Missionärsfält på hemmaplan

För att täcka det behov som uppstod till följd av den blomstrande ekonomin började Tyskland i mitten av 1950-talet rekrytera ”gästarbetare” från andra länder. Ett stort antal kom från Grekland, Italien, det som då hette Jugoslavien, Portugal, Spanien och Turkiet. År 1972 hade den utländska arbetsstyrkan växt till 2,1 miljoner.

Efter vågen av gästarbetare som kom mellan 1950-talet och 1970-talet svepte en våg av flyktingar från Afrika och Asien in över Tyskland på 1980-talet. På 1990-talet kom det dessutom flyktingar från Östeuropa och Balkan. Resultatet av att de då liberala lagarna erbjöd politisk asyl blev att Tyskland kom att ha det högsta antalet invånare med utländsk härkomst av alla länder i Europa.

Jehovas vittnen såg detta som att de fått ett fint missionärsdistrikt på hemmaplan. Eftersom ”Gud inte är partisk”, och eftersom människor som har ryckts upp från sitt hemland verkligen behöver den tröst som endast Guds ord kan ge, kände Jehovas vittnen en stark förpliktelse att predika de goda nyheterna för dem. (Apg. 10:34, 35; 2 Kor. 1:3, 4) Men att nå de 7,5 miljoner utlänningarna i Tyskland på deras eget språk har inte varit någon lätt uppgift.

För att effektivare kunna dela med sig av Bibelns sanning åt dessa människor från utlandet har många tyska vittnen lärt sig ett nytt språk. Vilket fint bevis för att de verkligen älskar sin nästa, i enlighet med det Jesus lärde sina efterföljare! (Matt. 22:39) De flesta av dessa vittnen har inte haft möjlighet att bli missionärer utomlands, men de har med iver dragit full nytta av möjligheterna som getts i deras eget land. I augusti 1998 var det således mer än 23.600 förkunnare som predikade de goda nyheterna i 371 utländska församlingar och 219 grupper. Utländska församlingar bildas naturligtvis inte i syfte att isolera folkgrupper, utan för att göra det lättare för människor som saknar tillräckliga kunskaper i tyska att lära sig sanningen på sitt eget modersmål. Många förkunnare har insett att med ett andraspråk kanske man når sinnet, men ofta krävs det att man kan modersmålet för att nå hjärtat.

Utlänningar blir hatade och illa behandlade av somliga grupper i Tyskland, men bland Jehovas folk välkomnas de med äkta kristen kärlek. Albanska, amhariska, arabiska, hindi, japanska, kinesiska, persiska, rumänska, tamil, tigrinja, ungerska och vietnamesiska är några av de 24 språk förutom tyska som Jehovas vittnen här håller möten på för närvarande. Vid 1993 års områdessammankomster ”Lärda av Gud” i Tyskland var det cirka 10 procent av de 194.751 närvarande som var med vid sammankomster på utländska språk. Och antalet döpta var nästan 14 procent av det totala antalet.

Bland dem som har reagerat positivt på budskapet om Guds kungarike är en hinduisk familj, som lämnade Sri Lanka 1983 på grund av kriget där med ett hopp att deras sexårige son skulle få medicinsk behandling. Sorgligt nog dog pojken. Men familjen har lärt känna Jehova, som kommer att uppväcka de döda och ge dem möjlighet att leva för evigt. (Apg. 24:15) Vi har också en nigeriansk kvinna som i tonåren hade kämpat i Biafrakriget. Sedan hon flyttat till Tyskland, förändrades hennes liv, då hon fick veta vad Jehova lär människor om hur de skall leva tillsammans i fred. — Jes. 2:3, 4.

Bland de italienare som har blivit Jehovas vittnen i Tyskland är det inte ovanligt att höra ordspråket ”Non tutti i mali vengono per nuocere” (”Inte alla motgångar visar sig vara till nackdel”). Så träffande! Många av dessa italienare och även människor från andra länder kom till Tyskland för att komma undan ekonomiska problem och fann då något av större värde än materiella ägodelar — sanningen om Gud och hans uppsåt.

Jehovas vittnens nitiska verksamhet bland dessa människor har uppmärksammats av andra. Församlingen i Halberstadt fick det här brevet: ”Vi har här på orten huvudförläggningen för asylsökande, och här finns alltid människor från över 40 länder. ... Dessa härstammar från en mängd olika kulturer och har fått lämna sin familj, sitt hemland, sitt språk och sin tradition. Ofta har de fått uppleva traumatiska händelser, och de går en oviss framtid till mötes. ... Det är därför som många av dem söker hjälp och hopp i religionen. Vi är tacksamma för er frikostiga gåva [i form av biblar på olika språk], vilken gör det möjligt för dessa människor att finna tröst och tillförsikt genom att läsa Bibeln på sitt eget språk.”

Några av de utländska grupperna

ENGELSKA: Flyktingar från Nigeria, Ghana, Sri Lanka, Indien och andra länder drar nytta av de engelska församlingarnas arbete. Steven Kwakye från Ghana är en av dem. I Tyskland var det en ung man från Bangladesh som berättade för Steven att han försökte undvika vittnena, och då föreslog Steven att han skulle skicka dem till honom i stället. När Steven var yngre, hade han talat med ett Jehovas vittne i Ghana. Nu, när hans släktingar inte längre kunde utöva påtryckningar, ville han lära sig mer. I dag är Steven en kristen äldste, och hans familj tjänar också Jehova.

TURKISKA: Rasims hustru och söner hade varit Jehovas vittnen i över tio år, medan Rasim själv behållit sin muslimska tro. Men han blev medveten om att tolkningen av Koranen skilde sig så mycket från en moské till en annan att en del muslimer inte ville besöka någon annan moské än sin egen. När han var i Turkiet, besökte han både en moské och Jehovas vittnens möten. I moskén hörde han tolkningar av islam som skilde sig från dem som lärdes ut i Tyskland. Det fanns ingen enhet. Men när Rasim kom tillbaka till Tyskland, sade han: ”Det råder samma kärlek, och det är samma program i Rikets sal här som i Rikets sal i Turkiet. Det här är sanningen.”

HINDI: År 1985 kom två Jehovas vittnen på besök hos Sharda Aggarwal, precis efter det att hon bett om att finna en gud att utgjuta sitt hjärta för. Hennes man hade lungcancer, och hon var missmodig, eftersom hon kände att de hinduiska gudarna inte lyssnade på hennes böner. Hon frågade vittnena om Jesus var Gud. Deras förklaring övertygade henne om att hennes bön hade blivit besvarad. Det lät som om Jehova var det slags gud som hon ville lära sig mer om. Även om Sharda till en början tvekade att överge hinduismens gudar av fruktan för att misshaga dem, kastade hon snart sina avgudabilder och tog emot Jehova som den sanne Guden. Hon blev döpt 1987. I dag är hon reguljär pionjär, och hon är tacksam över att få tjäna en personlig Gud, som hon kan anförtro sig åt. Hennes man och hennes son är båda biträdande tjänare. — Ps. 62:8.

POLSKA: År 1992 bildades en polsktalande församling i Berlin, och samma år hölls ett kretsmöte på polska. Även om detta ägde rum i en del av Tyskland där det finns många med polsk bakgrund, var det ingen som väntade sig att få se sammankomsthallen, den närbelägna Rikets sal och cafeterian fullsatta. Det kom sammanlagt 2.523 — en nästan ofattbar siffra! En del av dessa var polsktalande vittnen som tillhörde tyska församlingar, men de var glada att se att arbetet med att predika om Guds kungarike hade satts i gång på det polska fältet, och de var tacksamma över att kunna höra Bibelns sanningar på sitt modersmål.

Till och med ryska, serbokroatiska och kinesiska!

RYSKA: Efter det kalla krigets slut var det många av dem som hade växt upp i Ryssland och som talade ryska men som hade tyska förfäder som återvände till sitt fädernesland. I det som då hette Östtyskland fanns också medlemmar av de sovjetiska väpnade styrkorna som tjänade där samt deras familjemedlemmar. Alla människor är födda med ett andligt behov, men deras hade inte blivit tillgodosett.

Familjen Schlegel är tyska invandrare som 1992 flyttade från Krimhalvön i Ukraina till sina förfäders land. Där fick de kontakt med ett Jehovas vittne som ursprungligen kom från Uzbekistan och som hade blivit ett vittne i Tyskland. Efter att ha studerat Bibeln blev hela familjen döpt.

Sergej och hans hustru, Zjenja, var ateister. Men när de fick se Bibelns svar på de frågor de hade, särskilt dem som rörde framtiden, blev de förvånade. Ödmjukt utvecklade de tro på Jehova och gjorde förändringar i sitt liv, även om det betydde att Sergej fick byta arbete och avstå från den pension som han var berättigad att snart få.

Marina, som var sjuksköterska på ett militärsjukhus, hade sökt efter meningen med livet. När hon fick boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, läste hon genast igenom den och insåg snart att hon hade funnit vad hon sökte. Efter att ha återvänt till Ryssland besökte hon andra som hade studerat tillsammans med Jehovas vittnen i Tyskland för att uppmuntra dem. Snart hade hon börjat som pionjär och funnit meningen med livet.

I augusti 1998 fanns det 31 rysktalande församlingar och 63 mindre grupper med sammanlagt 2.119 förkunnare — en 27-procentig ökning från året dessförinnan.

SERBOKROATISKA: Johann Strecker, som är resande tillsyningsman på det serbokroatiska fältet, konstaterar att det fanns minst 16 olika nationaliteter i det före detta Jugoslavien. Han säger: ”Det är fantastiskt att se hur sanningen nu förenar dem.” När Munib, en muslim som hade tjänat i den jugoslaviska armén, blev inbjuden till ett möte hos Jehovas vittnen i Tyskland, fann han kroater, serber och människor med muslimsk bakgrund fridfullt församlas. För honom var det nästan ofattbart! I en månad var han bara med och gjorde iakttagelser. Men när han hade blivit övertygad om att den frid och endräkt som råder bland vittnena är äkta, tackade han ja till att börja studera Bibeln. År 1994 blev han döpt.

Rosanda, en katolik från Kroatien som hade tillbringat flera år i ett kloster, kom för att besöka släktingar som hade blivit Jehovas vittnen i Tyskland. Efter att ha varit med vid skolan i teokratisk tjänst och tjänstemötet tillsammans med dem medgav hon: ”Ni har sanningen. Jag har alltid undrat över hur de första kristna predikade evangeliet. När jag såg de två systrarna på podiet, hur den ena predikade för den andra, stod det plötsligt klart för mig: ’Det måste ha varit exakt så de första kristna gjorde.’” I dag är Rosanda pionjär och följer själv de första kristnas exempel.

Några av de tyska vittnen som lärt sig språk som talas i det tidigare Jugoslavien för att kunna vittna för människor därifrån har faktiskt längre fram flyttat dit för att tjäna där, då detta blivit möjligt.

KINESISKA: Arbetet på det kinesiska fältet i Tyskland har satts i gång på senare tid. ”De flesta från Kina har aldrig hört talas om oss, än mindre läst Bibeln”, berättar Egidius Rühle, som tidigare varit missionär på Taiwan. Han tillägger: ”Eftersom de flesta kineser är ivriga att lära, suger de upp kunskap som svampar.”

När den tolfte kursen i Skolan för förordnade tjänare presenterades för Betelfamiljen i Selters i oktober 1996, var det verkligen glädjande att få träffa den förste kinesen som gick denna kurs i Tyskland. Han hade lärt känna sanningen i Tyskland. Han i sin tur hade vittnat för en kinesisk professor i geologi och gett henne boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? Hon läste igenom boken på en vecka. I stället för att lära ut evolution leder hon nu bibelstudier i hem — i slutet av 1996 ledde hon 16 stycken.

Ivriga att dela med sig av det de lärt

Bokstavligt talat hundratals utländska invånare har under årens lopp lärt känna sanningen i Tyskland och sedan återvänt till sina hemländer för att fortsätta att predika de goda nyheterna där. Många tjänar nu som äldste eller biträdande tjänare eller i andra ansvariga ställningar. Petros Karakaris är medlem av Betelfamiljen i Grekland; Mamadou Keita tjänar som missionär i Mali, och Paulin Kangala — av många känd som Pepe — är missionär i Centralafrikanska republiken tillsammans med sin hustru, Anke.

Sedan början av 1990-talet har över 1.500 grekisktalande förkunnare återvänt till Grekland, några av dem som kvalificerade äldste. Andra har flyttat till Sverige, Belgien, England och Canada för att främja predikoarbetet bland de grekisktalande där. Och ändå finns det inget annat land i världen, förutom Grekland, där det finns så många grekisktalande förkunnare som i Tyskland.

[Bilder på sidan 73]

Jehovas vittnen i Tyskland har hjälpt många invandrare att dra nytta av Bibelns sanning