Är tyska lutheraner en utrotningshotad art?

Från Vakna!:s korrespondent i Västtyskland

EN DEL tittare häpnade kanske över följande ord yttrade i tysk TV: ”Den evangeliska kyrkan kommer inte alls att få någon framtid.” Än mera förvånansvärt var att orden hade sitt ursprung i närheten av just den trakt som frambringade Martin Luther, den kyrkans grundare och reformationens fader.a

Det är sant att Evangelisk-lutherska kyrkan i Tyskland har omkring 25 miljoner medlemmar, vilket enligt den senaste officiella folkräkningen är omkring 45 gånger så många som de som tillhör alla de andra protestantiska grupperna i Tyskland sammantagna. Men kyrkan är ändå mycket illa tilltygad, vilket passande symboliseras på vårt omslag av de utbombade ruinerna av Kejsar Vilhelms minneskyrka i Västberlin.

År 1961 tillhörde mer än 50 procent av alla tyskar den evangeliska kyrkan. 1970 var siffran 49 procent, 1980 46 procent. Sedan tycks saker och ting ha förbättrats. En tysk dagstidning rapporterade i början av 1981: ”Evangeliska kyrkan i Tyskland har återhämtat sig från sitt avbräck för ett årtionde sedan. ... Antalet utträdande ur kyrkan ... har förlorat sin olycksbådande omfattning.”

Men medlemssiffrorna för 1984 visar att denna optimism var förhastad. Det beräknas nu att kyrkan kommer att förlora ytterligare 4.500.000 medlemmar inom tio år. År 2030 skulle således bara en tredjedel eller mindre av befolkningen tillhöra den evangeliska kyrkan.

Varför lämnar de kyrkan?

I det ovan nämnda TV-programmet 1986 angav sju före detta kyrkomedlemmar sina skäl till missnöje: kyrkans motstånd mot sport på söndagar, dess understöd till kommunistiska gerillarörelser, dess ståndpunkt i fråga om statens försvarspolitik, dess uteslutning av två homosexuella präster och dess underlåtenhet att sörja för djuren. En annan harmades över den anordning genom vilken kyrkoskatten dras från medlemmarnas inkomster. Betecknande nog var det bara två som nämnde Gud. Och är det ändå inte Gud som all religion handlar om?

Även om detta är allvarligt, är något ännu mera oroande än nedgången i antal, säger Johannes Hansen, en framstående luthersk teolog, ”kyrkomedlemmarnas helt bedrövliga tillstånd i religiöst avseende”. Detta tjänar som förklaring till att en vanlig söndag mindre än 6 procent av dem är med vid kyrkliga gudstjänster, i större städer ännu färre. Bara var fjärde anser att det är ett kristet krav att man skall gå i kyrkan eller läsa bibeln. Ja, omkring åtta av tio säger att man för att vara en god lutheran bara behöver vara döpt och konfirmerad, leva ett anständigt liv och vara sanningsenlig. Det är inte att undra på att det i en ledande artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung konstaterades: ”Faran för den evangeliska kyrkan går inte tillbaka på dess antal, utan kommer sig av dess brist på andlig kraft!”

Kyrkomedlemmar som saknar andlig kraft betraktar sin kyrka i överensstämmelse därmed. De beundrar dess rika historia, yvs över dess vackra byggnader och utnyttjar de sociala fördelar den erbjuder. Men när det kommer till ”att finna Gud”, föredrar många att söka honom i naturen i stället för i kyrkan. Detta fick en kyrkoledare att med sarkasm fråga varför de inte går vidare och låter skogsvårdsstyrelsen i stället för kyrkan sköta deras begravningar.

”Vad som tycks saknas”, kommenterades det i en amerikansk tidskrift för flera år sedan, ”är den hänförelse för Gud och hans sanning som kännetecknade de ursprungliga lutheranerna.” Varför betraktar inte så många lutheraner kyrkan som någonting mera än en lämplig ram för dop av spädbarn, konfirmation av tonåringar och vigselförrättningar för vuxna? Varför söker de Gud i naturen och kommer tillbaka till kyrkan först vid livets slut för att få en ”anständig begravning”? På vad beror bristen på andlig kraft?

[Fotnoter]