Bibeln framhåller särskilt de förpliktelser som föräldrar har mot sina barn. Aposteln Paulus skrev angående en församlings bistånd åt honom: ”Barnen bör ju inte spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.” (2 Korintierna 12:14) H. B. Clark, en känd expert på lagfrågor, kommenterade: ”En naturlig och moralisk förpliktelse åvilar en far att stödja sitt barn.” Fadern har som det av Gud förordnade huvudet för familjen det främsta ansvaret att försörja familjen. Ofta hjälper hustrun till genom att sköta hemmet på ett dugligt sätt, använda hushållspengarna förståndigt och arbeta utanför hemmet, när omständigheterna kräver det. — Jämför Ordspråksboken 31:10—31.

Lägg dock märke till att föräldrar uppmuntras att göra mer än att bara tjäna ihop pengar. De uppmanas att ”spara” lite av sina inkomster för sina barns skull. Föräldrar som följer detta visa råd kan ofta hjälpa sina barn även sedan dessa blivit vuxna och flyttat hemifrån. Detta är särskilt lämpligt då barnen strävar efter att ta del i den kristna heltidstjänsten och tillfälligtvis behöver ekonomisk hjälp för att kunna stanna kvar i den. Det sägs ingenting om att föräldrar måste ”spara” åt ett otal avlägsna släktingar och vänner i den utvidgade familjekretsen.

”Tillbörlig gottgörelse”

Denna kärleksfulla omtanke från föräldrarnas sida får inte bli obelönad. Aposteln Paulus säger i 1 Timoteus 5:4: ”Men om någon änka har barn eller barnbarn, så låt dessa först lära sig att utöva gudaktig hängivenhet bland sitt eget husfolk och fortsätta att ge tillbörlig gottgörelse åt sina föräldrar och deras föräldrar, för detta är välbehagligt i Guds ögon.” Att på detta sätt stödja en ålderstigen förälder eller far- eller morförälder skulle helt visst vara i överensstämmelse med bibelns befallning att man skall hedra sina föräldrar. — Efesierna 6:2; 2 Moseboken 20:12.

Lägg återigen märke till att Paulus tydligen inte lägger några förpliktelser på avlägsna släktingar att ta hand om sådana änkor. I de fall då det inte fanns några nära släktingar som kunde ta hand om en kristen änka som varit trogen i sin tjänst skulle på den tiden församlingen ta på sig bördan att stödja henne. — 1 Timoteus 5:3, 9, 10.

Den kristna förpliktelsen att sörja ”för sina egna” gäller således med bestämdhet en persons äktenskapspartner och barn, föräldrar och far- och morföräldrar. Denna förpliktelse gäller även då dessa personer inte är troende eller är fysiskt handikappade på något sätt. Den gäller så länge dessa lever. Och om man är gift, kan den också inbegripa att man hjälper sin make eller maka att hedra hans eller hennes föräldrar. Allvarliga äktenskapsproblem har ibland uppstått, när denna princip har förbisetts eller ignorerats.

Den kristna förpliktelsen att sörja ”för sina egna” gäller således med bestämdhet en persons äktenskapspartner och barn, föräldrar och far- och morföräldrar. Denna förpliktelse gäller även då dessa personer inte är troende eller är fysiskt handikappade på något sätt. Den gäller så länge dessa lever. Och om man är gift, kan den också inbegripa att man hjälper sin make eller maka att hedra hans eller hennes föräldrar. Allvarliga äktenskapsproblem har ibland uppstått, när denna princip har förbisetts eller ignorerats.

Sörja för vad och när?

Men föräldrar får inte dra den slutsatsen att de kan slösa bort sina tillgångar i tron att de när som helst kan kräva materiellt stöd från sina barn. Det innebär inte heller att de får ställa orimliga krav på uppmärksamhet från sina barns sida, då ju dessa ofta har egna familjer som de i första hand har förpliktelser mot. Denna uppfattning är i överensstämmelse med Paulus’ ord: ”Barnen bör ... inte spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.” — 2 Korintierna 12:14.