Firar seger i Berlin

Tiden av kommunistiskt förtryck var nu över, och detta skulle firas. Framför allt längtade vännerna efter att öppet få ha en sammankomst och därigenom uttrycka sin tacksamhet mot Jehova för möjligheten de nu hade fått att tjäna honom med större frihet.

Så fort Berlinmuren fallit i november 1989 gav den styrande kretsen anvisningar om att börja planera för en internationell sammankomst i Berlin. Snabbt bildades en sammankomstorganisation. På kvällen den 14 mars 1990 samlades denna grupp för att diskutera hur sammankomsten skulle arrangeras. Helmut Martin minns ännu när sammankomsttillsyningsmannen, Dietrich Förster, bad honom meddela de församlade bröderna att Jehovas vittnen i Östtyskland tidigare under dagen hade fått lagligt erkännande. Ja, nu hade förbudet officiellt upphävts!

Eftersom planeringen hade inletts relativt sent, gick det inte att boka Olympiastadion ett veckoslut. Sammankomsten skulle därför hållas från tisdag till fredag, den 24 till den 27 juli. När det så blev dags, hade bröderna bara en dag på sig att göra i ordning stadion och bara några timmar att montera ner allting efteråt.

Så redan klockan fem på morgonen måndagen den 23 juli fanns det hundratals frivilliga på plats. Gregor Reichart, en medlem av Betelfamiljen i Selters, berättar att ”vännerna från Östtyskland grep sig an arbetet med stor entusiasm, som om de hade gjort detta i flera år”. En representant för stadionledningen sade längre fram att han var glad att ”anläggningen för första gången blev ordentligt städad”.

Cirka 9.500 östtyskar kom till sammankomsten med 13 chartrade tåg. Andra kom i 200 chartrade bussar. En äldste minns att han i samband med förberedelserna berättade för en järnvägstjänsteman att det skulle gå tre tåg enbart från Dresdenområdet. Med stor förvåning frågade denne: ”Finns det verkligen så många Jehovas vittnen i Östtyskland?”

För dem som reste med tåg började sammankomsten redan innan de kom fram till Berlin. ”Vi samlades vid järnvägsstationen i Chemnitz för att stiga på tåget som var reserverat för oss”, berättar Harald Pässler, en äldste från Limbach-Oberfrohna. ”Resan till Berlin blev en oförglömlig upplevelse. Efter många år av förbud, då vi bedrivit vår verksamhet underjordiskt i små grupper, var det nu plötsligt möjligt att träffa många bröder på en gång. Under hela resan gick vi mellan kupéerna och samtalade med bröder som vi inte träffat på flera år, ja, årtionden. Glädjen över att få återförenas var obeskrivlig. Alla hade blivit äldre, men de hade troget hållit ut. Vi hälsades välkomna vid stationen i Berlin-Lichtenberg och fick via högtalarna anvisning om att gå till särskilda samlingsplatser, där våra bröder från Berlin stod och väntade med stora skyltar. Detta var något helt nytt för oss — att komma fram ur anonymiteten! Vi fick personligen erfara vad vi dittills endast hade läst eller hört talas om: att vi i sanning är ett stort internationellt brödraskap!”

För många av vittnena var detta faktiskt den allra första sammankomsten. ”Vi tyckte alla att det var spännande att få en inbjudan”, berättar Wilfried Schröter. Eftersom han överlämnade sig 1972, då verket var förbjudet, kan vi förstå hur han kände det. ”Flera veckor innan kände vi en feberaktig förväntan. Aldrig tidigare hade jag varit med om något liknande, och det var samma sak för många andra vänner. Det var helt enkelt ofattbart att vi skulle få se ett internationellt brödraskap samlat på ett stort stadion.”

Hur ofta hade inte vännerna i Östberlin längtat efter att få resa den korta sträckan till den andra delen av staden, där deras bröder samlades till sammankomster! Och nu var det äntligen möjligt.

Nästan 45.000 från 64 länder var närvarande. Bland dem var sju medlemmar av den styrande kretsen. De hade kommit för att glädja sig tillsammans med sina kristna bröder från Östtyskland vid detta betydelsefulla tillfälle. Det var i detta stadion som Tredje riket försökte använda de olympiska spelen 1936 till att imponera på omvärlden med sina bedrifter. Nu genljöd stadion återigen av rungande applåder, men den här gången var det inte till idrottsmäns ära eller på grund av nationalstolthet. Detta var medlemmar av en verkligt lycklig internationell familj av Jehovas folk, och de applåderade av tacksamhet mot Jehova och av uppskattning av de dyrbara sanningarna i hans ord. Vid det här tillfället var det 1.018 som framställde sig för vattendop — de flesta av dessa hade lärt känna sanningen i Östtyskland under förbudet.

De av de närvarande som kanske bäst förstod de östtyska vännernas känslor var de cirka 4.500 entusiastiska delegaterna från Polen, som är grannland med Östtyskland. Dessa hade också fått uthärda många år av förbud och hade helt nyligen fått vara med om sin första stora sammankomst på många år. Ett polskt vittne skrev senare: ”Vännerna från Polen uppskattar mycket den uppoffrande anda som deras grannar i Väst visade när de gav dem gratis logi, mat och transport till och från sammankomstplatsen. Utan detta hade det varit omöjligt för många av oss att komma.”

Vännerna från Västtyskland, som var vana vid sammankomster i frihet, var inte desto mindre imponerade. ”Det var hjärtevärmande att se några av våra trogna äldre vänner — av vilka en del blev förföljda inte bara under 40 år av kommunistiskt styre, utan också under Tredje riket — sitta i den reserverade sektionen, där Adolf Hitler och andra nazistiska ’höjdare’ en gång satt”, säger Klaus Feige, medlem av Betelfamiljen i Selters. Den här finare sektionen av Olympiastadion var kärleksfullt nog reserverad åt de äldre och handikappade. Vilken slående symbol för Guds kungarikes triumf över de politiska krafter som hade försökt stoppa dess marsch mot slutlig seger!

Platser att församlas till

Omedelbart efter det att förbudet upphävts i Östtyskland ordnade man så att vännerna där skulle kunna få del av det ordinarie mötesprogram som Jehovas tjänare över hela världen åtnjuter. Redan innan kretsarna helt hade omorganiserats inbjöds församlingarna att vara med vid kretsmöten och kretssammankomster i Västtyskland. I början delades de närvarande upp i lika stora grupper, dels de som kom från Västtyskland, dels de från Östtyskland. Detta stärkte banden av broderskap och gav dessutom bröder från Östtyskland möjlighet att lära sig rutiner i samband med sammankomster genom att arbeta tillsammans med sina västtyska kolleger.

Allteftersom kretsar bildades inbjöds vänner i Öst att använda de sammankomsthallar som redan fanns i Västtyskland. Fem hallar — de i Berlin, München, Büchenbach, Möllbergen och Trappenkamp — låg tillräckligt nära den gamla gränsen för att detta skulle vara möjligt. Men man började ändå att så fort som möjligt bygga en sammankomsthall i Östtyskland. Den ligger i Glauchau, i närheten av Dresden, och överlämnades den 13 augusti 1994 och är för närvarande Jehovas vittnens största sammankomsthall i Tyskland, med plats för 4.000 personer.

Man insåg också att det måste byggas Rikets salar. Sådana hade inte varit tillåtna i Östtyskland, men nu behövdes de för de mer än 20.000 vittnena i det området. Byggandet skedde sedan på ett sätt som fick andra att stirra i förundran.

När en Rikets sal byggdes i Stavenhagen, skrev en tidning: ”Metoden att bygga huset och att det har gått så snabbt har gjort många nyfikna åskådare förvånade. ... Huset byggdes av cirka 240 utbildade arbetare från 35 olika yrkeskategorier, vilka alla var frivilliga arbetare och Jehovas vittnen. Allt gjordes under ett veckoslut utan någon lön.”

När en Rikets sal byggdes i Sagard på ön Rügen i Östersjön, skrev en annan tidning: ”Cirka 50 kvinnor och män, flitiga som bin, förbereder grunden. Men det råder ingen stress, utan stämningen är ovanligt avspänd och vänskaplig. Trots att arbetstempot är högt, är det ingen som verkar vara nervös, och inte heller skäller man på sina medarbetare, vilket ju är så vanligt på byggen.”

I slutet av 1992 hade man byggt sju Rikets salar som användes av 16 församlingar. Ytterligare cirka 30 var planerade. År 1998 var det mer än 70 procent av församlingarna i det som tidigare hette Östtyskland som redan höll möten i sin egen Rikets sal.

Upplivande internationella sammankomster

Allteftersom myndigheternas restriktioner hävdes i länderna i Östeuropa, började den styrande kretsen planera för sammankomster där. Vännerna fick nu möjlighet att bygga upp varandra andligen, och de uppmuntrades att klart hålla i fokus det arbete som Gud har befallt sina tjänare att utföra. (Matt. 6:19–24, 31–33; 24:14) Många av Jehovas vittnen i dessa länder hade under många år bara kunnat komma tillsammans i små grupper, men dessa sammankomster gjorde det möjligt för dem att lära känna andra vittnen och bli uppmuntrade av hur Jehova hade välsignat deras trogna uthärdande. Också delegater från andra länder inbjöds, så att vännerna i större mått kunde få uppleva det internationella brödraskap som de är en del av. Bland dessa delegater var många från Tyskland. Det var många som var med vid de internationella sammankomsterna som hölls mellan 1989 och 1993 i Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och det tidigare Sovjetunionen.

Dagen innan 1991 års internationella sammankomst ”Ett frihetsälskande folk” började i Prag, i det som nu heter Tjeckien, rapporterade tidningen Lidové noviny om det fantastiska arbete som ett lag med omkring 40 vittnen lagt ner för att installera ”ljudutrustningen som de hade fått låna av sina ’bröder från Tyskland’”. De tyska bröderna inte bara lånade ut ljudutrustningen, utan de hjälpte också till med att montera upp den. De var glada att på det här sättet få dela med sig åt sina tjeckiska bröder av sin mångåriga erfarenhet av sammankomster. De tyska delegationerna vid de internationella sammankomsterna uppgick sällan till mer än några hundra, men till sammankomsten i Prag var 30.000 delegater inbjudna. Och vilken underbar sammankomst det blev!

Dieter Kabus, som hade tjänat som områdestillsyningsman i Tjeckoslovakien 1955 och som var med vid denna sammankomst som delegat från Tyskland, skriver: ”När Nya Världens översättning [nu tryckt på Sällskapets pressar] gavs ut, reste sig alla upp, och hela stadion bröt ut i spontana applåder, som aldrig verkade ta slut. Alla omfamnade vi varandra, och det var flera tusen som öppet grät av glädje. Vi mindes tiden i fånglägret, när vi var 16 bröder som hade en enda bibel att läsa i. Många var kvar en timme eller mer efter programmets slut, sjöng sånger och njöt av den underbara samvaron.”

Året därpå, 1992, fanns tyska delegater också med vid den internationella sammankomsten i Sankt Petersburg i Ryssland. En del kanske minns att inte allt gick helt problemfritt, i alla fall inte när den tyska delegationen skulle inhysas. Men till och med detta visade sig bli ett vittnesbörd. När en grupp, med kort varsel, fick flytta från ett hotell till ett annat, blev den 50-åriga ryska tolken så imponerad av vittnenas uppförande att hon utropade: ”Ni är inte normala, inte skriker ni, och inte blir ni irriterade!” Men vad som var av större intresse för dessa delegater var den anda som deras älskade ryska bröder och systrar visade. Efter sammankomsten skrev en tysk delegat: ”Man kan inte med ord beskriva hur mycket vännerna uppskattade programmet. Utan biblar och sångböcker [något som man vid den tiden hade ont om i Ryssland] lyssnade de förväntansfullt och uppmärksamt på vad Jehova hade att säga dem.”

Följande år var över 1.200 Jehovas vittnen från Tyskland närvarande vid de internationella sammankomsterna i Moskva i Ryssland och i Kiev i Ukraina. Vilka spännande erfarenheter de hade att berätta, när de sedan kom hem! Bland delegaterna fanns Titus Teubner, en resande tillsyningsman sedan 1950, som sade: ”Jag hade lovat min hustru att om predikoverket någon gång sattes i gång i Öst, skulle jag vara med vid den första sammankomsten i Moskva.” När detta blev verklighet 1993, sade han: ”Det var nästan ett mirakel att få stå på Röda torget och erbjuda tidskrifter som handlar om Guds styre.” En annan delegat skrev: ”Vi var med vid den här sammankomsten för att uppmuntra våra ryska bröder — och det gjorde vi utan tvivel. Men det omvända gällde också. Våra ryska bröder uppmuntrade oss på ett fantastiskt sätt genom att visa kärlek, tacksamhet, trohet och uppskattning.”

Medlemmarna av Betelfamiljen i Selters kunde inte annat än vara tacksamma för privilegiet att få betjäna så trogna bröder och systrar. Uppskattningen av detta privilegium fördjupades ytterligare, när de fick höra rapporter av Betels lastbilschaufförer, som kom tillbaka efter att ha kört litteratur och hjälpsändningar till andra länder och som berättade om hur ivrigt de välkomnades, om den glädje vännerna visade, när de fick lasta av varorna till och med sent på natten, och om de gemensamma böner som vännerna bad, innan de vinkade adjö till dem som hade kört sändningarna.

Bygger mer — för att fylla trängande behov

I land efter land i Östeuropa upphävdes förbuden. Man höll stora sammankomster. Predikandet av de goda nyheterna påskyndades. Efterfrågan på biblisk litteratur för att fylla behovet i den delen av predikofältet ökade snabbt. Hur skulle efterfrågan tillgodoses? Avdelningskontoret i Tyskland ombads att spela en större roll.

Redan 1988, innan Berlinmuren revs, hade den styrande kretsen gett sitt godkännande åt en 50-procentig utvidgning av avdelningskontoret i Tyskland. I början hade avdelningskontorets kommitté svårt att se varför det var nödvändigt med en sådan utvidgning. En stor, helt ny, anläggning hade blivit överlämnad bara fyra år tidigare. Men bröderna ansökte om tillstånd hos de lokala myndigheterna. Broder Rudtke berättar: ”När vi presenterade våra planer för en myndighetsperson i Selters, sade han till mig nästan viskande: ’Jag råder er att bygga så stort som möjligt, för myndigheterna kommer aldrig att ge er tillstånd att bygga ut igen.’ Det fick oss att tänka efter.” Anmärkningsvärt nog fick man, på några månader, tillstånd från alla berörda myndigheter, och den föreslagna utvidgningen på 50 procent hade ökat till 120 procent!

Själva bygget kom i gång i januari 1991. Men det var uppenbarligen inte alla vänner som var övertygade om att behovet var så stort, vilket framgår av det svaga gensvar man fick då man efterlyste arbetare och att det inte kom in så mycket pengar till projektet. Vad skulle man göra?

Det var uppenbart att vännerna behövde få mer information, och den 3 oktober 1991 anordnades därför särskilda möten med utvalda äldste i alla sammankomsthallar i Tyskland. Bröderna fick veta att under de senaste tio åren hade produktionen av böcker vid avdelningskontoret i Tyskland nästan tredubblats. Förbud hade upphävts i Polen, Ungern, Östtyskland, Rumänien, Bulgarien, Ukraina och Sovjetunionen. Litteratur skickades till länder som ligger långt bortom Tysklands gränser. Förkunnarna i dessa länder tiggde och bad om litteratur. Selters hade ombetts att spela en nyckelroll, när det gäller att tillhandahålla denna. Så fort bröderna tydligt såg behovet, gav de frikostigt stöd.

Det bristande gensvaret i början visade sig bli en välsignelse. Hur var det möjligt? I stället för att bara förlita sig på frivilliga från Tyskland beslutade avdelningskontoret att använda en anordning som den styrande kretsen hade infört 1985. Vid den tiden hade ett internationellt byggnadsprogram på frivillig grund inletts. Innan arbetet på avdelningskontoret i Tyskland var fullbordat, hade 331 frivilliga från 19 länder tjänat tillsammans med Betelfamiljen.

Det var också många vittnen från Tyskland som hjälpte till med arbetet — de flesta på sin semester. Däribland var det cirka 2.000 förkunnare från det tidigare Östtyskland, av vilka de flesta under förbudstiden nog aldrig ens vågade drömma om att en dag få möjlighet att arbeta vid Betel.

Överlämnandet

Alla Jehovas vittnen i Tyskland hade hjälpt till i det här byggnadsprojektet, antingen genom sin arbetsinsats, genom ekonomiskt stöd eller genom sina böner. Selters var deras Betel, en anläggning som blivit mycket större och som de nu ville överlämna åt Jehova. Långt innan bygget var klart, gjorde man därför förberedelser för att alla vänner i Tyskland och ett stort antal gäster från andra länder skulle kunna komma tillsammans för ett överlämnande.

Programmet började på förmiddagen lördagen den 14 maj 1994, och det framhölls att en ”stor dörr som leder till verksamhet” hade öppnats i Östeuropa. (1 Kor. 16:9) Det var trosstärkande att få lyssna till bröder från dessa länder, när de personligen rapporterade om de fina ökningar som man redan nu kunde glädja sig åt och om möjligheterna till ytterligare tillväxt. Entusiasmen hos de 3.658 närvarande i Selters höll i sig på söndagen. Alla Jehovas vittnen i Tyskland hade inbjudits till något av de sex stadion som hade hyrts för det här tillfället — i Bremen, Gelsenkirchen, Köln, Leipzig, Nürnberg och Stuttgart.

Tiotusentals förväntansfulla åhörare tystnade, när programmet inleddes samtidigt på alla sex orterna. Efter en kort genomgång av lördagens överlämnandeprogram i Selters framförde utländska delegater ytterligare hjärtevärmande rapporter. Höjdpunkten var de tal som hölls av bröder i den styrande kretsen i Gelsenkirchen, Leipzig och Stuttgart. Åhörarna på de övriga orterna kunde också lyssna på dessa tal via telefonöverföring. Alla de 177.902 närvarande uppmuntrades att förbli starka i tron och att motstå varje försök att få dem att sakta farten. Det var nu tid att handla! Jehova hade helt oväntat öppnat dörren för utvidgning i Östeuropa, och inget fick tillåtas att hindra verket från att fullbordas. Innan alla böjde huvudet i tacksamhet mot Jehova, tog de del i att sjunga: ”Se, myriader av bröder / står vid min sida här, / alla som trogna vittnen; / ostraffliga de är.” Sällan har det varit en så stor manifestation av den endräkt och beslutsamhet som finns hos Jehovas folk.

Det underbara överlämnandeprogrammet tog så småningom slut, men predikoverkets utvidgning fortsatte. Tidigt följande morgon var byggnadsarbetarna i gång igen. För att undvika dubbelarbete och dubbla kostnader hade Sällskapet nyligen infört en ny anordning, när det gäller lagerhållning av litteraturen, och därför behövdes större utrymmen i Selters.

År 1975 tryckte avdelningskontoret i Tyskland 5.838.095 böcker och 25.289.120 tidskrifter. Tjugo år senare, tjänsteåret 1998, hade produktionen ökat till 12.330.998 böcker, 199.668.630 tidskrifter och 2.656.184 ljudkassetter. Denna enorma ökning berodde i huvudsak på den stora efterfrågan i Östeuropa.

Allteftersom förbuden upphävdes, började Selters skicka litteratur till fler och fler länder. I själva verket sändes 68 procent av den litteratur som trycktes i Selters under perioden maj 1989 till augusti 1998, dvs. 50.583 ton, till 21 länder i Östeuropa och Asien. Detta motsvarar 2.529 lastbilar på rad, var och en lastad med 20 ton litteratur.

Bygger — men predikar också

Sedan 1975 har Jehovas vittnen haft en omfattande byggverksamhet. Och precis som Noa, som inte bara byggde, utan också var ”en rättfärdighetens predikare”, försöker Jehovas vittnen ha balans mellan sina ansvarsuppgifter. (2 Petr. 2:5) De inser att byggverksamheten är en viktig del av sann tillbedjan i dag. Samtidigt håller de blicken klart fokuserad på det viktiga och brådskande predikoarbetet.

Avdelningen för tjänsten på fältet konstaterar att den ökade aktiviteten i samband med byggandet i Selters i själva verket ledde till en ökning av antalet timmar som använts i tjänsten på fältet. Naturligtvis har den teokratiska byggverksamheten i sig själv också varit ett vittnesbörd. Snabbyggda Rikets salar och sammankomsthallar har alltid väckt stor förundran hos iakttagare. När Jehovas vittnen med nit och hängivenhet ägnar sig åt sådan byggverksamhet, riktar detta således direkt uppmärksamheten på de goda nyheterna som de predikar. Ärliga människor är nyfikna på vad det är för kraft som motiverar Jehovas vittnen på ett sätt som man inte kan se hos någon annan religiös grupp.

Vad hände med Magdeburg?

En av de Rikets salar som överlämnades under den här perioden ligger i Magdeburg. Hit hade Sällskapet 1923 flyttat det tyska kontoret från Barmen. Åren 1927 och 1928 byggdes i Magdeburg en vacker sammankomsthall med omkring 800 sittplatser. I sin uppskattning av boken Guds Harpa, utgiven av Sällskapet Vakttornet, kallade bröderna denna hall för ”Harphallen”. Dess bakre vägg var prydd med en relief som föreställde kung David när han spelar på harpa.

I juni 1933 konfiskerade nazisterna Sällskapets egendom i Magdeburg, stängde tryckeriet och hissade hakkorsflaggan. Efter andra världskrigets slut återlämnades egendomen till Jehovas vittnen, men de fick inte behålla den så länge. I augusti 1950 lade de kommunistiska myndigheterna beslag på den.

År 1993, efter den tyska återföreningen, fick Sällskapet tillbaka en stor del av egendomen, och man fick ersättning för nästan allt det övriga. Bland annat fick man tillbaka den gamla ”Harphallen”. Efter flera månaders renovering av anläggningen hade Magdeburg fått en ändamålsenlig och efterlängtad Rikets sal.

”Det är tredje gången dessa byggnader blir överlämnade — första gången var på 1920-talet, därefter 1948 och nu återigen 1995”, sade Peter Konschak i samband med överlämnandet. Willi Pohl, som representerade avdelningskontoret i Tyskland, höll överlämnandetalet. Som ung hade han tjänat vid Betel i Magdeburg. När Hayden Covington från världshögkvarteret var på besök 1947 och höll tal till vännerna i just den här hallen, var det faktiskt broder Pohl som tjänade som hans tolk. ”Ni kan föreställa er mina känslor över att få hålla detta tal”, anförtrodde han de 450 inbjudna gästerna.

De församlingar i Magdeburg som har sina möten i den gamla ”Harphallen” är levande bevis för hur sanna de ord är som Jehova sade till sina tjänare och som Jesaja nedtecknade för mer än 2.700 år sedan: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång.” Eller som kung Hiskia en gång i tiden påminde sina män: ”Med oss är Jehova, vår Gud, till att hjälpa oss och till att utkämpa våra strider.” — Jes. 54:17; 2 Krön. 32:8.

Ett översättningskontor

En viktig del av det arbete som utförs vid avdelningskontoret i Tyskland är översättning. Den tyska översättningsavdelningen flyttades från Bern i Schweiz till Wiesbaden 1956. Vid den tiden bestod den bara av fyra personer. Alice Berner och Erika Surber, som tillhörde denna grupp, tjänade troget fram till sin död. Anny Surber, en av de fyra ursprungliga medarbetarna, tjänar fortfarande i denna avdelning. Under årens lopp har den växt, så nu får tysktalande vittnen inte bara tidskrifterna Vakttornet och Vakna! utan för det mesta också inbundna böcker på sitt eget språk samtidigt som de ges ut på engelska.

Förutom till tyska hade man i Tyskland också översatt en del till ryska och polska så långt tillbaka som på 1960-talet. Detta hade skett under tillsyn av en avdelning som hade hand om verksamheten i ett antal länder där vår verksamhet var förbjuden, däribland Östtyskland, Polen och Sovjetunionen.

Så snart det blev möjligt inbjöd man till Selters några erfarna översättare och ett antal blivande översättare från Sovjetunionen. Där hade de tillgång till nödvändig utrustning och en bra miljö, i vilken de kunde få ytterligare övning för sitt arbete. De kunde också dra nytta av de tyska översättarnas erfarenhet. Dessa gav en del värdefulla råd beträffande hur man löser sådana problem som är vanliga för alla översättare, oavsett vilket språk det rör sig om. De gästande översättarna blev snart innerligt omtyckta av Betelfamiljen i Selters.

Naturligtvis var anordningen att öva översättare bara tillfällig. Med tiden återvände de till sina respektive hemländer. När så det nya Betel i närheten av Warszawa i Polen överlämnades 1992 och översättarna hade avslutat ett stort projekt, förenade sig de polska översättarna i Tyskland med de övriga i den polska översättargruppen i Polen.

Men innan de for började fler blivande översättare — ryssar och ukrainare — anlända. De fem första kom till Selters den 27 september 1991, och de övriga kom senare. Sammanlagt har över 30 varit där.

I januari 1994 lämnade de ryska översättarna Selters för att flytta in i det Betel som var under uppförande i Solnetjnoje i närheten av Sankt Petersburg. De ukrainska översättarna, däremot, väntar i skrivande stund på att få flytta till ett Betel som man planerar att bygga i Ukraina. Då och då har också andra översättargrupper besökt Selters för att arbeta och få hjälp. Allt detta tjänar som en ständig påminnelse om Jehovas uppsåt att samla människor ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” i syfte att dessa skall utgöra ”en ny jord”, grundvalen för ett samhälle av människor som tjänar den ende sanne Guden, Jehova. — Upp. 7:9, 10; 2 Petr. 3:13.

En plats för internationella seminarier

Avdelningskontoret i Tyskland har ett mycket bra läge, vilket har lockat många besökare. Frankfurt gör anspråk på att ha den europeiska kontinentens största knutpunkt för resenärer, nämligen stadens internationella flygplats. Eftersom Selters ligger mindre än 65 kilometer därifrån, är det många Jehovas vittnen som, trots att de bara är på genomresa, tycker att det är trevligt att få stanna till en stund på Betel och gå en guidad rundtur och njuta av Betelfamiljens gästfrihet.

Selters har också visat sig vara en bra plats för internationella seminarier och för möten där representanter från olika avdelningskontor kan rådgöra med varandra. År 1992 anordnade därför den styrande kretsens utgivarkommitté ett fyra dagar långt möte med representanter från 16 avdelningskontor i Europa och bröder från Brooklyn. Deras mål var att samordna arbetet så att alla avdelningskontor i Europa fick tillgång till andlig mat i tillräcklig mängd, också i ekonomiskt missgynnade länder.

Redan dessförinnan hade Jehovas vittnen i Tyskland erbjudit biblisk litteratur utan kostnad åt alla som var intresserade av att läsa den. Detta vederlägger verkligen motståndarnas anklagelse att Sällskapet Vakttornet säljer litteratur för att tjäna pengar.

Efter seminariet i Selters utsträcktes den här anordningen till att gälla i hela Europa. Detta har varit till stor nytta i synnerhet i Östeuropa, där många människor hungrar efter andlig mat men där man ofta har det svårt ekonomiskt. Men hur täcks då utgifterna för det världsvida predikoarbetet? Genom frivilliga bidrag från Jehovas vittnen och andra uppskattande människor. Varför ger de då sådana bidrag? Det kan vara därför att de inser värdet i att alla får möjligheten att lära sig hur man, genom att tillämpa bibliska principer, kan förbättra sitt liv redan nu. (Jes. 48:17; 1 Tim. 4:8) Motivet kan också vara en önskan att på det här sättet bidra till att de goda nyheterna om Guds kungarike når människor i alla länder, innan Gud gör slut på den nuvarande onda tingens ordning. — Matt. 24:14.

Ytterligare ett seminarium som hölls senare under 1992 var koncentrerat kring ett förslag att avdelningskontoret i Tyskland skall skicka litteraturen direkt till varje församling i vissa europeiska länder i stället för att enligt dittillsvarande rutin skicka den till avdelningskontoren som i sin tur skickade den till församlingarna. Vid ett tredje seminarium, i april 1993, vidtogs åtgärder för att denna anordning också skulle gälla sex länder i Centraleuropa. I februari 1994 hölls i Wien i Österrike ett seminarium som gällde länderna i Östeuropa, och man beslutade att församlingarna i ytterligare 19 länder skulle få nytta av den här anordningen.

Fördelarna är uppenbara. Kostnaderna minskas, eftersom inte alla avdelningskontor behöver ha ett stort litteraturlager. I vissa länder innebär detta att man inte behöver bygga ut redan befintliga Betelanläggningar. Och när nya Betelhem byggs, behöver de inte längre vara så stora, eftersom lagerhållning, packning och transport av litteratur sköts i Tyskland.

År 1989 fanns det på Betel i Tyskland i lager cirka 2.000 artiklar på 59 språk, men 1998 var det 8.900 artiklar på 226 språk. I april 1998 försåg avdelningskontoret i Selters i Tyskland 742.144 förkunnare i 8.857 församlingar i 32 länder med litteratur.

Hat mot de sanna kristna — inte bara förr

Kvällen före sin död sade Jesus Kristus till sina apostlar: ”Eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er. ... Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Joh. 15:19, 20) Efter Tredje rikets fall kunde man därför inte förvänta att förföljelsen av Jehovas vittnen skulle upphöra helt och hållet i Tyskland. Där förbud som införts av kommunistiska regimer upphävdes fick människor i allmänhet större frihet, men inte heller nu upphörde förföljelsen av Jehovas vittnen. Den tog sig bara andra former. — 2 Tim. 3:12.

De som tidigare hade förföljt Jehovas folk ersattes nu av avfällingar som börjat slå sina tidigare kristna bröder. (Matt. 24:48–51) I slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet blev dessa avfällingar alltmer högröstade, och deras falska anklagelser blev allt fler och alltmer hätska. I vissa pratshower på TV presenterades avfällingarna som ”experter” på Jehovas vittnen. Men en del ärliga människor ifrågasatte det förståndiga i att döma Jehovas vittnen på grundval av uttalanden som missnöjda före detta medlemmar hade gjort. Efter ett sådant TV-program ringde en ung man till Sällskapets kontor i Selters och berättade att för några år sedan hade det före detta vittnet som intervjuades i programmet studerat med honom. Den unge mannen hade av personliga skäl slutat att studera. Men det han fick se på TV gjorde honom upprörd. Den unge mannen frågade: ”Hur kan han påstå något sådant? Han vet att det han säger om Jehovas vittnen inte är sant.” Resultatet blev att den unge mannen återupptog sitt bibelstudium, den här gången tillsammans med en äldste i en församling.

Naturligtvis är det många som utan vidare tror på det de hör på TV eller läser i tidningarna. Eftersom Jehovas vittnen ideligen angreps i massmedierna, gav Sällskapet ut en 32-sidig broschyr speciellt gjord för att motverka denna flod av vilseledande propaganda. Broschyrens titel är Jehovas Zeugen — Menschen aus der Nachbarschaft. Wer Sind Sie? (Dina grannar — Jehovas vittnen. Vilka är de?)

Broschyren innehåller saklig information hämtad från en undersökning som gjordes 1994 och som cirka 146.000 Jehovas vittnen i Tyskland deltog i. Resultatet av undersökningen motbevisar på ett enkelt sätt många av de felaktiga uppfattningar som finns om Jehovas vittnen. Är det en religion bara för gamla kvinnor? Fyra av tio Jehovas vittnen i Tyskland är män, och genomsnittsåldern är 44 år. En religion vars medlemmar är hjärntvättade ända sedan barndomen? Femtiotvå procent blev Jehovas vittnen som vuxna. En religion som splittrar familjer? Nitton procent av vittnena är ogifta, 68 procent är gifta, 9 procent är änkor eller änklingar, medan bara 4 procent är skilda, och ett stort antal av dessa blev det långt innan de blev vittnen. En religion som motstår att man skaffar barn? Nästan 80 procent av alla gifta Jehovas vittnen är föräldrar. Består av människor vars mentala förmågor är under genomsnittet? En tredjedel av Jehovas vittnen talar minst ett språk förutom modersmålet, och 69 procent håller sig à jour med dagsnyheterna. En religion som förbjuder sina medlemmar att njuta av livet? Under en vecka använder Jehovas vittnen i genomsnitt 14,2 timmar till olika fritidsaktiviteter. Men samtidigt sätter de andliga ting främst och använder i genomsnitt 17,5 timmar i veckan till religiösa aktiviteter.

En fråga som särskilt togs upp i broschyren handlade om ”lille Oliver”. Strax efter att han föddes 1991 upptäckte läkarna ett litet hål i hans hjärta. I rätt tid ordnade Olivers mamma med en operation, och hon fann också läkare som var villiga att operera utan blod, vilket var i överensstämmelse med hennes religiösa uppfattning. Men motståndare förvrängde fakta i ett försök att misskreditera Jehovas vittnen. Till och med efter det att operationen med framgång hade genomförts utan blodtransfusion gjorde en tidning detta till en förstasidesnyhet genom att antyda att Oliver, trots motstånd från sin ”galna” mor, nu hade räddats genom att ha fått ”livräddande blod”. Det här var ren lögn och vederlades i broschyren.

Till en början var broschyren enbart avsedd för sådana som ställde frågor om de falska anklagelser som riktats mot Jehovas vittnen. Men 1996 ändrade man på omslaget — på baksidan erbjöds nu ett kostnadsfritt bibelstudium i hem, och 1,8 miljoner exemplar av broschyren spreds över hela Tyskland.

Upplyser massmedierna

Samma år togs ännu ett steg för att ta itu med motståndarnas ständiga försök att få massmedierna att utmåla en förvrängd bild av Jehovas vittnen. Walter Köbe blev förordnad som ordförande i kommittén för informationstjänst. Han berättar: ”Den massiva kampanj som våra motståndare har satt i gång har tvingat oss att svara genom att ge information snabbare.” Man valde ut bröder som kunde göra ett effektivt PR-arbete. Det hölls seminarier för att ge dem övning. Landet delades in i 22 områden av lämplig storlek, och 1998 fanns det flera hundra bröder som hade blivit övade i att ge information och som hade ansvar att göra detta i dessa områden. De inriktar sig särskilt på att personligen komma i kontakt med redaktörer och journalister.

I samband med det här arbetet började man också visa videofilmen Jehovas vittnen står fasta mot nazisternas förföljelse för allmänheten. Världspremiären för den tyska upplagan av denna videofilm ägde rum den 6 november 1996, vid minnesplatsen vid koncentrationslägret i Ravensbrück, där många Jehovas vittnen har suttit fängslade. Med vid visningen fanns också journalister och ledande historiker.

Fram till den 1 september 1998 hade sammanlagt över 269.000 varit med vid de 331 offentliga visningarna av denna film. Inte bara Jehovas vittnen har sett den, utan också journalister, allmänheten och representanter för regeringen. Hundratals tidningar skrev om filmvisningarna, och i stort sett alla artiklar har varit positiva. I samband med 176 av visningarna hade man också en utställning som handlade om den nazistiska förföljelsen av Jehovas vittnen.

Allt fler från massmedierna delar de känslor en journalist gav uttryck åt när han i november 1993 i Meissner Zeitung skrev: ”De som anser att Jehovas vittnen blint och lättroget följer en orealistisk biblisk undervisning kommer att bli förvånade när de upptäcker hur exakt vittnena har lärt känna sitt föredöme, Jesus Kristus, och hur de omsätter denna kunskap så att deras liv blir meningsfullt.”

Står ännu fasta — efter 50 år

Det har gått mer än ett halvt sekel sedan Jehovas vittnen i Tyskland befriades ur koncentrationslägren. Men skildringen om hur de bevarade sin ostrafflighet har inte fallit i glömska. Genom deras berättelser avges fortfarande ett kraftfullt vittnesbörd för världen. Några som satt i koncentrationslägren på grund av sin kompromisslösa tro är fortfarande i livet när detta skrivs, och de är lika nitiska i Jehovas tjänst som de var då. Deras modiga ställningstagande vittnar om att Jehova kan uppehålla sitt folk. Hör vad några av dessa överlevande från koncentrationslägren har att berätta — de talar för hundratals med samma bakgrund — och lägg märke till deras ålder (som den var i början av 1998) inom parentesen:

Heinrich Dickmann (95): ”I Sachsenhausen tvingades jag se på när min bror, August, avrättades inför hela lägret. Jag hade möjlighet att omedelbart bli frigiven, om jag bara avsvor mig min tro. Eftersom jag vägrade att kompromissa, sade lägerkommendanten: ’Tänk igenom detta, och så får vi se hur länge du kan leva.’ Fem månader senare var han död, inte jag. Mitt motto var: ’Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta.’ Det är det fortfarande.”

Änne Dickmann (89): ”Jag betraktar detta [att ha suttit fängslad i koncentrationsläger] som en övning i att bevara ostraffligheten mot den store Skaparen och Livgivaren, Jehova. Alla mina erfarenheter har berikat mitt liv och fört mig närmare Gud. Tro på Gud och kärlek till honom är vad som har motiverat mig alla dessa år. Jag har aldrig blivit tvingad.”

Josef Rehwald (86): ”Jag ser med tillfredsställelse tillbaka på denna svåra tid av prövning, eftersom jag, trots påtryckningar och lidande, bevarade min kristna tro och neutralitet. Jag är övertygad om att det endast var med hjälp av Jehova, den allsmäktige Guden, som jag kunde överleva! Min kristna övertygelse är nu ännu starkare än då, och jag vill fortsätta att stå på Guds sida utan att kompromissa.”

Elfriede Löhr (87): ”När jag ser tillbaka på allt det jag fick erfara under Hitlertiden, då jag satt fängslad i åtta år, måste jag säga att ingenting var oväntat. Det framstod klart att sanningens väg innebär förföljelse och kamp, men också glädje och seger. Jag anser inte att tiden har varit bortkastad eller fruktlös.”

Maria Hombach (97): ”Jag sprudlar av glädje över att veta att jag hade det enastående privilegiet att få bevisa min kärlek till Jehova och tacksamhet mot honom under de grymmaste omständigheter. Ingen tvingade mig att göra detta! De som försökte tvinga oss var i stället våra fiender, som genom hot försökte få oss att lyda Hitler mer än Gud. Men utan framgång! Tack vare ett gott samvete var jag lycklig också när jag befann mig bakom fängelsemurar.”

Gertrud Pötzinger (86): ”Jag dömdes till tre och ett halvt år i ensamcell. När jag hade fått domen och vakten förde mig tillbaka till cellen, sade han: ’Tack. Ni har uppmuntrat mig att tro på Gud igen. Fortsätt att vara lika modig, så kommer det inte att vara några problem för er att klara av de tre och ett halvt åren.’ Så sant det var! Det var där i ensamcellen som jag i särskild grad fick uppleva Jehovas kärlek och den kraft han ger.”

Ja, överlevande från koncentrationslägren fortsätter att stå fasta. Nu, mer än 50 år efter befrielsen, tjänar dessa Jehovas vittnens ostraffliga livskurs fortfarande som ett vittnesbörd för världen och som en lovprisning till Jehova. Vilken uppmuntran för alla Guds tjänare!

Predikandet av de goda nyheterna är ännu inte fullbordat i Tyskland. Efter andra världskriget har man ägnat mer än 800 miljoner timmar åt att berätta för människor i detta land om Guds kungarike. Samtidigt har Jehovas vittnens tjänst i Tyskland påverkat människors liv i många andra länder. De betraktar inte sig själva som en enskild nationell grupp, utan som en del av en global familj bestående av tillbedjare av Jehova.

Man kunde se ett påtagligt bevis för denna internationella endräkt 1998, när 217.472 samlades till fem internationella sammankomster med temat ”Guds väg — ett levnadssätt” som hölls i Tyskland. Det kom delegater från många länder; hela programmet hölls på 13 språk. Sammankomsterna betonade behovet av att fortsätta att vara trogen och att hålla ut i predikandet av de goda nyheterna. Jehovas vittnen i Tyskland är beslutna att med Jehovas hjälp lojalt fortsätta på Guds väg.

[Bild på sidan 69]

Den internationella sammankomsten ”Triumferande Riket” i Nürnberg 1955

[Bilder på sidan 73]

Jehovas vittnen i Tyskland har hjälpt många invandrare att dra nytta av Bibelns sanning

[Bild på sidan 88]

Betel i Wiesbaden 1980

[Bild på sidan 90]

Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger). Främre raden: Günter Künz, Edmund Anstadt, Ramon Templeton, Willi Pohl. Bakre raden: Eberhard Fabian, Richard Kelsey, Werner Rudtke, Peter Mitrega

[Bilder på sidan 95]

Några av de tio sammankomsthallar som är i bruk i Tyskland

1. Glauchau

2. Reutlingen

3. München

4. Meckenheim

5. Berlin

[Bild på sidan 99]

Martin och Gertrud Pötzinger

[Bilder på sidorna 100, 101]

Avdelningskontoret i Selters

[Bilder på sidan 102]

Några av dem från Tyskland som tjänar som missionärer i andra länder: 1) Manfred Tonak, 2) Margarita Königer, 3) Paul Engler, 4) Karl Sömisch, 5) Günter Buschbeck

[Bilder på sidan 110]

Sedan förbudet hade hävts sändes stora mängder litteratur till Östeuropa

[Bilder på sidan 118]

Sammankomsten i Berlin 1990

[Bilder på sidan 124]

Den första Rikets sal som byggdes i det tidigare Östtyskland

[Bilder på sidorna 132, 133]

Överlämnandet ägde rum i Selters (bilden här ovan). Därefter framfördes programmet på sex stadion i Tyskland

[Bild på sidan 139]

Redskap för att motverka floden av felaktig information

[Bilder på sidorna 140, 141]

Trots att de sattes i koncentrationsläger (där Jehovas vittnen identifierades genom en lila triangel), förblev dessa lojala kristna (här vid Brandenburgfängelset 1995) fasta i sin tro

[Bilder på sidan 147]

Motstående sida, medurs: Heinrich Dickmann, Änne Dickmann, Gertrud Pötzinger, Maria Hombach, Josef Rehwald, Elfriede Löhr

[Bild på sidan 139]

Redskap för att motverka floden av felaktig information

[Bilder på sidorna 140, 141]

Trots att de sattes i koncentrationsläger (där Jehovas vittnen identifierades genom en lila triangel), förblev dessa lojala kristna (här vid Brandenburgfängelset 1995) fasta i sin tro

[Bilder på sidan 147]

Motstående sida, medurs: Heinrich Dickmann, Änne Dickmann, Gertrud Pötzinger, Maria Hombach, Josef Rehwald, Elfriede Löhr