Betydelsen av människors ostrafflighet. I några få fall har det hebreiska ordet tom helt enkelt betydelsen ”uppriktighet” i fråga om motiv eller ”oskuld” i fråga om dåliga motiv. (Jfr 1Mo 20:5, 6; 2Sa 15:11, not.) Men i huvudsak betecknar de ovannämnda hebreiska orden orubblig hängivenhet för det som är rättfärdigt. Av det sätt varpå dessa ord används i Bibeln framgår det tydligt att det är livsviktigt att visa obrytbar hängivenhet för en person, Jehova Gud, och för hans uttryckliga vilja och avsikt.

Hör samman med den stora stridsfrågan. De två första människorna fick i Eden möjlighet att visa att de ville vara ostraffliga eller oförvitliga. Förbudet mot att äta av kunskapens träd satte deras hängivenhet för Skaparen på prov.

Job. Job, som tydligtvis levde i perioden mellan Josefs död och den tidpunkt då Mose trädde fram, beskrivs som en man som ”var klanderfri [el.: ”ostrafflig”, ”oförvitlig”; hebr.: tam] och rättrådig, och han fruktade Gud och vände sig bort från det onda”. (Job 1:1 och not; se JOB.) Att frågan om människans ostrafflighet och oförvitlighet utgör en del av stridsfrågan mellan Jehova Gud och Satan framgår av de frågor angående Job som Gud riktade till sin motståndare när änglarna vid ett tillfälle var samlade i himlen. Satan tillskrev Job orätta motiv och påstod att han inte tjänade Gud av uppriktig hängivenhet utan för att uppnå själviska fördelar. Han ifrågasatte därmed Jobs ostrafflighet mot Gud.

Hur kan ofullkomliga människor vara ostraffliga?

Eftersom alla människor är ofullkomliga och inte helt och fullt kan leva upp till Guds normer, står det klart att ostrafflighet när det gäller människor inte kan betyda fullkomlighet i ord eller gärning. Bibeln visar att det däremot innebär hel eller fullständig hängivenhet av hjärtat. David begick flera allvarliga överträdelser på grund av svaghet, men han vandrade ändå ”med ostraffligt hjärta” (1Ku 9:4), för han tog emot tillrättavisning och korrigerade sitt handlingssätt. Han visade därigenom att han fortfarande verkligen älskade Jehova. (Ps 26:1–3, 6, 8, 11)

Att vara ostrafflig eller oförvitlig innebär att man visar en kompromisslös lojalitet mot Gud och håller fast vid det som är rättfärdigt, inte bara under gynnsamma förhållanden, utan vid alla tider och tillfällen. Efter det att psalmisten har framhållit att det bara är den som är ostrafflig, den som ”talar sanning i sitt hjärta”, som kan bli godkänd av Jehova säger han vidare om en sådan person: ”Han har med ed lovat det som blir till skada för honom själv, och ändå ändrar han det inte.” Det betyder att även om något som han dyrt och heligt har lovat senare visar sig motverka hans egna intressen så står han ändå fast vid sitt ord. (Ps 15:1–5; jfr detta med Rom 1:31; 1Ti 1:10.) En människas ostrafflighet kommer således tydligast till uttryck när hennes hängivenhet sätts på prov och hon utsätts för påtryckningar att överge sitt rättfärdiga handlingssätt.

Paulus och andra kristna under det första århundradet visade sig också vara ostraffliga när de med uthållighet fortsatte att utföra sitt gudagivna uppdrag trots motstånd, umbäranden, förföljelse och lidande på grund av sin gudhängivenhet. (Apg 5:27–41; 2Kor 11:23–27)