturen fortfarande officiellt var förbjuden, precis som predikoarbetet, gav denna spännande händelse förnyat mod. ”Vi måste vara tillbaka till mötet i morgon bitti”, förklarade de. Man kan föreställa sig församlingens glädje, när dessa bröder kom med kartonger med litteratur som det under lång tid funnits så lite av!

Under de följande veckorna vällde tusentals östtyskar in över gränsen till Västtyskland, och för många var det första gången någonsin. De gladde sig nu verkligen åt att kunna röra sig fritt, vilket de inte kunnat på länge. Vid gränsen möttes de av vinkande västtyskar. Jehovas vittnen fanns också där och välkomnade besökarna — dock med något som var värdefullare än att bara visa sina känslor. De delade fritt ut biblisk litteratur till gästerna från Öst.

I vissa gränsstäder gjorde församlingarna särskilda ansträngningar för att nå de besökande östtyskarna. Eftersom Jehovas vittnens litteratur hade varit förbjuden i flera årtionden, var det många som visste föga eller ingenting alls om den. I stället för att gå från dörr till dörr blev det populärt att gå från ”Trabi” (Trabant) till ”Trabi”. Folk var ivriga att undersöka allt som var nytt, också religion. Ibland sade förkunnarna helt enkelt: ”Du har förmodligen aldrig läst de här två tidskrifterna, eftersom de har varit förbjudna i ert land i nästan 40 år.” Ett vanligt svar var: ”Ja, har de varit förbjudna, då måste de vara bra. Jag skulle gärna vilja ha dem.” Två förkunnare i gränsstaden Hof lämnade nästan 1.000 tidskrifter i månaden vardera. Det behöver knappast sägas att församlingarna där och i närheten snabbt gjorde slut på sitt överskott av tidskrifter.

Samtidigt gladde sig de östtyska vännerna åt sin nyvunna frihet, även om de gjorde det med en viss försiktighet i början. Wilfried Schröter, som lärde känna sanningen 1972, under förbudet, berättar: ”De första dagarna efter murens fall var vi, helt naturligt, lite oroliga över att allt kanske plötsligt skulle återgå till det gamla.” Mindre än två månader senare var han med vid en sammankomst i sammankomsthallen i Berlin. Längre fram sade han om den sammankomsten: ”Jag var helt enkelt överväldigad av att få vara tillsammans med så många bröder. Jag, liksom många andra, fick tårar i ögonen, när vi sjöng våra Rikets sånger. Glädjen av att få uppleva en ’riktig’ sammankomst var enorm.”

Manfred Tamme ger uttryck åt en liknande uppskattning. Under förbudet höll man bara små möten, och någon ljudutrustning behövdes inte. Han berättar: ”Fastän jag hade varit pionjär med särskilt uppdrag i över 30 år, var det första gången i mitt liv som jag nu fick tala i en mikrofon. Jag minns ännu hur rädd jag blev, när jag hörde min röst i högtalarna.” Men, säger han, ”det var underbart att nu plötsligt få sitta tillsammans med hela församlingen i en hyrd lokal”.

Det var också en välsignelse att få höra kommentarer från andra människor, som till exempel det Manfred hörde några månader senare. Han berättar: ”I januari 1990 var jag i en bastu för att få medicinsk behandling. Där träffade jag en före detta polisagent. Vi hade ett vänskapligt samtal, och han sade: ’Manfred, nu inser jag att det var fel grupp vi motarbetade.’”

Andlig mat i överflöd!

”Människan skall leva inte bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” Jehovas vittnen över hela världen är väl förtrogna med denna grundläggande sanning, som Jesus Kristus citerade från de inspirerade hebreiska skrifterna. (Matt. 4:4; 5 Mos. 8:3) Med kärleksfull hjälp från det internationella brödraskapet fick vittnena i Östtyskland andlig mat, om än i begränsad utsträckning, till och med under förbudsåren. De längtade verkligen efter att få tillgång till det andliga överflöd som deras bröder i andra länder åtnjöt!

Så fort Berlinmuren fallit, började enskilda Jehovas vittnen ta med sig litteratur till Öst. Omkring fyra månader senare, den 14 mars 1990, fick Jehovas vittnen lagligt erkännande i Östtyskland. Nu kunde Sällskapet skicka litteraturen öppet. Den 30 mars körde en lastbil, lastad med 25 ton andlig mat, ut från Betel i Selters och styrde i riktning österut. Senare hette det i 1991 Britannica Book of the Year: ”På bara två månader skickade Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Västtyskland 275 ton biblisk litteratur, däribland 115.000 biblar, enbart till Östtyskland.”

Ungefär vid den här tiden skrev en broder från Leipzig till ett medvittne i Västtyskland: ”För en vecka sedan tog vi fortfarande in andlig mat i landet i små mängder; snart kommer vi att lasta av en lastbil med fyra ton!”

”Den första litteratursändningen kom så snabbt”, berättar Heinz Görlach från Chemnitz, ”att vi knappt var beredda på det. När vi hade fått den första sändningen, var det svårt för mig att nå sängen — hela mitt sovrum var fullt av kartonger. Men det kändes som om jag sov i en skattkammare.”

Bröderna i Selters fick i viss mån erfara hur situationen var för dem som så länge hade varit avskurna från sådant som Jehovas vittnen i frihet ofta tar för givet. En tillsyningsman i tryckeriet berättar: ”En äldre broder som var anspråkslöst klädd stod och betraktade en av våra tryckpressar. Hans guidegrupp hade redan gått, men han dröjde sig kvar, djupt försjunken i sina tankar, och såg på när maskinen, med högsta fart, spottade ut tidskrifter. Med tårar i ögonen gick han fram till en av bröderna, och det märktes att han var djupt rörd. Han försökte säga något på bruten tyska, men hans röst stockade sig. Vi förstod dock hans leende, när han tog fram några papper ur innerfickan på kavajen, gav dem till oss och sedan skyndade vidare. Vad var det han hade gett oss? Ett nästan oläsligt handskrivet exemplar av Vakttornet på ryska skrivet på bladen i en skrivbok. Hur lång tid hade det tagit att göra denna avskrift? Det är omöjligt att veta, men ett är säkert — det tog mycket, mycket längre tid än den bråkdel av en sekund som det tar att trycka ett tidskriftsexemplar i tryckpressen.”

Nu behövde man i studiegrupperna inte längre nöja sig med några få tidskrifter, som var handskrivna eller tryckta i liten stil och som man fick ha bara några dagar. Alla hade nu sitt eget exemplar — med illustrationer i fyrfärg — och dessutom tidskrifter att använda i tjänsten på fältet.

Anpassar sig till att tillbe öppet

Större frihet medförde nya utmaningar. Att predika under myndigheternas förbud krävde mod. Det lärde också dem som gjorde det att helt och fullt förtrösta på Jehova. Men sedan förbudet upphävts, ”måste vi vara ännu mer noga med att inte låta oss bli distraherade av materialism och livets bekymmer”, säger Ralf Schwarz, som är en kristen äldste från Limbach-Oberfrohna. Sedan Östtyskland förenats med Västtyskland i oktober 1990, har det hänt att familjer i Öst som är Jehovas vittnen har flyttat till mer anspråkslösa stadsdelar, när hyrorna stigit. Detta för att kunna betala hyran utan att behöva arbeta övertid och därmed missa möten. — Matt. 6:22, 24.

Till och med under de svåra åren under kommunistiskt styre fortsatte vännerna att ta del i tjänsten på fältet. De gick till och med från hus till hus — men de gjorde det diskret. Så till exempel gick de först i ett hus i ett kvarter och därefter till ett annat kvarter för att gå i ett annat hus. En del gjorde detta till och med när faran att bli fängslad var som störst. Martin Jahn, som var bara 11 år när förbudet infördes, berättar om några av de förändringar som de nu ställdes inför: ”Alla distrikt måste göras om, så att förkunnarna nu kunde bearbeta flera hus i samma område. Vi var vana vid den gamla metoden att bearbeta bara vissa hus eller vissa våningar. Så här hade vi gjort så länge att vi nu måste ha tålamod med dem som tyckte att det var svårt att anpassa sig. Att inte längre behöva låna ut litteraturen, utan i stället lämna den, var något nytt både för förkunnarna och för de intresserade. Eftersom vi var vana vid det gamla sättet, hände det ibland att förkunnarna hade mer litteratur i väskan efter att ha varit ute i tjänsten än när de började.”

Även inställningen hos människor ändrades. Under förbudsåren var det många som betraktade Jehovas vittnen som hjältar, eftersom de hade modet att stå upp för sin övertygelse. Detta gjorde att de blev respekterade. När man nu åtnjöt större frihet, var det många som välkomnade vittnena med ganska stor iver. Men under loppet av några år förändrades saker och ting. Folk blev uppslukade av den livsstil som hör ihop med en marknadsekonomi. En del började tycka att vittnenas besök störde friden, ja, att det till och med var irriterande.

Det hade krävts mod att predika under förbudet. Att anpassa sig till de nya förhållandena krävde minst lika stor beslutsamhet. I själva verket är det många vittnen som instämmer i det som sades av en tillsyningsman från ett land i Västeuropa, där predikoverket i många år var förbjudet. Han sade: ”Det är lättare att predika under förbud än att göra det i frihet.”

Motstånd kan inte sakta ner vår verksamhet

Predikandet av de goda nyheterna satte i gång med förnyad kraft i Östtyskland, utan att kristenhetens prästerskap till en början brydde sig om detta. Men när det blev uppenbart att folk verkligen lyssnade på Jehovas vittnen, blev prästerna alltmer oroade. En präst från Dresden, som betraktade sig själv som expert på religioner, påstod, enligt Deutsches Allgemeines Sonntagsblatt, att ”Jehovas vittnen är som kommunistpartiet”. Så i stället för att hävda att vittnena är amerikanska spioner som motarbetar kommunismen, vilket prästerna hade gjort på 1950-talet, försökte de nu koppla samman dem med kommunisterna. Naturligtvis var folk som visste att Jehovas vittnen hade varit förbjudna av den kommunistiska regimen i 40 år medvetna om att detta var grovt förtal.

Vad var syftet med anklagelserna? Prästerna hoppades att Jehovas vittnen återigen skulle bli förbjudna, precis som de hade varit under nazisttiden och sedan också under det kommunistiska styret. Trots att vissa religiösa grupper, med stöd från avfällingar, försökte hindra Jehovas vittnen från att dra nytta av sin konstitutionellt skyddade frihet, utnyttjade vittnena alla sina möjligheter att avge ett vittnesbörd, i enlighet med Jesu Kristi befallning. — Mark. 13:10.

Några som omfattade sanningen

Bland dem som reagerade positivt på budskapet om Guds kungarike fanns det några som hade varit djupt involverade i det gamla systemet. I 38 år hade Egon varit polis i Östtyskland. Han blev inte alls glad, när hans hustru började studera tillsammans med Jehovas vittnen. Men deras vänliga, kärleksfulla och disciplinerade sätt och de tidsenliga artiklar i Vakna! som de ofta tog med till honom gjorde intryck. Han följde med sin hustru på ett kretsmöte, och där träffade han, till sin förfäran, en broder som han en gång i tiden hade arresterat. Det är inte så konstigt att han kände sig illa till mods, ja, till och med skyldig. Men trots det som hänt, blev de två vänner. I dag är både Egon och hans hustru döpta vittnen.

I 19 år hade Günter arbetat för Östtysklands hemliga polis (Stasi), och han hade avancerat till major. Men det system han hade arbetat för under så lång tid hade nu kollapsat, och han var därför bitter och desillusionerad, när han första gången kom i kontakt med Jehovas vittnen 1991. Deras uppförande och att de visade förståelse för honom och hans problem gjorde intryck på honom. Ett bibelstudium sattes i gång, och trots att han var ateist, blev han till slut övertygad om att Gud existerar. År 1993 var han så redo för dop. I dag är han en lycklig man och arbetar för Guds kungarike.

En man som också saknade tro på Gud och som var helt övertygad om att kommunismen var mänsklighetens enda hopp hyste inga betänkligheter mot att nästla sig in i Jehovas organisation för att få fram uppgifter om deras verksamhet åt den hemliga polisen. Han blev ”döpt” 1978, och levde sedan en lögn i tio år. Men han medger nu: ”Jehovas vittnens uppförande, som jag själv fick se på nära håll, och ett studium i ’Skapelseboken’ och i boken Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt övertygade mig om att mycket av det som fiender säger om vittnena är osant. Bevisen för att det finns en Skapare är överväldigande.” Strax innan Berlinmuren föll, ställdes han inför ett svårt beslut: antingen måste han hitta en ursäkt för att dra sig tillbaka från Jehovas folk och fortsätta att stödja ett system som han inte längre trodde på, eller erkänna att han var en angivare och sedan försöka bli en äkta Jehovas tjänare. Han valde det senare. Hans uppriktiga ånger ledde till ett bibelstudium och så småningom till ett nytt dop, den här gången grundat på exakt kunskap och ett sant överlämnande.

Nu kunde de berätta

Sedan förbudet upphävts, kunde Jehovas vittnen från Öst tala mer öppet om sina erfarenheter under kommunisttiden. I samband med att en kontorsbyggnad som Jehovas vittnen äger i Berlin överlämnades den 7 december 1996, var det några av de äldste som spelat en viktig roll i fråga om att hålla hjorden i Östtyskland andligt stark som berättade minnen.

Wolfgang Meise, som varit ett vittne i 50 år, berättade vad som hände i juni 1951, då han var 20 år gammal. Vid en offentlig skenrättegång dömdes han till fyra års fängelse. När han och flera andra dömda bröder leddes ut, var det cirka 150 vittnen, vilka hade varit med vid rättegången, som omringade dem, tog dem i hand och började sjunga en Rikets sång. Huvuden stack ut från domstolsbyggnadens alla fönster, när folk försökte se vad som stod på. Det var inte ett sådant intryck myndigheterna ville ge allmänheten, och därmed upphörde skenrättegångarna mot Jehovas vittnen.

Egon Ringk mindes att man under de första åren av förbud gjorde avskrifter av vissa Vakttornsartiklar med mellan sex och nio karbonkopior. ”För att församlingarna skulle få andlig mat var det en broder från Västberlin, som var lastbilschaufför och som brukade köra mellan Västberlin och Östtyskland, som ställde sig till vårt förfogande. ’Maten’ flyttades över snabbt — på bara tre eller fyra sekunder — samtidigt som två lika stora teddybjörnar flyttades över från ett fordon till ett annat. Väl hemma igen ’tömdes’ björnarnas magar på viktiga meddelanden och information om nya förordnanden.” — Jämför Hesekiel 3:3.

Erfarenheter berättades om de modiga kurirer som, innan muren byggdes, skaffade litteratur i Västberlin och sedan smugglade in den i Östtyskland. Risken fanns naturligtvis att tillträdet till Västberlin en dag skulle stoppas. Det var för att diskutera denna risk som några bröder från Östtyskland inbjöds till ett möte den 25 december 1960. ”Det var uppenbart att detta skedde under Jehovas vägledning”, berättade broder Meise, ”för den 13 augusti 1961, när muren plötsligt byggdes, var vår organisation beredd.”

Hermann Laube berättade att han kom i kontakt med sanningen som krigsfånge i Skottland. När han hade kommit hem till Östtyskland och förbudet hade trätt i kraft, insåg han behovet av att förse bröderna med så mycket andlig mat som möjligt. Vittnena satte därför i gång sin egen tryckeriverksamhet och använde sig av en provisorisk tryckpress. ”Men till och med den bästa press är värdelös, om det inte finns något papper”, sade broder Laube, och han minns den dagen då han fick veta att det fanns papper till bara ytterligare tre nummer. Vad skulle man ta sig till?

Broder Laube fortsatte: ”Några dagar senare hörde vi att någon knackade på taksprånget. Det var en broder från Bautzen som sade: ’Du är ju boktryckare. Det ligger flera rullar med tidningspapper på soptippen i Bautzen. Det är rullar som har blivit över från ett tidningstryckeri och som de tänker gräva ner. Tror du att ni skulle kunna ha nytta av dem?’”

Bröderna lät ingen tid gå förlorad. ”Samma natt samlade vi ihop en grupp och begav oss till Bautzen. Det var inte bara några få rullar, utan det rörde sig om nästan två ton papper! Det är nästan ofattbart att vi kunde transportera papperet med våra skrangliga bilar, men ganska snart hade vi flyttat alltihop. Nu hade vi papper så att vi klarade oss ända fram till dess Sällskapet började förse oss med publikationer med tunt papper och liten stil.”

Omständigheterna krävde att man iakttog största försiktighet när det gällde att hålla identiteten hos alla medlemmar i hjorden hemlig. Rolf Hintermeyer berättade: ”Vid ett tillfälle, när jag hade träffat bröderna, blev jag anhållen och förd till ett hus för att bli förhörd. Jag hade några papperslappar med adresser och annan information. När vi kom fram, måste vi gå uppför en spiraltrappa. Det gav mig tillfälle att svälja papperslapparna. Men eftersom det var så många, tog det lite tid. När vi kommit högst upp, förstod tjänstemännen vad jag höll på med, så de tog tag om min hals. Jag satte också upp händerna mot halsen och lyckades säga: ’Så där, nu svalde jag dem.’ När de hörde detta, släppte de greppet, vilket gav mig möjlighet att verkligen svälja dem, nu när lapparna hade blivit mindre och fuktiga.”

Horst Schleussner kom med i sanningen i mitten av 1950-talet, när förföljelsen var som värst, så han visste vad han talade om, när han sade: ”Jehova Gud skyddade sannerligen sina tjänare på ett kärleksfullt sätt under de nästan 40 år då de var under förbud.”

Firar seger i Berlin

Tiden av kommunistiskt förtryck var nu över, och detta skulle firas. Framför allt längtade vännerna efter att öppet få ha en sammankomst och därigenom uttrycka sin tacksamhet mot Jehova för möjligheten de nu hade fått att tjäna honom med större frihet.

Så fort Berlinmuren fallit i november 1989 gav den styrande kretsen anvisningar om att börja planera för en internationell sammankomst i Berlin. Snabbt bildades en sammankomstorganisation. På kvällen den 14 mars 1990 samlades denna grupp för att diskutera hur sammankomsten skulle arrangeras. Helmut Martin minns ännu när sammankomsttillsyningsmannen, Dietrich Förster, bad honom meddela de församlade bröderna att Jehovas vittnen i Östtyskland tidigare under dagen hade fått lagligt erkännande. Ja, nu hade förbudet officiellt upphävts!

Eftersom planeringen hade inletts relativt sent, gick det inte att boka Olympiastadion ett veckoslut. Sammankomsten skulle därför hållas från tisdag till fredag, den 24 till den 27 juli. När det så blev dags, hade bröderna bara en dag på sig att göra i ordning stadion och bara några timmar att montera ner allting efteråt.

Så redan klockan fem på morgonen måndagen den 23 juli fanns det hundratals frivilliga på plats. Gregor Reichart, en medlem av Betelfamiljen i Selters, berättar att ”vännerna från Östtyskland grep sig an arbetet med stor entusiasm, som om de hade gjort detta i flera år”. En representant för stadionledningen sade längre fram att han var glad att ”anläggningen för första gången blev ordentligt städad”.

Cirka 9.500 östtyskar kom till sammankomsten med 13 chartrade tåg. Andra kom i 200 chartrade bussar. En äldste minns att han i samband med förberedelserna berättade för en järnvägstjänsteman att det skulle gå tre tåg enbart från Dresdenområdet. Med stor förvåning frågade denne: ”Finns det verkligen så många Jehovas vittnen i Östtyskland?”

För dem som reste med tåg började sammankomsten redan innan de kom fram till Berlin. ”Vi samlades vid järnvägsstationen i Chemnitz för att stiga på tåget som var reserverat för oss”, berättar Harald Pässler, en äldste från Limbach-Oberfrohna. ”Resan till Berlin blev en oförglömlig upplevelse. Efter många år av förbud, då vi bedrivit vår verksamhet underjordiskt i små grupper, var det nu plötsligt möjligt att träffa många bröder på en gång. Under hela resan gick vi mellan kupéerna och samtalade med bröder som vi inte träffat på flera år, ja, årtionden. Glädjen över att få återförenas var obeskrivlig. Alla hade blivit äldre, men de hade troget hållit ut. Vi hälsades välkomna vid stationen i Berlin-Lichtenberg och fick via högtalarna anvisning om att gå till särskilda samlingsplatser, där våra bröder från Berlin stod och väntade med stora skyltar. Detta var något helt nytt för oss — att komma fram ur anonymiteten! Vi fick personligen erfara vad vi dittills endast hade läst eller hört talas om: att vi i sanning är ett stort internationellt brödraskap!”

För många av vittnena var detta faktiskt den allra första sammankomsten. ”Vi tyckte alla att det var spännande att få en inbjudan”, berättar Wilfried Schröter. Eftersom han överlämnade sig 1972, då verket var förbjudet, kan vi förstå hur han kände det. ”Flera veckor innan kände vi en feberaktig förväntan. Aldrig tidigare hade jag varit med om något liknande, och det var samma sak för många andra vänner. Det var helt enkelt ofattbart att vi skulle få se ett internationellt brödraskap samlat på ett stort stadion.”

Hur ofta hade inte vännerna i Östberlin längtat efter att få resa den korta sträckan till den andra delen av staden, där deras bröder samlades till sammankomster! Och nu var det äntligen möjligt.

Nästan 45.000 från 64 länder var närvarande. Bland dem var sju medlemmar av den styrande kretsen. De hade kommit för att glädja sig tillsammans med sina kristna bröder från Östtyskland vid detta betydelsefulla tillfälle. Det var i detta stadion som Tredje riket försökte använda de olympiska spelen 1936 till att imponera på omvärlden med sina bedrifter. Nu genljöd stadion återigen av rungande applåder, men den här gången var det inte till idrottsmäns ära eller på grund av nationalstolthet. Detta var medlemmar av en verkligt lycklig internationell familj av Jehovas folk, och de applåderade av tacksamhet mot Jehova och av uppskattning av de dyrbara sanningarna i hans ord. Vid det här tillfället var det 1.018 som framställde sig för vattendop — de flesta av dessa hade lärt känna sanningen i Östtyskland under förbudet.

De av de närvarande som kanske bäst förstod de östtyska vännernas känslor var de cirka 4.500 entusiastiska delegaterna från Polen, som är grannland med Östtyskland. Dessa hade också fått uthärda många år av förbud och hade helt nyligen fått vara med om sin första stora sammankomst på många år. Ett polskt vittne skrev senare: ”Vännerna från Polen uppskattar mycket den uppoffrande anda som deras grannar i Väst visade när de gav dem gratis logi, mat och transport till och från sammankomstplatsen. Utan detta hade det varit omöjligt för många av oss att komma.”

Vännerna från Västtyskland, som var vana vid sammankomster i frihet, var inte desto mindre imponerade. ”Det var hjärtevärmande att se några av våra trogna äldre vänner — av vilka en del blev förföljda inte bara under 40 år av kommunistiskt styre, utan också under Tredje riket — sitta i den reserverade sektionen, där Adolf Hitler och andra nazistiska ’höjdare’ en gång satt”, säger Klaus Feige, medlem av Betelfamiljen i Selters. Den här finare sektionen av Olympiastadion var kärleksfullt nog reserverad åt de äldre och handikappade. Vilken slående symbol för Guds kungarikes triumf över de politiska krafter som hade försökt stoppa dess marsch mot slutlig seger!

Platser att församlas till

Omedelbart efter det att förbudet upphävts i Östtyskland ordnade man så att vännerna där skulle kunna få del av det ordinarie mötesprogram som Jehovas tjänare över hela världen åtnjuter. Redan innan kretsarna helt hade omorganiserats inbjöds församlingarna att vara med vid kretsmöten och kretssammankomster i Västtyskland. I början delades de närvarande upp i lika stora grupper, dels de som kom från Västtyskland, dels de från Östtyskland. Detta stärkte banden av broderskap och gav dessutom bröder från Östtyskland möjlighet att lära sig rutiner i samband med sammankomster genom att arbeta tillsammans med sina västtyska kolleger.

Allteftersom kretsar bildades inbjöds vänner i Öst att använda de sammankomsthallar som redan fanns i Västtyskland. Fem hallar — de i Berlin, München, Büchenbach, Möllbergen och Trappenkamp — låg tillräckligt nära den gamla gränsen för att detta skulle vara möjligt. Men man började ändå att så fort som möjligt bygga en sammankomsthall i Östtyskland. Den ligger i Glauchau, i närheten av Dresden, och överlämnades den 13 augusti 1994 och är för närvarande Jehovas vittnens största sammankomsthall i Tyskland, med plats för 4.000 personer.

Man insåg också att det måste byggas Rikets salar. Sådana hade inte varit tillåtna i Östtyskland, men nu behövdes de för de mer än 20.000 vittnena i det området. Byggandet skedde sedan på ett sätt som fick andra att stirra i förundran.

När en Rikets sal byggdes i Stavenhagen, skrev en tidning: ”Metoden att bygga huset och att det har gått så snabbt har gjort många nyfikna åskådare förvånade. ... Huset byggdes av cirka 240 utbildade arbetare från 35 olika yrkeskategorier, vilka alla var frivilliga arbetare och Jehovas vittnen. Allt gjordes under ett veckoslut utan någon lön.”

När en Rikets sal byggdes i Sagard på ön Rügen i Östersjön, skrev en annan tidning: ”Cirka 50 kvinnor och män, flitiga som bin, förbereder grunden. Men det råder ingen stress, utan stämningen är ovanligt avspänd och vänskaplig. Trots att arbetstempot är högt, är det ingen som verkar vara nervös, och inte heller skäller man på sina medarbetare, vilket ju är så vanligt på byggen.”

I slutet av 1992 hade man byggt sju Rikets salar som användes av 16 församlingar. Ytterligare cirka 30 var planerade. År 1998 var det mer än 70 procent av församlingarna i det som tidigare hette Östtyskland som redan höll möten i sin egen Rikets sal.

[Bilder på sidan 118]

Sammankomsten i Berlin 1990