Seger över Midjan. När midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna på nytt trängde in i Israel och slog läger på Jisreels lågslätt kom Jehovas ande över Gideon. Han kallade samman abiesriterna till strid och sände ut budbärare genom hela Manasse och till Aser, Sebulon och Naftali och uppmanade männen att följa honom. Eftersom han ville ha ytterligare bekräftelse på att Jehova var med honom bad han att den avklippta ullen, som han på natten lade ut på tröskplatsen, nästa morgon skulle vara våt av dagg men att marken skulle vara torr. När Jehova gjorde detta underverk för honom ville han, för att vara helt säker, genom ännu ett underverk få bekräftat att Jehova var med honom och bad därför att det omvända skulle ske. Också detta tecken fick han. (Dom 6:33–40)

Som svar på Gideons uppmaning var det 32 000 krigare som samlade sig kring honom. De slog läger vid Harodsbrunnen, söder om Midjans läger, som låg vid Morekullen, på lågslätten. Israeliternas styrkor på 32 000 man utgjorde mindre än en fjärdedel av fiendens 135 000 man. (Dom 8:10) Likväl sade Jehova att Gideon hade för många män, för om Midjan gavs i deras hand skulle de kanske mena att de hade segrat i egen kraft. Enligt Guds anvisning sade Gideon därför att de som var rädda och skälvde skulle dra sig tillbaka. Det var 22 000 som drog sig tillbaka, men det var fortfarande för många. Därefter sade Jehova till Gideon att han skulle föra de kvarvarande 10 000 ner till vattnet för att sätta dem på prov. Några få, inte mer än 300, drack genom att föra vattnet till munnen med handen, och dessa skildes ut från de andra. De övriga, som lade sig på knä för att dricka, skulle inte användas. De 300 visade genom sitt sätt att dricka att de var uppmärksamma och att kampen för den sanna tillbedjan i Jehovas namn var angelägen för dem. Jehova lovade att med hjälp av denna lilla grupp på 300 man rädda Israel. (Dom 7:1–7)

Gideon och hans medhjälpare Pura utspejade sedan fiendelägret på natten. Där hörde Gideon en man berätta för sin kamrat en dröm som han hade haft. Kamraten förklarade att drömmen betydde att Midjan och hela lägret skulle ges i Gideons hand. Gideon blev styrkt av det han hade hört och återvände till Israels läger och organiserade de 300 männen i tre grupper så att han kunde närma sig Midjans läger från tre sidor. Var och en av männen fick ett horn och en stor kruka med en fackla inuti. (Dom 7:9–16)

Med sin grupp på 100 man kom Gideon fram till utkanten av midjaniternas läger strax efter det att vakterna hade ställts ut i början av mellersta nattväkten. I enlighet med Gideons anvisningar gjorde sedan hans män precis som han gjorde. Plötsligt bröts nattens tystnad när de 300 blåste i hornen, krossade vattenkrukorna och höjde ett härskri. Samtidigt lystes himlen upp med hjälp av 300 facklor. Det uppstod stor förvirring i fiendelägret. Folk började ropa och fly, och ”Jehova vände den enes svärd mot den andre i hela lägret, och de som var i lägret flydde ända till Bet-Sitta, åt Serera till, ända till utkanten av Abel-Mehola vid Tabbat”. (Dom 7:17–22)

Under tiden sammankallades Naftalis, Asers och Manasses män för att sätta efter Midjan. Dessutom sände Gideon bud till efraimiterna om att de skulle spärra vägen för de flyende midjaniterna. Efraimiterna lydde befallningen och intog vattnen ända till Bet-Bara och Jordan. De tog också de två midjanitiska furstarna Oreb och Seeb till fånga och dräpte dem. När efraimiterna mötte Gideon försökte de emellertid ”hetsigt börja gräl med honom”, eftersom han inte från början hade kallat på dem för att få hjälp. Men när Gideon ödmjukt sade att det han hade uträttat inte var någonting i jämförelse med vad de hade uträttat när de tog Oreb och Seeb till fånga lugnade de ner sig, och därmed förhindrades en sammanstötning. (Dom 7:23–8:3)

Gideon och hans 300 män gick över Jordan, och även om de var trötta fortsatte de att förfölja Sebah och Salmunna, kungarna i Midjan, och deras män. På vägen bad han männen i Sukkot om mat, men furstarna i Sukkot vägrade att ge någon hjälp. De sade: ”Är Sebahs och Salmunnas händer redan i ditt våld, så att vi måste ge bröd åt din här?” Också männen i Penuel vägrade att tillgodose Gideons önskemål. (Dom 8:4–9)

När Gideon kom till Karkor, där fienden, som nu hade reducerats till ca 15 000 man, hade sitt läger, slog han lägret medan fienden menade sig vara i säkerhet. Sebah och Salmunna tog till flykten. Gideon satte genast efter dem och tog dem till fånga. Dessutom fick han ”hela lägret att skälva”. (Dom 8:10–12)

När Gideon återvände från striden tillfångatog han en ung man från Sukkot och fick av honom veta namnen på stadens furstar och äldste. Som han hade sagt tidigare, när de äldste i Sukkot inte ville ge honom mat, gav han dem en läxa med törnen och taggiga buskar. Och som han hade varnat för, när männen i Penuel inte ville samarbeta och ge hans män mat, rev han ner tornet i den staden och dräpte männen i den. (Dom 8:13–17)

Därefter gav Gideon sin förstfödde son Jeter befallning att dräpa Sebah och Salmunna, eftersom de hade dräpt Gideons bröder, hans mors söner. Men den unge Jeter var rädd för att dräpa de midjanitiska kungarna. På Sebahs och Salmunnas uppmaning gjorde Gideon det därför själv. (Dom 8:18–21)

Som framgår av Psalm 83 utgör segern över midjaniterna på Gideons tid en profetisk bild av den kommande tillintetgörelsen av alla Jehovas motståndare, en tillintetgörelse som kommer att leda till att Jehovas namn blir upphöjt och hans suveränitet hävdad. (Jfr Jes 9:4; 10:26.)