Evig lycka väntar gudaktiga givare

”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” — JOHANNES 3:16.

1, 2. a) Vem är den störste givaren, och vad är hans största gåva till mänskligheten? b) Vilken egenskap visade Gud, när han gav sin största gåva?

JEHOVA GUD är den störste givaren av alla. Det var om honom, Skaparen av himmel och jord, som den kristne lärjungen Jakob skrev: ”Varje god gåva och varje fullkomlig skänk är från ovan, ty den kommer ner från himlaljusens Fader, och hos honom finns ingen förändring av skuggans vridning.” (Jakob 1:17) Jehova är också givaren av den största gåva som någonsin skulle kunna ges. Angående hans största gåva till mänskligheten heter det: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” — Johannes 3:16.

² Den som sade dessa ord var ingen annan än denne Guds egen enfödde Son. En faders enfödde son skulle helt naturligt uppskatta och älska en sådan fader som upphovet till sitt liv och till allt det goda som han får njuta av i livet. Men Guds kärlek var inte begränsad enbart till denne Son. Att erbjuda andra av sina skapelser en sådan gåva skulle vara ett utomordentligt uttryck för Guds kärlek. (Jämför Romarna 5:8—10.) Detta blir ännu mera uppenbart, när vi undersöker vad ordet ”gav” egentligen betyder i detta sammanhang.

Gud ger ”sin älskade Son”

3. Vilka, förutom den himmelske Faderns ”älskade Son”, åtnjöt hans kärlek?

³ Under en icke angiven tidsperiod hade Gud i sin himmelska domän glatt sig åt umgänget med sin enfödde Son — ”sin älskade Son”. (Kolosserna 1:13) Under hela denna tid hade Faderns och Sonens kärlek till och tillgivenhet för varandra vuxit så mycket att det inte har funnits någon ömsesidig kärlek lik deras. De andra skapelser som Jehova Gud skapade genom sin enfödde Son blev också älskade som medlemmar av Guds familj. Kärlek härskade således över hela Guds familj. Det heter helt korrekt i de heliga skrifterna att ”Gud är kärleken”. (1 Johannes 4:8) Guds familj skulle därför komma att utgöras av dem som Fadern, Jehova Gud, älskade.

4. Hur inbegrep Guds givande av sin Son mer än förlusten av deras personliga umgänge, och för vilkas skull skedde detta?

⁴ Så förtroliga var banden mellan Jehova och hans förstfödde Son att det i sig självt skulle vara en stor förlust att bli berövad ett så nära umgänge. (Kolosserna 1:15) Men att Gud ”gav” denne sin enfödde Son innebar mer för honom än att han bara berövade sig själv sitt umgänge med ”sin älskade Son”. Det gick till och med så långt att Jehova Gud lät sin Son som medlem av sin universella familj tillfälligt mista livet. Detta var en död för deras skull som aldrig hade varit medlemmar av Guds familj. Jehova skulle inte kunna ge någon större gåva till gagn för den behövande mänskligheten än sin enfödde Son, som Bibeln också identifierar som ”Guds skaparverks början”. — Uppenbarelseboken 3:14.

5. a) I vilken belägenhet befann sig Adams avkomlingar, och vad krävde Guds rättvisa från en av hans trogna söners sida? b) Vad skulle Guds största gåva kräva av honom själv?

⁵ Det första människoparet, Adam och Eva, lyckades inte behålla sin plats som medlemmar i Guds familj, och det var i det tillståndet de befann sig, när de hade blivit utdrivna ur Edens trädgård därför att de hade syndat mot Gud. Det var inte bara så att de inte längre var medlemmar av Guds familj, utan de var också under dödsdom. Problemet var därför inte bara att återföra deras avkomlingar till Guds ynnest som medlemmar av hans familj, utan det var också att lyfta av dem Guds dödsdom. Enligt den gudomliga rättvisans gång skulle detta kräva att en av Jehova Guds trogna söner fick möta döden som en ställföreträdare eller en lösen. Den stora frågan var därför: Skulle den som blev utvald vara villig att lida en sådan ställföreträdande död för mänskliga syndare? En sådan handling skulle dessutom kräva ett underverk från den allsmäktige Gudens sida och också ett enastående mått av hans kärlek. — Romarna 8:32.

6. Hur kunde Guds Son vara vuxen den situation som gällde det syndiga människosläktets behov, och vad sade han angående detta?

⁶ Det var endast Jehovas förstfödde Son som skulle kunna vara den situation vuxen som gällde det syndiga människosläktets behov. Ingen av Guds övriga söner är så lik sin Fader i fråga om att visa tillgivenhet för medlemmarna av den familj som Gud har skapat. Eftersom alla andra förnuftsbegåvade skapelser blev till genom honom, skulle hans tillgivenhet för dem helt visst vara överflödande. Kärlek är också en dominerande egenskap hos Jehovas enfödde Son, Jesus Kristus, på grund av att denne Son är ”återskenet” av Guds ”härlighet och den exakta bilden av själva hans väsen”. (Hebréerna 1:3) För att visa att han var villig att ge uttryck åt den högsta graden av denna kärlek genom att ge sitt liv för den syndiga mänskligheten sade Jesus till sina 12 apostlar: ”Människosonen har [inte] kommit för att bli betjänad, utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många.” — Markus 10:45; se också Johannes 15:13.

7, 8. a) Vad var motivet till att Jehova sände Jesus Kristus till människovärlden? b) Vad slags uppdrag sände Gud ut sin enfödde Son på?

⁷ Det var en speciell orsak som fick Jehova Gud att sända Jesus till denna utarmade värld av människor. Drivfjädern till detta var Guds kärlek, för Jesus själv sade: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv. Gud sände nämligen inte ut sin Son i världen för att han skulle döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” — Johannes 3:16, 17.

⁸ Jehova sände kärleksfullt sin enfödde Son på ett frälsningsuppdrag. Gud sände inte sin Son hit till jorden för att döma världen. Om Guds Son hade sänts hit på ett sådant domaruppdrag, skulle framtiden ha sett hopplös ut för hela mänskligheten. Den ogynnsamma dom som Jesus Kristus skulle ha uttalat över människosläktet skulle ha blivit en fällande dödsdom. (Romarna 5:12) Genom detta unika uttryck för gudomlig kärlek motverkade Gud den dödsdom som ren rättvisa skulle ha krävt.

9. Hur kände psalmisten David det för Jehovas givande?

⁹ Den förnämsta egenskapen hos Jehova Guds personlighet är den kärlek han i allt ger uttryck åt och visar. Och det kan med rätta sägas att Gud kärleksfullt ger sina trogna tillbedjare på jorden mer än nog av goda ting. Det var så psalmisten David kände det, när han sade till Gud: ”Hur överflödande är inte din godhet, som du har förvarat åt dem som fruktar dig, som du har visat mot dem som tar sin tillflykt till dig inför människors söner!” (Psalm 31:20, NW) David fick under sin regering över Israels nation — ja, under hela sitt liv som medlem av den nationen, som var speciellt utvald av Gud — ofta uppleva Jehovas godhet. Och David fann att den var överflödande.

Israeliterna förlorar en stor gåva från Gud

10. Varför skilde sig det forntida Israel från varje annan nation på jorden?

¹⁰ Genom att ha Jehova som sin Gud skilde sig det forntida Israel från varje annan nation på jorden. Genom profeten Mose som medlare förde Jehova Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar in i ett förbundsförhållande till sig. Så hade han inte handlat med någon annan nation. Den inspirerade psalmisten kunde därför utropa: ”Han meddelar sitt ord till Jakob, sina förordningar och sina rättsliga beslut till Israel. Han har inte gjort så för någon annan nation; och vad hans rättsliga beslut beträffar, har de inte känt dem. Lovprisa Jah!” — Psalm 147:19, 20, NW.

11. Tills när åtnjöt Israel sin gynnade ställning hos Gud, och hur uttryckte Jesus förändringen i deras förhållande?

¹¹ Det naturliga Israels nation förblev i detta gynnade förhållande till Gud, tills nationen år 33 v.t. förkastade Jesus Kristus som Messias. Det var verkligen en sorglig dag för Israel, när Jesus sorgset utropade följande: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som har sänts ut till det — hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn på det sätt som en höna samlar ihop sina kycklingar under sina vingar! Men ni har inte velat. Se! Ert hus lämnas åt er själva.” (Matteus 23:37, 38) Jesu ord visade att Israels nation, trots att den tidigare hade varit gynnad av Jehova, hade förlorat en speciell gåva från Gud. Hur då?

12. Vilka var Jerusalems barn, och vad skulle det ha inneburit för Jesus att samla ihop dem?

¹² Genom att använda uttrycket ”barn” visade Jesus att han endast avsåg de naturliga omskurna judar som bodde i Jerusalem och som representerade hela den judiska nationen. Att samla ihop Jerusalems barn skulle ha inneburit att Jesus hade fört in dessa ”barn” i ett nytt förbund med Gud i vilket han själv skulle ha tjänat som medlare mellan Jehova och dessa naturliga judar. (Jeremia 31:31—34) Detta skulle ha lett till förlåtelse för synder, för så omfattande var Guds kärlek. (Jämför Malaki 1:2.) Detta skulle i sanning ha varit en stor gåva.

13. Vilken förlust ledde Israels förkastande av Guds Son till, men varför var Jehovas glädje oförminskad?

¹³ Jehova väntade, i överensstämmelse med sitt profetiska ord, så länge han rimligtvis kunde innan han erbjöd icke-judar gåvan att få ta del i det nya förbundet. Men genom att nationen av naturliga israeliter förkastade Guds egen Son, förlorade nationen denna storslagna gåva. Jehova motverkade därför den judiska nationens förkastande av hans Son genom att erbjuda denna gåva åt människor utanför den nationen. Därigenom kunde Jehova som den store givaren fortsätta att äga oförminskad glädje.

Lyckan i att ge

14. Varför är Jesus Kristus den lyckligaste skapelsen i hela universum?

¹⁴ Jehova är ”den lycklige Guden”. (1 Timoteus 1:11) Att ge åt andra är något som gör honom lycklig. Och under det första århundradet v.t. sade hans enfödde Son: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apostlagärningarna 20:35) I enlighet med denna princip har Jesus blivit den lyckligaste av universums Skapares alla skapelser. Hur då? Jo, näst efter Jehova Gud har Jesus Kristus gett den största gåvan av alla genom att offra sitt liv till gagn för mänskligheten. Jesus är faktiskt ”den lycklige ... potentaten”. (1 Timoteus 6:15) Han är därigenom själv ett exempel på det han sade om den större lyckan som kommer av att ge.

15. I fråga om vad kommer Jehova aldrig att upphöra att vara ett föredöme, och hur kan hans förnuftsbegåvade skapelser uppleva ett visst mått av hans lycka?

¹⁵ Genom Jesus Kristus kommer Jehova Gud alltid att vara en generös givare åt alla sina förnuftsbegåvade skapelser, och han kommer alltid att vara deras bästa föredöme i fråga om att ge. Precis som Gud finner glädje i att ge goda gåvor åt andra, har han också lagt frikostighetens anda i hjärtat på sina förnuftsbegåvade jordiska skapelser. Därigenom återspeglar och efterliknar de hans personlighet och upplever ett visst mått av hans lycka. (1 Moseboken 1:26; Efesierna 5:1) Det var därför lämpligt att Jesus sade följande till sina efterföljare: ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” — Lukas 6:38.

16. Vilket givande åsyftade Jesus i Lukas 6:38?

¹⁶ Jesus var ett utmärkt föredöme för sina lärjungar genom att han gjorde det till en vana att ge. Han sade att de som var föremål för ett sådant givande skulle ge ett fint gensvar. I Lukas 6:38 åsyftade Jesus inte enbart givandet av materiella gåvor. Han uppmuntrade inte sina lärjungar att följa en kurs som skulle göra dem materiellt utfattiga, utan han ledde i stället in dem på en kurs som skulle ge dem en känsla av andligt förverkligande.

Evig lycka säkerställd

17. Vilken underbar gåva har Gud gett sina vittnen i dessa yttersta dagar?

¹⁷ Vilken underbar gåva har inte Jehova, huvudet för hela skapelsen, gett sina vittnen i dessa yttersta dagar! Han har gett oss de goda nyheterna om sitt rike. Vi har det storslagna privilegiet att få vara förkunnare av Guds upprättade rike i händerna på hans regerande Son, Jesus Kristus. (Matteus 24:14; Markus 13:10) Att ha gjorts till den högste Gudens talande vittnen är en makalös gåva, och det bästa sättet varpå vi kan ta för vana att ge som efterliknare av Gud är genom att vi, innan slutet på denna onda tingens ordning kommer, delar med oss av Rikets budskap till andra.

18. Vad måste vi som Jehovas vittnen ge andra?

¹⁸ Aposteln Paulus hänvisade till de vedermödor han måste utstå, när han förkunnade budskapet om Riket för andra. (2 Korintierna 11:23—27) Jehovas nutida vittnen måste också utstå vedermödor och i en ansträngning att ge andra Rikets hopp skjuta åt sidan det de själva kanske skulle föredra att göra. Vi kanske inte är benägna att gå till människors dörrar, i synnerhet inte om vi är blyga. Men som Kristi efterföljare kan vi inte undvika eller komma ifrån privilegiet att ge andra andliga ting genom att predika ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) Vi måste ha samma inställning som Jesus hade. När han stod inför döden, bad han: ”Min Fader, ... inte såsom jag vill, utan såsom du vill.” (Matteus 26:39) När det gäller att ge andra de goda nyheterna om Riket, måste Jehova Guds tjänare göra hans vilja och inte sin egen — det Gud vill att de skall göra och inte vad de själva kanske skulle föredra att göra.

19. Vilka är det som äger ”de eviga hyddorna”, och hur kan vi göra dem till våra vänner?

¹⁹ Ett sådant givande kommer att inbegripa vår tid och våra tillgångar, men genom att vara gudaktiga givare försäkrar vi oss om att vår lycka kommer att bli evig. Varför det? Därför att Jesus sade: ”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdiga rikedomen [”världsliga rikedomen”, New International Version], så att de, när den tar slut, må ta emot er i de eviga hyddorna.” (Lukas 16:9) Det bör vara vårt mål att använda ”orättfärdig rikedom” till att göra dem som äger ”de eviga hyddorna” till våra vänner. Som Skaparen äger Jehova allting, och som arvingen av allt delar hans förstfödde Son det ägandet. (Psalm 50:10—12; Hebréerna 1:1, 2) För att göra dem till våra vänner måste vi använda rikedomen på ett sätt som skänker deras godkännande. Detta inbegriper att ha en rätt inställning till användandet av materiella ting till gagn för andra. (Jämför Matteus 6:3, 4; 2 Korintierna 9:7.) Vi kan använda pengar på rätt sätt för att stärka vår vänskap med Jehova Gud och Jesus Kristus. Vi gör detta genom att till exempel gärna använda det vi har till att hjälpa de människor som lider verklig nöd och genom att använda våra tillgångar till att främja Guds rikes intressen. — Ordspråksboken 19:17; Matteus 6:33.

20. a) Varför kan Jehova och Jesus föra in oss i ”eviga hyddor”, och var kan dessa vara? b) Vilket privilegium kommer vi att ha evigheten igenom?

²⁰ På grund av sin odödlighet kan Jehova Gud och Jesus Kristus bli våra vänner för evigt och föra in oss i ”de eviga hyddorna”, och detta vare sig dessa kommer att vara i himmelen hos alla de heliga änglarna eller här på jorden i det återställda paradiset. (Lukas 23:43) Allt detta har blivit möjligt genom att Gud så kärleksfullt gav Jesus Kristus. (Johannes 3:16) Och till unik lycka för sig själv kommer Jehova Gud att använda Jesus till att fortsätta att ge åt hela skapelsen. Evigheten igenom kommer vi faktiskt själva att få privilegiet att ge under Jehova Guds universella suveränitet och hans enfödde Sons och vår herres och frälsares, Jesu Kristi, regering. Detta kommer att leda till evig lycka för alla gudaktiga givare.

Jehova älskar glada givare

”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 KORINTIERNA 9:7.

1. Hur har Gud och Kristus varit glada givare?

JEHOVA var den förste glade givaren. Han gav med glädje sin enfödde Son liv, och han använde sedan honom till att ge änglarna och människosläktet liv. (Ordspråksboken 8:30, 31; Kolosserna 1:13—17) Gud gav oss liv och andedräkt och allt, inbegripet regn från himlen och fruktbara tider och fyllde våra hjärtan med munterhet. (Apostlagärningarna 14:17; 17:25) Ja, både Gud och hans Son, Jesus Kristus, är glada givare. De ger med glädje och med en osjälvisk anda. Jehova älskade världen av människor så mycket att ”han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv”. Och Jesus gav villigt ”sin själ till en lösen i utbyte mot många”. — Johannes 3:16; Matteus 20:28.

2. Vad slags givare älskar Gud enligt Paulus?

² Guds och Kristi tjänare bör därför vara glada givare. I sitt andra brev till de kristna i Korint, vilket skrevs omkring år 55 v.t., uppmuntrade Paulus till ett sådant givande. Paulus åsyftade av allt att döma frivilliga och enskilda penningbidrag, som gavs speciellt för att hjälpa de nödlidande kristna i Jerusalem och Judeen, när han skrev: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2 Korintierna 9:7; Romarna 15:26; 1 Korintierna 16:1, 2; Galaterna 2:10) Hur har då Guds folk reagerat för tillfällen att få ge? Och vad kan vi lära av Paulus’ råd om att ge?

Drivna av villiga hjärtan

3. I vilken utsträckning understödde israeliterna uppförandet av tabernaklet för Jehovas tillbedjan?

³ Villiga hjärtan driver Guds tjänare att ge av sig själva och sina tillgångar till stöd för Guds uppsåt. Israeliterna på Mose tid, till exempel, gav med glädje sitt stöd till uppförandet av tabernaklet för Jehovas tillbedjan. Somliga kvinnors hjärtan drev dem att spinna gethår, medan vissa män tjänade som konsthantverkare. Folket gav med glädje guld, silver, trä, linne och andra ting som ett frivilligt ”bidrag” åt Jehova (NW). (2 Moseboken 35:4—35) De var så frikostiga att de material de hade skänkt ”visade sig vara tillräckligt för allt det arbete som skulle utföras, ja mer än tillräckligt”. — 2 Moseboken 36:4—7, NW.

4. Med vilken inställning bidrog David och andra till templet?

⁴ Flera hundra år senare lämnade kung David stora bidrag till det Jehovas tempel som hans son Salomo skulle få bygga. Eftersom David fann ”välbehag” i sin ”Guds hus”, gav han sin ”särskilda egendom” av guld och silver. Furstar, anförare, uppsyningsmän och andra fyllde sin hand ”med en gåva åt Jehova”. Vad blev resultatet? Jo, ”folket började glädja sig över att de gav frivilliga gåvor, för det var med fullständigt hjärta som de gav frivilliga gåvor åt Jehova”! (1 Krönikeboken 29:3—9, NW) De var glada givare.

5. Hur stödde israeliterna århundradena igenom den sanna tillbedjan?

⁵ Israeliterna hade århundradena igenom förmånen att få understödja tabernaklet och senare också templen och prästernas och leviternas tjänst där. Eftersom judarna på Nehemjas tid var medvetna om att de inte borde försumma Guds hus, beslöt de att ge bidrag till underhållet av den sanna tillbedjan. (Nehemja 10:32—39) På liknande sätt ger Jehovas vittnen i våra dagar med glädje frivilliga bidrag till byggandet och underhållet av mötesplatser och till stöd för sann tillbedjan.

6. Ge exempel på kristna som gett med glädje.

⁶ De första kristna var glada givare. Gajus, till exempel, utförde ”ett troget arbete” genom att vara gästfri mot dem som reste för Rikets intressens skull, precis som Jehovas vittnen visar gästfrihet mot de resande tillsyningsmän som nu sänds ut av Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet. (3 Johannes, vers 5—8) Det kostar en del att låta dessa bröder resa till församlingarna och att visa dem gästfrihet, men hur välgörande är inte detta andligen! — Romarna 1:11, 12.

7. Hur använde filipperna sina materiella tillgångar?

⁷ Hela församlingar har använt sina materiella tillgångar till att främja Rikets intressen. Så här skrev Paulus till de troende i Filippi: ”Även i Tessalonika sände ni något till mig både en och två gånger för mitt behov. Inte så att jag ivrigt söker gåvan, utan jag söker ivrigt den frukt som ökar tillgodohavandet på ert konto.” (Filipperna 4:15—17) Filipperna gav med glädje, men vad är det för faktorer som framkallar ett sådant glatt givande?

Vad framkallar ett glatt givande?

8. Hur skulle du vilja bevisa att Guds ande driver hans folk till att vara glada givare?

⁸ Jehovas heliga ande eller verksamma kraft driver hans tjänare att vara glada givare. När de kristna i Judeen led nöd, drev Guds ande andra troende att hjälpa dem materiellt. För att uppmuntra de kristna i Korint att göra sitt yttersta i fråga om att ge sådana bidrag hänvisade Paulus till de macedoniska församlingarnas exempel. Trots att de troende i Macedonien upplevde både förföljelse och fattigdom, visade de broderlig kärlek genom att ge utöver sin verkliga förmåga. De till och med tiggde enträget om förmånen att få ge! (2 Korintierna 8:1—5) Guds sak är inte beroende av bidrag enbart från de rika. (Jakob 2:5) Det är de av hans överlämnade tjänare som är materiellt fattiga som har varit den förnämsta stöttepelaren i fråga om att finansiera arbetet med att predika om Riket. (Matteus 24:14) Men de blir inte lidande på grund av denna sin frikostighet, eftersom Gud i detta verk alltid sörjer för sitt folks behov, och på grund av hans andes kraft kan det både fortsätta och öka.

9. Vilket samband har tro, kunskap och kärlek med ett glatt givande?

⁹ Det är tro, kunskap och kärlek som framkallar ett glatt givande. Paulus skrev: ”Liksom ni [korintier] har överflöd av allting, av tro och ord och kunskap och all uppriktig iver och av denna vår kärlek till er, må ni också vara överflödande i att ge denna välmenta gåva. Jag säger er inte detta som en befallning utan i betraktande av andras uppriktiga iver och för att pröva er kärleks äkthet.” (2 Korintierna 8:7, 8) Att ge bidrag till Jehovas sak kräver, i synnerhet om givaren har begränsade tillgångar, tro på det som Gud skall tillhandahålla i framtiden. De kristna som har överflöd av kunskap önskar tjäna Jehovas uppsåt, och de som överflödar av kärlek till honom och hans folk använder med glädje sina tillgångar till att främja hans sak.

10. Varför kan man säga att Jesu exempel driver de kristna att ge med glädje?

¹⁰ Jesu exempel driver de kristna att ge med glädje. Efter det att Paulus hade uppmanat korintierna att ge av kärlek skrev han: ”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi oförtjänta omtanke, att han, fastän han var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.” (2 Korintierna 8:9) Fastän Jesus var rikare i himmelen än någon annan av Guds söner, utblottade han sig själv på allt detta och började ett liv som människa. (Filipperna 2:5—8) Men genom att på detta osjälviska sätt bli fattig bidrog Jesus till helgandet av Jehovas namn, och han offrade sitt liv som ett lösenoffer till gagn för de människor som skulle ta emot det. Bör inte vi i enlighet med Jesu exempel ge med glädje för att hjälpa andra och för att medverka till helgandet av Jehovas namn?

11, 12. Hur kan god planering göra oss till glada givare?

¹¹ God planering gör att man kan ge med glädje. Så här skrev Paulus till korintierna: ”Må var och en av er på första dagen i veckan hemma hos sig lägga undan något att spara, alltefter den framgång han kan få, så att det inte då, när jag än kommer, skall försiggå insamlingar.” (1 Korintierna 16:1, 2) De som i våra dagar önskar ge bidrag till främjandet av Rikets verk skulle också göra väl i att enskilt och frivilligt lägga undan något av det de tjänar till detta. Som en följd av en sådan god planering kan enskilda vittnen, familjer och församlingar ge bidrag till att främja den sanna tillbedjan.

¹² Att vi fullföljer våra planer att bidra kommer att göra oss glada. Som Jesus sade är det ”lyckligare att ge än att få”. (Apostlagärningarna 20:35) Korintierna kunde således öka sin glädje genom att följa Paulus’ råd att genomföra sin ett år gamla plan att sända penningmedel till Jerusalem. ”Villigheten ... är särskilt godtagbar efter vad man har, inte efter vad man inte har”, skrev han. När någon ger bidrag efter vad han har, bör detta uppskattas mycket. Om vi förtröstar på Gud, kan han jämna ut saker och ting, så att de som har mycket blir frikostiga och inte slösaktiga och så att de som har litet inte lider brist som försvagar deras krafter eller minskar deras förmåga att tjäna honom. — 2 Korintierna 8:10—15.

Gåvorna förvaltas noggrant

13. Varför kunde korintierna lita på Paulus’ sätt att övervaka bidragen?

¹³ Även om Paulus övervakade allt i samband med bidragen till de nödlidande, så att de kunde få materiell hjälp och med bättre krafter kunde ta del i predikoarbetet, tog varken han eller någon annan något av dessa medel för sina tjänster. (2 Korintierna 8:16—24; 12:17, 18) I stället för att bli en ekonomisk börda för någon församling arbetade Paulus för att fylla sina materiella behov. (1 Korintierna 4:12; 2 Tessalonikerna 3:8) När korintierna överlämnade sina bidrag till honom, anförtrodde de dem alltså åt en pålitlig och hårt arbetande Guds tjänare.

14. Vad har Sällskapet Vakttornet fått namn om sig att göra, när det gäller att använda bidrag?

¹⁴ Alltsedan bildandet av Watch Tower Bible and Tract Society år 1884 har bidragsgivarna fått bevis för att detta sällskap på ett pålitligt sätt övervakar alla bidrag till främjandet av Rikets verk som anförtros åt det. Enligt sina stadgar strävar Sällskapet efter att fylla det största behovet hos alla människor, nämligen behovet av andliga ting. Detta sker i form av biblisk litteratur och undervisning om hur man kan vinna frälsning. Jehova påskyndar nu församlandet av fårlika människor in i sin växande organisation, och det är ett tydligt bevis på hans godkännande att han välsignar det förståndiga sätt varpå bidragen används i arbetet med att predika om Riket. (Jesaja 60:8, 22, NW) Vi är övertygade om att han kommer att fortsätta att påverka hjärtat hos glada givare.

15. Varför nämner denna tidskrift ibland möjligheten att ge bidrag?

¹⁵ Sällskapet använder ibland spalterna i denna tidskrift till att göra läsarna medvetna om att de har förmånen att få ge frivilliga bidrag till det världsomfattande arbetet med att predika om Riket. Detta är inte något tiggeri, utan det påminner alla som så önskar om möjligheten de har att stödja ”det heliga arbetet med Guds goda nyheter”, allteftersom Gud ger dem framgång. (Romarna 15:16; 3 Johannes, vers 2) Sällskapet använder alla penningbidrag på det mest ekonomiska sättet för att göra Jehovas namn och rike kända. Alla bidrag mottas med tacksamhet, och givarna får en bekräftelse på att de har mottagits, och de används sedan till att sprida de goda nyheterna om Guds rike. Genom dessa medel finansieras till exempel missionärsverksamheten i många länder och även underhållet och utvidgningen av de tryckerier som är så viktiga för att sprida biblisk kunskap. Dessutom används bidragen till det världsomfattande arbetet till att täcka de stigande kostnaderna för framställningen av biblar och biblisk litteratur liksom också ljudkassetter och videokassetter. Därigenom främjar glada givare Rikets intressen.

Inte av tvång

16. Varför uppskattas Jehovas vittnens bidrag, även om flertalet bland dem inte är materiellt rika?

¹⁶ Det stora flertalet bland Jehovas vittnen är inte materiellt rika. Och även om de summor som dessa vittnen ger till främjandet av Rikets intressen kanske är blygsamma, så är dessa bidrag ändå viktiga. När Jesus såg en behövande änka lägga i två små mynt av ringa värde i en bidragsbössa i templet, sade han: ”Fast denna änka är fattig, har hon lagt i mer än de alla. Alla dessa [de andra bidragsgivarna] lade ju i gåvor av sitt överskott, men denna kvinna lade i av sin fattigdom alla de försörjningsmedel hon hade.” (Lukas 21:1—4) Trots att hennes gåva var ringa, var hon en glad givare — och hennes bidrag uppskattades.

17, 18. Vad är kontentan av Paulus’ ord i 2 Korintierna 9:7, och vad antyds av det grekiska ord som översätts med ”glad”?

¹⁷ Så här skrev Paulus angående hjälpverksamheten till de kristna i Judeen: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2 Korintierna 9:7) Aposteln kanske alluderade på en del av Ordspråksboken 22:8 (vers 9, 1982) i Septuagintaöversättningen, som lyder: ”Gud välsignar en glad givare och skall fylla i vad som fattas i hans verk.” (The Septuagint Bible, översatt av Charles Thomson) Paulus ersatte ”välsignar” med ”älskar”, men det finns en koppling här, eftersom Guds kärlek leder till en skörd av välsignelser.

¹⁸ Den glade givaren är verkligen lycklig över att få ge. Ja, från det grekiska uttryck som översätts med ”glad” i 2 Korintierna 9:7 kommer det engelska ordet ”hilarious” (uppsluppen)! Så här skrev R. C. H. Lenski, kännare av grekiska, efter att ha påpekat detta: ”Gud älskar den glade, lycklige givaren som är lätt om hjärtat ... [och vars] tro är omgiven av leenden, när han möts av ett nytt tillfälle att ge.” En person med en sådan glad anda ger inte missunnsamt eller av tvång, utan han har hjärtat i sitt givande. Är du lika glad över att få ge till stöd för Rikets intressen?

19. Hur gav de första kristna bidrag?

¹⁹ De första kristna använde inte kollekttallrikar och kollekthåvar, och de tillämpade inte heller tionde genom att ge en tiondel av sin inkomst till religiösa ändamål. Deras bidrag var i stället helt och hållet frivilliga. Tertullianus, som år 190 v.t. blev omvänd till kristendomen, skrev: ”Även om vi har vår kassakista, så utgörs den inte av köpesummor, som hos en religion som har sitt pris. På den dagen i månaden lämnar var och en, om han så vill, ett litet bidrag; men endast om det är hans önskan att göra så, och endast om han kan göra så; eftersom det inte är något tvång; allt är frivilligt.” — Apologeticus, kapitel XXXIX.

20, 21. a) Vad kunde man läsa i ett tidigt nummer av denna tidskrift angående förmånen att få stödja Guds sak ekonomiskt, och hur är detta också tillämpligt nu? b) Vad händer när vi ärar Jehova med våra värdefulla ting?

²⁰ Bland Jehovas nutida tjänare har det hela tiden varit brukligt med frivilliga gåvor. Men ibland har somliga inte till fullo utnyttjat sin förmån att få stödja Guds sak genom att ge bidrag. I februari 1883 hette det till exempel i denna tidskrift: ”Några får bära så stor penningbörda för andras skull att deras ekonomiska resurser minskar av överansträngning och förbrukning, och därigenom försämras deras användbarhet; och inte bara det, utan de som ... inte till fullo har fattat situationen har blivit de som genom brist på övning på detta område har förlorat.”

²¹ Allteftersom den stora skaran i våra dagar strömmar in i Jehovas organisation, och allteftersom Guds verk växer i Östeuropa och på andra håll där verksamheten tidigare har varit begränsad, finns det ett växande behov av att utvidga tryckerier och andra anläggningar. Man måste trycka mer biblar och annan litteratur. Det är många teokratiska projekt på gång; men somliga av dessa skulle kunna fortskrida snabbare, om det bara funnes tillräckliga penningmedel. Vi har naturligtvis tro på att Gud kommer att sörja för det som behövs, och vi vet att de som ärar Jehova med sina ”värdefulla ting” kommer att bli välsignade. (Ordspråksboken 3:9, 10, NW) Ja, ”den som sår rikligt, han skall också skörda rikligt”. Jehova kommer att berika oss ”för varje form av givmildhet”, och vårt glada givande kommer att få många att tacka och lovprisa honom. — 2 Korintierna 9:6—14.

Visa din tacksamhet för Guds gåvor

22, 23. a) Vad är Guds obeskrivbara fria gåva? b) Vad bör vi göra, eftersom vi uppskattar Jehovas gåvor?

²² Driven av djup tacksamhet skrev Paulus: ”Gud vare tack för hans obeskrivbara fria gåva.” (2 Korintierna 9:15) Som ”ett försoningsoffer” för smorda kristnas och världens synder är Jesus grundvalen och kanalen för Jehovas obeskrivbara fria gåva. (1 Johannes 2:1, 2) Den gåvan är ”Guds allt överträffande oförtjänta omtanke”, som han genom Jesus Kristus har visat mot sina tjänare på jorden, och den överflödar till deras frälsning och till ära för Jehova och till hans namns rentvående. — 2 Korintierna 9:14.

²³ Vi känner djup tacksamhet mot Jehova för hans obeskrivbara fria gåva och för många andra andliga och materiella gåvor, som han har gett sitt folk. Ja, vår himmelske Faders godhet mot oss är så underbar att den övergår mänsklig förmåga att beskriva! Och den bör verkligen få oss att bli glada givare! Låt oss därför med innerlig uppskattning göra allt vi kan för att främja vår frikostige Guds, Jehovas, sak, hans som är den främste och förnämste glade givaren!