Omorganisering för att stärka bröderna

Samtidigt som de kommunistiska härskarna försökte hålla vittnena i den delen av världen isolerade från kristna bröder i andra länder gjordes viktiga förändringar över hela världen i Jehovas vittnens egen organisation. Dessa förändringar, som gjordes för att man mera skulle komma i linje med det Bibeln säger om den kristna församlingen under det första århundradet, bidrog till att stärka det internationella brödraskapet och förbereda organisationen för en snabb tillväxt de kommande åren. — Jämför Apostlagärningarna 20:17, 28.

Från och med oktober 1972 stod församlingarna inte längre under en enda persons tillsyn, dvs. under församlingstjänaren, som med hjälp av biträden tog hand om det nödvändiga arbetet. I stället förordnades en krets av äldste till att öva tillsyn i varje församling. Redan 1975 kunde man se att den här förändringen hade gett fina resultat.

Erwin Herzig, som varit resande tillsyningsman i många år, minns att det dock inte var alla som välkomnade en förändring. Den tjänade till att avslöja ”hjärtetillståndet hos några av församlingstjänarna”, berättar han. Även om det stora flertalet hade lojala hjärtan, rensade förändringen ut de få som var ärelystna och hellre önskade ”vara nummer ett” än betjäna sina bröder.

Mer var på gång. På 1970-talet utökades Jehovas vittnens styrande krets, och sedan blev den omorganiserad så att dess arbete fördelades mellan sex kommittéer som började fungera den 1 januari 1976. En månad senare, den 1 februari 1976, justerades tillsynen över avdelningskontoren runt om i världen. Det var inte längre en enda person som övade tillsyn över ett avdelningskontor, utan en kommitté förordnad av den styrande kretsen.

Bröderna Frost, Franke och Kelsey hade alla under olika perioder tjänat som tillsyningsmän för avdelningskontoret i Tyskland. Broder Frost fann det nödvändigt att lämna Betel av hälsoskäl. (Han dog 1987 vid 86 års ålder. Hans levnadsskildring finns i The Watchtower för 15 april 1961.) När en fem man stor kommitté för avdelningskontoret bildades i Tyskland 1976, fanns både Konrad Franke (som gång på gång blivit fängslad under nazisttiden) och Richard Kelsey (en gileadit som vid det här laget hade tjänat i Tyskland i 25 år) med. De övriga var Willi Pohl (som överlevt de nazistiska koncentrationslägren och gått igenom Gileadskolans 15:e klass), Günter Künz (som gått igenom Gileadskolans 37:e klass) och Werner Rudtke (som tidigare varit resande tillsyningsman).

Dessa första medlemmar, förutom broder Franke som dog 1983, tjänar fortfarande i avdelningskontorets kommitté. (Konrad Frankes levnadsskildring finns i The Watchtower för 15 mars 1963.) Två andra bröder tjänade också en tid före sin död: Egon Peter, från 1978 till 1989, och Wolfgang Krolop, från 1989 till 1992.

För närvarande har avdelningskontorets kommitté åtta medlemmar. Förutom de redan nämnda är det Edmund Anstadt (sedan 1978) och Peter Mitrega (sedan 1989) samt Eberhard Fabian och Ramon Templeton (sedan 1992).

När den justerade anordningen för tillsyn över avdelningskontoret infördes 1976, var det endast 187 medlemmar i Betelfamiljen i Wiesbaden i Västtyskland. Sedan dess har personalstyrkan ökat till 1.134, med medlemmar från 30 länder. Detta återspeglar i viss mån den internationella prägel som avdelningskontorets arbete har.

Tryckerilokaler för att fylla växande behov

Vid mitten av 1970-talet låg det tyska avdelningskontoret i en del av Wiesbaden som heter Kohlheck — en gång i tiden en sömnig förort vid ett skogsbryn, men nu en snabbt växande del av staden. Redan hade Sällskapet utökat sina egendomar i det här området 13 gånger. Men antalet förkunnare av Guds kungarike i Västtyskland hade vuxit till omkring 100.000. För att öva tillsyn över fältet behövdes ett större kontor. Det fanns också behov av ett större tryckeri för att kunna tillhandahålla biblisk litteratur. Men det hade blivit svårare att få ytterligare tomtmark. Hur skulle man lösa det? Avdelningskontorets kommitté bad om Jehovas vägledning.

I slutet av 1977 började medlemmarna i avdelningskontorets nyligen förordnade kommitté överväga möjligheten att bygga ett nytt Betelhem på en annan plats. Men var det verkligen nödvändigt? Den allmänna känslan var att slutet på den gamla ordningen måste vara väldigt nära. Men ytterligare en faktor måste tas i betraktande. Tryckmetoderna höll på att förändras, och det var nödvändigt för Sällskapet att börja med dessa om tryckning i stor skala skulle fortsätta, oavsett hur lång tid det återstod för den här gamla ordningen. Intressant är att den erfarenhet man fick av att ta itu med situationen i Östtyskland under förbudet mot Jehovas vittnen hjälpte bröderna i Wiesbaden att kunna göra de nödvändiga förändringarna. Hur kommer det sig?

Beslut att trycka med offsetmetoden

Sedan Berlinmuren uppförts 1961 blev det allt svårare att förse Jehovas vittnen i Östtyskland med litteratur. För att göra det lättare framställde man en särskild upplaga av Vakttornet i mindre format. Den innehöll enbart studieartiklarna. För att trycka den krävdes en andra sättning. Att trycka på extra tunt papper var svårt, och det var en utmaning att sedan falsa de tryckta arken. När bröderna fick tag på en automatisk falsmaskin som kunde göra arbetet, upptäckte de att den, paradoxalt nog, var tillverkad i Leipzig i Östtyskland — det land där Jehovas vittnen var förbjudna och för vilket den här mindre iögonenfallande upplagan av Vakttornet var avsedd.

För att förenkla arbetet föreslog en broder, som hade lärt sig att trycka med offsetmetoden innan han kom till Betel, att man skulle trycka tidskrifterna på det sättet. Studieartiklarna kunde fotograferas, förminskas och sedan exponeras på en offsetplåt. Avdelningskontoret fick en liten arkoffsetpress som gåva. Med tiden blev det möjligt att ge ut inte bara studieartiklarna, utan hela tidskriften, först i svartvitt och till slut i fyrfärg. Man tryckte till och med böcker i litet format på samma sätt.

När Nathan Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, besökte Wiesbaden 1975 följde han arbetet med intresse. ”Inte illa”, sade han efter att ha granskat det tryckta materialet. När han hade fått veta att det var en specialupplaga för Östtyskland och att vi var nöjda med den nya metoden att trycka den, sade han: ”De här vännerna som får utstå så mycket svårigheter förtjänar det bästa vi kan ge dem.” Han gav genast tillåtelse att köpa ytterligare maskiner för att utföra arbetet.

När Grant Suiter, medlem av den styrande kretsen, besökte Tyskland 1977 och nämnde att Sällskapet länge hade övervägt att gå över till offsettryckning och nu hade beslutat att göra det i stor skala, hade således bröderna i Wiesbaden redan en viss erfarenhet av detta. Det var förbudet i Östtyskland som indirekt hade förberett dem för den här förändringen.

Men det handlade inte bara om att acceptera tanken på att behöva byta tryckmetod. Broder Suiter förklarade att det skulle behövas större och tyngre tryckpressar. Men var skulle man ställa dem? Det var en sak att drömma om rulloffsetpressar som trycker i fyrfärg men en helt annan sak att förverkliga denna dröm. Man undersökte många olika alternativ för att kunna bygga ut i Kohlheck, men alla förslag var förenade med vissa problem. Vad skulle man göra?

Ett nytt avdelningskontor

Man började leta efter ny tomtmark. Den 30 juli 1978 var cirka 50.000 vittnen samlade till en sammankomst i Düsseldorf och nästan 60.000 i München, och dessa fick till sin förvåning veta att det fanns planer på att köpa mark att bygga ett helt nytt avdelningskontor på.

Under nästan ett års tid undersöktes 123 olika platser. Till sist valde man en högt belägen tomt med utsikt över byn Selters. Den styrande kretsen gav sitt godkännande, och inköpet gjordes den 9 mars 1979. Ytterligare förhandlingar med 18 markägare ledde till att 65 angränsande tomter kunde köpas, vilket gav 30 hektar till att bygga på. Selters ligger omkring 40 kilometer norr om Wiesbaden och erbjuder goda transportmöjligheter. Frankfurts internationella flygplats ligger mindre än 65 kilometer därifrån.

Det största byggnadsprojektet i Jehovas vittnens historia i Tyskland kunde nu börja. Var vi verkligen kvalificerade för detta? Rolf Neufert, medlem av byggnadskommittén, erinrar sig: ”Ingen, förutom brodern som var vår arkitekt, hade någonsin arbetat på ett så här stort projekt. Det är svårt att föreställa sig hur svår uppgiften var. Normalt skulle bara experter och de som har många års erfarenhet ge sig i kast med ett så stort och komplicerat projekt.” Men bröderna resonerade som så att om Jehova ville att de skulle bygga, skulle han också välsigna resultatet.

Det krävdes fyrtio byggnadstillstånd, men de lokala myndigheterna var samarbetsvilliga, vilket uppskattades mycket. I början förekom det ett visst motstånd, men det kom huvudsakligen från prästerna. De anordnade möten för att egga upp motstånd, men förgäves.

Jehovas vittnen från hela landet ställde upp frivilligt för att hjälpa till i arbetet. De visade en enastående anda. Varje dag fanns det i genomsnitt 400 ordinarie arbetare på byggplatsen tillsammans med de cirka 200 som arbetade där på sin semester. Under de fyra år bygget pågick var det inte mindre än 15.000 vittnen som frivilligt erbjöd sina tjänster.

En broder berättar: ”Trots vädret, trots problem, oavsett om det var varmt eller kallt eller till och med iskallt, gick arbetet framåt. Det fanns tillfällen då andra skulle ha ställt in arbetet, men vi började i stället.”

Det kom också en del hjälp från utlandet. Jack och Nora Smith och deras 15-åriga dotter, Becky, från Oregon i USA fick resa flera tusen kilometer, men det var ändå inte för långt. De var med vid den internationella sammankomsten i München, när det tillkännagavs att Sällskapet planerade att bygga ett nytt avdelningskontor i Tyskland. ”Vilket privilegium det skulle vara att få arbeta med att bygga ett nytt Betel!” sade de och meddelade sitt intresse. Jack berättar: ”Vi höll på med förarbete för sammankomsten 1979, när vi fick en ansökningsblankett och en inbjudan att komma så fort som möjligt. Vi var så ivriga att vi knappt kunde koncentrera oss vare sig på vårt arbete eller på sammankomsten.”

För att byggnadsarbetarna skulle få någonstans att bo, måste man bygga om de hus som redan fanns på tomten. Vintern 1979/80 var det första huset färdigt. I september 1980 hade grunden lagts för ett nytt Betelhem. Arbetet med tryckerianläggningen sattes också i gång, och det var inte för tidigt. Den 27 meter långa rulloffsetpress som beställts i januari 1978 skulle levereras i början av 1982. Till dess måste tryckeriet, åtminstone till viss del, vara klart.

Vi kunde göra det mesta av arbetet själva. En broder är fortfarande förundrad: ”Ingen av oss hade någon erfarenhet av att arbeta med ett så stort projekt med en arbetsstyrka som ständigt skiftade. Ofta trodde vi att vi på ett eller annat område hade kört fast, därför att det inte fanns yrkesmän tillgängliga för vissa uppgifter. Men många gånger kom det in en ansökan från en kvalificerad broder i sista minuten. När det behövdes bröder, då fanns de där.” De tackade Jehova för hans vägledning och välsignelse.

Till Selters

Det var mycket arbete med att flytta de möbler och personliga ägodelar som tillhörde de 200 medlemmarna av Betelfamiljen, för att inte tala om alla maskiner och annan utrustning som behövdes för arbetet. Det var ett alltför stort arbete för att kunna genomföras på en gång. Allteftersom byggnadsarbetet gick framåt, flyttade Betelfamiljen, avdelning för avdelning, till Selters.

Bland de första som flyttade var de som arbetade i tryckeriet, eftersom det var den del av anläggningen som blev färdig först. Undan för undan monterades maskinerna ner i Wiesbaden och flyttades till Selters. Under tiden, närmare bestämt den 19 februari 1982, började man trycka i fyrfärg med den nya rulloffsetpressen. Det här var verkligen värt att fira! I maj tystnade tryckeriet i Wiesbaden. Efter 34 år hade vår tryckeriverksamhet där nått sitt slut.

Det första stora arbete som skulle göras med den nya offsetpressen var att trycka boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Man planerade att ge ut denna nya publikation vid 1982 års områdessammankomster, och Tyskland fick i uppgift att trycka den på sju språk. Problemet var att bokbinderiet fortfarande låg i Wiesbaden. I själva verket flyttades det inte till Selters förrän mer än ett år senare. Så när boksignaturerna rullade ut från pressen i Selters, fraktades de med ilfart med Sällskapets lastbil till Wiesbaden för att bindas. Trots det extra arbete detta innebar lyckades bröderna få klart 485.365 exemplar av 1.348.582 i den första tryckningen, så att internationella skaror vid sammankomster i många länder kunde glädja sig över den nya publikationen.

Förståeligt nog var det med blandade känslor man flyttade. En del av medlemmarna i Betelfamiljen hade haft Wiesbaden som sitt hem i nästan 35 år. Men det dröjde inte länge förrän anläggningen där delades upp och såldes till olika privatpersoner. Man behöll bara en liten del av det gamla bokbinderiet och gjorde om den till en Rikets sal. Betecknande för Jehovas folks internationella endräkt är att denna Rikets sal i dag delas av fyra församlingar — två tyska, en engelsk och en rysk.

Överlämnandet

Efter att ha lagt sista handen vid Betelanläggningen i Selters höll man ett överlämnandeprogram den 21 april 1984. Alla som hade tagit del i projektet kände tydligt att Jehovas hand hade varit med dem. De hade vänt sig till honom för att få vägledning och hade tackat honom när till synes oöverstigliga hinder hade undanröjts. De såg nu påtagliga bevis för hans välsignelse i byggnaderna som stod färdiga och som redan hade börjat användas för att främja sann tillbedjan. (Ps. 127:1) Det här var verkligen en tid av särskild glädje.

Tidigare under veckan hade dörrarna öppnats för besökare. Myndighetspersoner som Sällskapet haft att göra med inbjöds att göra en tur i lokalerna. Också grannarna var välkomna. En besökare berättade att han hade kommit tack vare sin präst. Han förklarade att prästen hade klagat över vittnena så ofta de senaste åren att hela församlingen var trött på att lyssna på honom. På söndagen hade han återigen gått till angrepp mot Jehovas vittnen och uppmanat sin hjord att inte tacka ja till deras inbjudan att komma när det var öppet hus. ”Jag hade inte glömt er inbjudan”, berättade besökaren, ”men jag hade glömt vilken dag det var. Hade inte vår präst sagt det i söndags, hade jag säkert inte kommit.”

Efter de första rundturerna kom så till slut dagen för överlämnandet. Det inleddes med musik klockan 9.20, och det var verkligen glädjande att 13 av de 14 medlemmarna av den styrande kretsen kunde vara närvarande! Eftersom det var omöjligt för alla som på ett eller annat sätt hade bidragit till projektets framgång att personligen närvara, hade anordningar gjorts för att ha telefonförbindelse med 11 andra platser runt om i landet. På så vis kunde en skara på 97.562 lyssna på det fina programmet.

Bland dem som var med i Selters denna minnesvärda dag var det många som under andra världskriget hade bevisat sin tro när de satt fängslade i nazistiska koncentrationsläger. Det var också några från Östtyskland som suttit fängslade men som nyligen blivit frigivna. Bland dessa fanns Ernst och Hildegard Seliger. Broder Seliger hade börjat i heltidstjänsten 60 år dessförinnan, och han och hans hustru hade tillbringat sammanlagt mer än 40 år i fängelser och koncentrationsläger under nazistiskt och kommunistiskt styre. Efter att ha varit med vid överlämnandet skrev de: ”Kan ni föreställa er våra känslor, när vi fick tillåtelse att vara med vid denna underbara andliga festmåltid i vårt andliga paradis? Att lyssna till detta fantastiska program var från början till slut som att lyssna till en gudomlig symfoni av teokratisk endräkt och harmoni.” (Fler detaljer om de trosprov som de fick utstå finns i The Watchtower för 15 juli 1975.)

Hus åt Jehovas namn

Folk blir ofta förbluffade, när de ser att Jehovas vittnen, med frivillig arbetskraft, bygger Rikets salar på bara några veckor — eller bara några dagar — och uppför stora sammankomsthallar och att de finansierar Betelanläggningar värda flera miljoner med frivilliga bidrag. Invånarna i Tyskland har haft många möjligheter att se detta med egna ögon.

Den första sammankomsthallen i Västtyskland överlämnades i Västberlin i början av 1970-talet. Det blev fler, så 1986 kunde alla kretssammankomster hållas i hallar som Jehovas vittnen ägde.

Jehovas välsignelse har varit uppenbar, när bröderna har arbetat med dessa projekt. I München lyckades man, tack vare ett gott samarbete med stadens myndigheter, få tag i en tomt för en sammankomsthall till ett bra pris. Denna tomt låg på andra sidan motorvägen som går förbi det enorma Olympiastadion, i utkanten av den vackra Olympiaparken. 

Man bemödade sig om att begränsa bygg- och utrustningskostnaderna till ett minimum. I samband med att ett kraftverk flyttades kunde bröderna köpa några elektriska ställverk och en telefonväxel för mindre än 5 procent av det ursprungliga priset. I rätt tid revs dessutom ett byggnadskomplex, vilket gjorde det möjligt att skaffa handfat, toalettstolar, dörrar, fönster och flera hundra meter vatten-, gas- och ventilationsrör till ett lågt pris. Man kunde dra ner på kostnaderna ytterligare genom att själva tillverka bord och stolar. För att tillgodose stadens krav vad gäller omgivningen var bröderna tvungna att plantera 27 lindar på tomten. En plantskola som skulle läggas ner hade precis så många som behövdes, alla med rätt höjd, och dessa köptes för en tiondel av det ordinarie priset. Sedan staden München avslutat arbetena med att stenlägga ett antal gator, blev det möjligt att köpa tonvis med gatsten till en mycket ringa kostnad, och den använde man till att stenlägga gångarna runt sammankomsthallen och den tillhörande parkeringsplatsen.

De andra sammankomsthallarna i Tyskland har en liknande historia, och alla har sin egen särskilda utformning och skönhet. Alla är de, som kung Salomo uttryckte sig om templet i Jerusalem för över 3.000 år sedan, ”ett hus åt Jehovas ... namn”. — 1 Kung. 5:5.

Dessutom fortsätter man att bygga Rikets salar i snabb takt för att fylla behovet hos de 2.083 församlingarna i Tyskland. Det finns nu 17 regionala byggnadskommittéer. Innan den första bildades 1984 ägde Jehovas vittnen endast 230 Rikets salar i hela Tyskland. Sedan dess och fram till augusti 1998 har det byggts i genomsnitt 58 nya Rikets salar om året — mer än en i veckan de senaste 12 åren!

Också i fråga om byggverksamhet ser Jehovas vittnen i Tyskland bortom nationsgränserna. De tillhör en världsvid familj. Mer än 40 från Tyskland har tjänat som internationella tjänare, och de har varit villiga att bygga var som helst dit Sällskapet har skickat dem och så länge som det behövts. Ytterligare 242 har arbetat på sådana byggnadsprojekt i andra länder under kortare eller längre perioder.

Resande tillsyningsmän är herdar för hjorden

En viktig orsak till organisationens goda andliga tillstånd har varit de resande tillsyningsmännens arbete. Sådana män är verkligen herdar för Guds hjord. (1 Petr. 5:1–3) De är, som aposteln Paulus beskrev dem, ”gåvor i form av människor”. — Ef. 4:8.

Efter andra världskriget besökte resande tillsyningsmän församlingarna, byggde upp dem och samarbetade med dem i tjänsten på fältet. Bland dessa fanns bröder som Gerhard Oltmanns, Josef Scharner och Paul Wrobel, som alla hade blivit döpta 1925. Vi har också Otto Wulle och Max Sandner, som båda hade blivit döpta på 1930-talet.

Allteftersom behovet ökade tillfogades fler bröder på listan över resande tillsyningsmän. Från andra världskrigets slut och fram till i dag är det mer än 290 bröder som har tjänat i resetjänsten i Västtyskland och mer än 40 andra i Östtyskland. De har verkligen gett av sig själva för att främja Guds kungarikes intressen. För vissa innebar det att de inte fick se sina vuxna barn eller sina barnbarn så ofta. Andra ordnade så att de kunde tillbringa tid tillsammans med sina åldrande eller sjuka föräldrar, medan de fullgjorde sitt förordnande.

En del resande förkunnare har tjänat i detta ansträngande men välsignelserika arbete i årtionden. Horst och Gertrud Kretschmer, till exempel, har varit i resetjänsten sedan mitten av 1950-talet och rest över hela Tyskland. Broder Kretschmer minns fortfarande ett tillfälle, när han var på besök på Betel i Wiesbaden 1950, då Erich Frost kärleksfullt lade handen på hans axel och sade: ”Horst, var aldrig orolig. Om du förblir trogen mot Jehova, kommer han att se till dig. Det är något som jag har erfarit, och det kommer du också att få erfara, bara du förblir trogen.”

Nu, år 1998, är det 125 bröder i Tyskland som tjänar som krets- eller områdestillsyningsmän. De är mogna män, som har varit i genomsnitt 30 år i heltidstjänsten för Jehova. Deras hustrur är också nitiska i tjänsten och är särskilt till uppmuntran för systrarna i de församlingar som de besöker.

En resande tillsyningsman flyttar till Brooklyn

Martin och Gertrud Pötzinger var välbekanta bland Jehovas folk i Tyskland. Båda hade tjänat Jehova troget före, under och efter Tredje riket. Efter frigivningen ur den nazistiska fångenskapen satte de genast i gång i heltidstjänsten igen. I över 30 år hade de varit i resetjänsten och betjänat kretsar i hela Tyskland. Tusentals vittnen hade kommit att älska och respektera dem.

År 1959 gick broder Pötzinger igenom Gileadskolans 32:a klass. Gertrud, som inte kunde engelska, hade inte följt med men gladde sig ändå med honom över hans privilegium. Att vara skild från sin man var inget nytt för Gertrud. Nazisternas förföljelse hade tvingat dem att leva åtskilda i nio år, och detta bara några månader efter att de hade gift sig. Nu, när Jehovas organisation bad dem att frivilligt bo på olika håll för den teokratiska verksamhetens skull, tvekade de inte, och inte klagade de heller.

Ingen av dem hade någonsin tjänat Jehova för egen fördels skull. De hade alltid villigt åtagit sig teokratiska förordnanden. Men det kom ändå som en överraskning när de 1977 blev inbjudna att bli medlemmar av Betelfamiljen i världshögkvarteret i Brooklyn i New York. Broder Pötzinger skulle bli medlem av den styrande kretsen!

De blev anvisade att stanna på Betel i Wiesbaden tills de fått uppehållstillstånd i USA. Det visade sig att de fick vänta flera månader, vilket var längre än vad de hade trott. Martin fräschade upp sina kunskaper i engelska, och även Gertrud, hans energiska hustru, fick börja studera. Att lära sig ett nytt språk är ingen lätt uppgift för en kvinna som är väl över 60 år. Men allt gjorde de för sin tjänst för Jehova!

Många engelsktalande medlemmar av Betelfamiljen i Wiesbaden fann stor glädje i att hjälpa Martin och Gertrud med språket. Varje gång Gertrud jagade upp sig i sina engelskstudier, förmanade hennes man henne vänligt: ”Ta det lugnt, Gertrud, ta det lugnt.” Men Gertrud hade aldrig varit bra på att ”ta det lugnt”. Hela hennes liv i Jehovas tjänst hade kännetecknats av helhjärtat engagemang och beslutsamhet. Med denna anda ägnade hon sig åt att lära sig språket, och i november 1978, så fort de hade fått sina permanenta inresevisum, for hon och hennes man till Brooklyn.

När de reste i väg, hade vännerna i Tyskland blandade känslor, men de gladde sig med dem i deras nya tjänsteprivilegier. Vännerna blev också djupt rörda, när de, omkring 10 år senare, fick veta att Martin, i en ålder av 83 år, hade fullbordat sin jordiska bana den 16 juni 1988.

Efter sin mans död återvände Gertrud till Tyskland, där hon tjänar som medlem av Betelfamiljen. Fortfarande är det så att hon inte ”tar det lugnt”. Och hon kommer nog aldrig att göra det heller. Förutom att Gertrud fullgör sina arbetsuppgifter på Betel, använder hon ofta sin semester till att vara hjälppionjär. (Ytterligare upplysningar om broder och syster Pötzinger finns i The Watchtower för 1 december 1969 och Vakttornet för 1 april 1985 och 15 september 1988.)

Särskilda skolor till hjälp för att fylla behov utomlands

Sedan 1978, inte så lång tid innan paret Pötzinger for till Brooklyn, har Skolan i pionjärtjänst, en tio dagar lång kurs som ger praktisk övning, tjänat till att stärka pionjärerna i Tyskland. Varje år hålls det skolor kretsvis runt hela landet. Alla som har tjänat som reguljära pionjärer i minst ett år och som inte tidigare har gått den här skolan inbjuds. I början av 1998 var det 16.812 som hade gått pionjärskolan. Förutom på tyska har den hållits på engelska, franska, grekiska, italienska, polska, portugisiska, ryska, serbokroatiska, spanska och turkiska.

En del som har gått pionjärskolan har gjort det trots mycket svåra omständigheter. Drygt en vecka innan Christine Amos skulle gå den blev hennes son dödad i en bilolycka, när han var på väg hem från ett möte. Skulle Christine, under sådana förhållanden, kunna få någon behållning av skolan? Hur skulle hennes man klara av att vara ensam? De bestämde sig för att hon, trots allt, skulle gå pionjärskolan; att ha sinnet sysselsatt med andliga ting skulle vara en välsignelse för henne. Under tiden blev hennes man inbjuden att arbeta på Betel. Kort därefter blev båda inbjudna till Selters för att arbeta på bygget. När det var färdigt fick de glädjen att arbeta på byggnadsprojekt i Grekland, Spanien och Zimbabwe. Och för närvarande är de återigen pionjärer i Tyskland.

Bland dem som har gått pionjärskolan är det några som har kunnat göra pionjärtjänsten till sin levnadsbana, och de finner att den är full av utmaningar och att den ger djup tillfredsställelse. Inge Korth, som har varit pionjär sedan 1958, säger: ”Heltidstjänsten ger mig en särskild möjlighet att varje dag få visa min djupa kärlek till Jehova och tacksamhet mot honom.” Waldtraut Gann, som började som pionjär 1959, tillägger: ”Pionjärtjänsten är ett skydd mot den här onda ordningen. Att man känner Jehovas hjälpande hand ger äkta glädje och inre tillfredsställelse. Materiella värden kan inte jämföras med detta.” Martina Schaks, som är pionjär tillsammans med sin man, säger: ”Pionjärtjänsten är en ’skola för livet’, eftersom den hjälper mig att utveckla vissa egenskaper, sådana som självbehärskning och tålamod. Som pionjär känner jag att jag är mycket nära Jehova och hans organisation.” För andra har pionjärtjänsten visat sig bli en språngbräda till Beteltjänst, missionärstjänst eller kretstjänst.

För att kunna fylla det akuta behovet av fler missionärer upprättades 1981 i Tyskland en filial till Gileadskolan, så att denna fina kurs också blev tillgänglig för tysktalande pionjärer. Eftersom det nya Betel i Selters ännu inte var färdigt, hölls de två första kurserna i Wiesbaden. Efter flyttningen till Selters hölls tre kurser där. Förutom de hundra eleverna från Tyskland var det också tysktalande elever från Luxemburg, Schweiz och Nederländerna som gick de här fem kurserna. Efter avslutningen skickades de ut till sammanlagt 24 olika länder i bland annat Afrika, Latinamerika, Östeuropa och Stilla havet.

Vid mitten av 1970-talet var det 183 heltidstjänare från Tyskland som hade gått Vakttornets Bibelskola Gilead. I slutet av år 1996 hade den siffran, delvis tack vare Gileadskolans filial, ökat till 368. Det är verkligen glädjande att veta att i januari 1997 var det omkring hälften av dessa elever som fortfarande tjänade som missionärer utomlands! Bland dessa finner vi Paul Engler, som har tjänat i Thailand sedan 1954; Günter Buschbeck, som tjänade i Spanien från 1962 till dess han blev förordnad till Österrike 1980; Karl Sömisch, som tjänade i Indonesien och Mellersta Östern innan han blev förflyttad till Kenya; Manfred Tonak, som efter att ha tjänat i Kenya blev ombedd att fylla ett behov på avdelningskontoret i Etiopien, och Margarita Königer, som genom missionärstjänsten de senaste 32 åren har kommit till Madagaskar, Kenya, Benin och Burkina Faso.

Ännu en skola, Skolan för förordnade tjänare, ger undervisning åt ogifta äldste och biträdande tjänare och har varit ett återkommande inslag i Tyskland sedan 1991. Tysktalande bröder från Belgien, Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Tjeckien, Ungern och Österrike har tillsammans med bröder från Tyskland kunnat glädjas åt den utmärkta övning som den här skolan ger. Och efter avslutningen har några av eleverna tagit på sig ytterligare förpliktelser och blivit sända till Afrika, Östeuropa och andra områden där det råder särskilt behov.

Även Betelhemmet och tryckeriet i Selters har faktiskt visat sig vara en ”skola”, där bröder har blivit rustade till att fylla behoven allteftersom predikoverket blivit fritt i Östeuropa. Betellivet har lärt dem att arbeta med människor av alla slag, och det har hjälpt dem att inse att Jehova kan använda alla slags människor, trots deras ofullkomlighet, för att få sitt verk utfört. Bröder som har arbetat på avdelningen för tjänsten på fältet har lärt sig att problem kan lösas genom att man alltid tillämpar Bibelns principer och noggrant följer den styrande kretsens anvisningar. Av bröder som, till och med under stor press, fortsatt att visa andens frukt har de blivit övade att visa en balanserad inställning och fullständigt förtrösta på Jehova. Vilka värdefulla lärdomar att dela med sig av till bröder vid andra avdelningskontor!

Hinder övervinns med hjälp av utbildning och kärlek

Under de senaste tio åren har ett världsomfattande undervisningsprogram genomförts för att göra det lättare för Jehovas vittnen i deras beslutsamhet när det gäller att lyda Bibelns förbud mot att använda blod. (Apg. 15:28, 29) Detta har inneburit att man fått tränga igenom en mur av fördomar och felaktig information. I anknytning till det här programmet introducerades avdelningen för sjukhusinformation i Tyskland 1990. I november samma år var 427 bröder närvarande vid ett seminarium i Tyskland. De kom från Tyskland och nio andra länder. Detta stärkte de internationella banden. De äldste uppskattade mycket den hjälp de fick. En äldste från Mannheim berättar: ”Vi blev rustade att klargöra vår ståndpunkt med fasthet och tillbörlig respekt men utan att hållas tillbaka av fruktan.” En äldste från Österrike sade: ”Jag har aldrig varit med vid ett seminarium där ett så vidsträckt spektrum av information behandlats på ett så enkelt och lättfattligt sätt.”

Sedan dess har ytterligare seminarier hållits för att ge instruktioner åt de 55 sjukhuskommittéer som under tiden har bildats i Tyskland för att ge Jehovas vittnen hjälp i sådant som rör medicinsk behandling utan blodtransfusion. Kommittéernas arbete har burit god frukt. I augusti 1998 fanns det över 3.560 läkare i Tyskland som hade uttryckt sin villighet när det gäller att behandla Jehovas vittnen utan att använda blod. Bland dessa finner vi en fjärdedel av de läkare som tidskriften Focus för några år sedan utsåg till ”de 1.000 bästa läkarna i Tyskland”.

I januari 1996 började sjukhuskommittéerna dela ut den speciellt utarbetade handboken Family Care and Medical Management for Jehovah’s Witnesses (Omsorg om familjen och läkarvård för Jehovas vittnen). (Den här fina handboken, som är utarbetad uteslutande för medicinsk personal och myndighetspersoner, visar vilka medicinska alternativ utan blodtransfusion som finns. En gemensam satsning har gjorts för att lämna ut den till domare, socialarbetare, neonatologer och pediatriker.) De flesta domare har uttryckt uppskattning av boken och har gett många kommentarer om dess höga kvalitet och praktiska värde. Många var förvånade över att det finns så många alternativa medicinska behandlingsformer för dem som inte vill ta emot blodtransfusion. En domare i Nördlingen uttryckte sig så här: ”Det här är precis vad jag behöver.” En professor vid universitetet i Saarland använde materialet i boken som utgångspunkt för diskussion och till ett skriftligt prov för en grupp som gick en högre kurs i civilrätt.

Att det nu finns sjukhuskommittéer som verkar över hela världen har möjliggjort ett internationellt samarbete i akutsituationer. I fall där läkare har ordinerat mediciner som inte finns i det land där patienten befinner sig har vårt internationella nätverk underlättat när det gällt att få fram sådana och med att få dem skickade med post från Tyskland. Dessutom har anordningar gjorts, så att bröder och systrar från ett tiotal länder fått kontakt med läkare i Tyskland för att få till stånd behandling i enlighet med deras ekonomiska möjligheter.

Naturligtvis har bröder som bor i Tyskland också nytta av det här internationella samarbetet. År 1995 råkade en syster, som var på resa i Norge, ut för en olycka och kom in på sjukhus. När hennes son i Tyskland fick veta det, vände han sig genast till avdelningen för sjukhusinformation för att få hjälp. Avdelningskontoret i Norge underrättades. Dagen därpå fick systern besök av ett norskt vittne som, för att kunna vara till större hjälp, hade åkt 13 mil för att hämta en intresserad person som talade tyska. Längre fram uttryckte sonen sin uppskattning i ett brev, där han skrev: ”Vilken organisation! Vilken kärlek! ... Orden räcker inte till för att uttrycka mina känslor. Det här är verkligen unikt.”

Genom utbildning och kärlek har således stora framsteg gjorts, när det gäller att övervinna vad som tidigare var ett nästan oöverstigligt hinder. Strax dessförinnan hade ett annat hinder avlägsnats.

Plötsligt — Berlinmuren faller!

Världen häpnade över hur fort det gick! Människor över hela världen såg det på TV. I Berlin firade tusentals högljutt. Barriären mellan Öst och Väst hade avlägsnats. Det var den 9 november 1989.

Drygt 25 år tidigare, på morgonen den 13 augusti 1961, chockades Berlins invånare, när de upptäckte att myndigheterna i Östberlin höll på att bygga en mur som skulle skilja den kommunistkontrollerade sektorn från den övriga delen av staden. Berlin delades fysiskt upp i en östlig och en västlig del, vilket återspeglade förhållandet mellan Öst- och Västtyskland. På ett kanske mer dramatiskt sätt än något annat kom Berlinmuren att, under det kalla krigets dagar, symbolisera kampen mellan två supermakter.

Den 12 juni 1987, bara lite drygt två år före de överraskande händelserna 1989, höll USA:s president, Ronald Reagan, ett tal, med Brandenburger Tor inom synhåll och med Berlinmuren bakom sig, och han krävde: ”Mr. Gorbatjov, öppna denna port. Mr. Gorbatjov, riv denna mur.” Men fanns det något som tydde på att hans krav skulle bli hörda? Var detta egentligen någonting annat än retorik? Nej, faktiskt inte. Som svar sade Erich Honecker, Östtysklands ledare, så sent som i början av 1989 att muren ”kommer att finnas i 50, ja, i 100 år till”.

Men plötsligt och oväntat öppnades Brandenburger Tor, och Berlinmuren krossades. En medlem av Betelfamiljen i Selters minns att han var med vid ett församlingsmöte på kvällen torsdagen den 9 november, och när han kom hem satte han på TV-n för att se de sena kvällsnyheterna. Skeptiskt följde han rapporterna om att gränsen mellan Östberlin och Västberlin hade öppnats. Östberlins invånare fick för första gången på 27 år komma in i Västberlin! Han kunde knappt tro sina ögon: bilar körde över gränsen, folk tutade för att fira, samtidigt som fler och fler västberlinare — en del hade stigit upp ur sängen — begav sig mot gränsen och ställde sig vid vägen för att sträcka sig fram och krama sina oväntade gäster. Tårarna flödade. Muren hade fallit — bokstavligen över en natt!

De följande 24 timmarna hade människor över hela världen svårt att slita sig från TV-n. Här skrevs historia. Vad skulle detta innebära för Jehovas vittnen i Tyskland? Vad skulle det innebära för Jehovas vittnen i hela världen?

En ”Trabi” kommer på besök

Följande lördagsmorgon strax före klockan åtta var en Betelbroder på väg till sitt arbete, när han träffade en annan medlem av Betelfamiljen, Karlheinz Hartkopf, som nu tjänar i Ungern. Entusiastiskt sade brodern: ”Det dröjer säkert inte länge förrän de första bröderna från Östtyskland dyker upp här i Selters!” På sitt lugna och sakliga sätt svarade broder Hartkopf: ”De är redan här.” I själva verket hade två bröder anlänt tidigt på morgonen med sin östtyska Trabant, med tvåtaktsmotor, ställt sig vid grinden och väntat på att arbetsdagen skulle börja.

Nyheten spred sig snabbt på Betel. Men innan alla hade fått en chans att ens se och hälsa på dessa oväntade, men ändå välkomna, besökare, var de redan på väg tillbaka till Östtyskland med bilen full av litteratur. Även om litteraturen fortfarande officiellt var förbjuden, precis som predikoarbetet, gav denna spännande händelse förnyat mod. ”Vi måste vara tillbaka till mötet i morgon bitti”, förklarade de. Man kan föreställa sig församlingens glädje, när dessa bröder kom med kartonger med litteratur som det under lång tid funnits så lite av!

Under de följande veckorna vällde tusentals östtyskar in över gränsen till Västtyskland, och för många var det första gången någonsin. De gladde sig nu verkligen åt att kunna röra sig fritt, vilket de inte kunnat på länge. Vid gränsen möttes de av vinkande västtyskar. Jehovas vittnen fanns också där och välkomnade besökarna — dock med något som var värdefullare än att bara visa sina känslor. De delade fritt ut biblisk litteratur till gästerna från Öst.

I vissa gränsstäder gjorde församlingarna särskilda ansträngningar för att nå de besökande östtyskarna. Eftersom Jehovas vittnens litteratur hade varit förbjuden i flera årtionden, var det många som visste föga eller ingenting alls om den. I stället för att gå från dörr till dörr blev det populärt att gå från ”Trabi” (Trabant) till ”Trabi”. Folk var ivriga att undersöka allt som var nytt, också religion. Ibland sade förkunnarna helt enkelt: ”Du har förmodligen aldrig läst de här två tidskrifterna, eftersom de har varit förbjudna i ert land i nästan 40 år.” Ett vanligt svar var: ”Ja, har de varit förbjudna, då måste de vara bra. Jag skulle gärna vilja ha dem.” Två förkunnare i gränsstaden Hof lämnade nästan 1.000 tidskrifter i månaden vardera. Det behöver knappast sägas att församlingarna där och i närheten snabbt gjorde slut på sitt överskott av tidskrifter.

[Bild på sidan 69]

Den internationella sammankomsten ”Triumferande Riket” i Nürnberg 1955

[Bilder på sidan 73]

Jehovas vittnen i Tyskland har hjälpt många invandrare att dra nytta av Bibelns sanning

[Bild på sidan 88]

Betel i Wiesbaden 1980

[Bild på sidan 90]

Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger). Främre raden: Günter Künz, Edmund Anstadt, Ramon Templeton, Willi Pohl. Bakre raden: Eberhard Fabian, Richard Kelsey, Werner Rudtke, Peter Mitrega

[Bilder på sidan 95]

Några av de tio sammankomsthallar som är i bruk i Tyskland

1. Glauchau

2. Reutlingen

3. München

4. Meckenheim

5. Berlin

[Bild på sidan 99]

Martin och Gertrud Pötzinger

[Bilder på sidorna 100, 101]

Avdelningskontoret i Selters

[Bilder på sidan 102]

Några av dem från Tyskland som tjänar som missionärer i andra länder: 1) Manfred Tonak, 2) Margarita Königer, 3) Paul Engler, 4) Karl Sömisch, 5) Günter Buschbeck

[Bilder på sidan 110]

Sedan förbudet hade hävts sändes stora mängder litteratur till Östeuropa

[Bilder på sidan 118]

Sammankomsten i Berlin 1990

[Bilder på sidan 124]

Den första Rikets sal som byggdes i det tidigare Östtyskland

[Bilder på sidorna 132, 133]

Överlämnandet ägde rum i Selters (bilden här ovan). Därefter framfördes programmet på sex stadion i Tyskland

[Bild på sidan 139]

Redskap för att motverka floden av felaktig information

[Bilder på sidorna 140, 141]

Trots att de sattes i koncentrationsläger (där Jehovas vittnen identifierades genom en lila triangel), förblev dessa lojala kristna (här vid Brandenburgfängelset 1995) fasta i sin tro

[Bilder på sidan 147]

Motstående sida, medurs: Heinrich Dickmann, Änne Dickmann, Gertrud Pötzinger, Maria Hombach, Josef Rehwald, Elfriede Löhr